Martti Ahtisaari 1937–2023
Finlands tidigare president, mottagaren av Nobels fredspris Martti Ahtisaari, tidigare ambassadören och statssekreteraren vid utrikesministeriet, avled den 16 oktober 2023 i Helsingfors vid 86 års ålder. Han var född den 23 juni 1937 i Viborg.
Ut i världen
Ahtisaari, som gick i skola i Kuopio och Uleåborg och blev folkskollärare 1959, började redan vid unga år intressera sig för internationella uppgifter. Hösten 1960 blev Ahtisaari anställd som föreståndare för ett elevhem i Pakistan som drevs med svenska medel för utvecklingssamarbete. Att flytta från Uleåborg till Karachi var en stor livsförändring för den unge 23-åringen. De tre åren i Pakistan var Martti Ahtisaaris första kontakt med utvecklingssamarbetets värld.
Hösten 1963 återvände Ahtisaari till Finland och började studera vid Helsingfors handelshögskola. Vid sidan av studierna valdes han till studentkårens utrikesutskott och till styrelsemedlem och verksamhetsledare i Helsinki International Student Club och Studenternas internationella hjälp, som fokuserade på utvecklingslandsfrågor. Hans intresseområden var uppenbara.
Vid utrikesministeriets byrå för utvecklingshjälp
Studierna och det studentikosa livet fick dock ge vika för annat. Martti Ahtisaari anställdes den 1 april 1965 vid utrikesministeriets byrå för utvecklingshjälp, som hade grundats en månad tidigare.
Till en början var verksamheten småskalig. Vid byrån, som då hade tre anställda, ansvarade Ahtisaari bland annat för rekrytering till uppgifter inom FN:s tekniska bistånd och för ärenden som gällde finländska experter inom utvecklingssamarbetsprojekt. En kollega från den tiden berättade: ”Mara utstrålade värme genom hela sin uppenbarelse, och lockade på så sätt många aktiva människor till byrån.”
Det allmänna intresset för utvecklingsbiståndsfrågor hade ökat. Byrån beräknade att pressen under det andra halvåret 1965 hade publicerat sammanlagt 218 spaltmeter om utvecklingsbistånd.
I slutet av 1960-talet ökade utvecklingsanslagen snabbt, liksom också byråns personal. Namnet ändrades till byrån för utvecklingssamarbete. Ahtisaari övergick till att sköta enhetens mest arbetsdryga sektor, nämligen bilaterala och nordiska program, deras anslag samt planeringen och övervakningen av dem. I arbetet ingick också samarbete med de övriga nordiska länderna. Titeln varierade från tf. sekreterare till tf. byråchef och tf. sektionschef.
Biträdande avdelningschef vid avdelningen för utvecklingssamarbete
Det fanns en samhällelig efterfrågan på utvecklingssamarbete. Även vid utrikesministeriet ökade verksamheten kring och anslagen för utvecklingssamarbete. I april 1972 inrättades avdelningen för utvecklingssamarbete, och Martti Ahtisaari utnämndes till biträdande avdelningschef. Enligt honom skapade avdelningen bättre administrativa förutsättningar för en övergripande planering av utvecklingspolitiken, genom vilken utvecklingssamarbetet samtidigt blev en del av och ett stöd för Finlands handelspolitiska och utrikespolitiska mål.
Ahtisaari väckte det finländska näringslivets intresse för de möjligheter som utvecklingssamarbetet erbjöd. På den politiska sidan hade utvecklingssamarbetet enligt honom betydelse i att stärka vårt lands ställning i de internationella relationerna, att främja fredliga lösningar och att visa samhörigheten mellan Finland och andra nationer. Redan i den promemoria från 1971 där han uttrycker denna tanke nämner Ahtisaari fredliga lösningar.
Som ambassadör i Dar es-Salaam
Tiden som biträdande avdelningschef blev inte lång. Ahtisaari utnämndes den 1 augusti 1973 i relativt ung ålder, som 36-åring, till ambassadör i Dar es-Salaam i Tanzania. Han var också den första ambassadören med specialkompetens inom utvecklingssamarbete. Utöver Dar es-Salaam utnämndes han till ambassadör också i Lusaka (Zambia), Mogadishu (Somalia) och Maputo (Moçambique).
Finlands ambassad i Dar es-Salaam inrättades ursprungligen för att stödja de finländska utvecklingssamarbetsexperterna. Ahtisaari hade på grund av sina tidigare uppgifter hunnit besöka landet flera gånger. Tanzania var en av Finlands första och vid den tiden viktigaste samarbetspartner inom utvecklingssamarbetet.
Tanzania var på väg att få en viktig roll i Afrika och även i FN. En viktig uppgift för ambassaden var att följa med Tanzanias och grannländernas utrikespolitik och rapportera om detta till Helsingfors. Ahtisaari hade goda kontakter med stationeringslandets utrikesministerium, inklusive ministern. Vid Finlands utrikesministerium noterade man de högklassiga källor som låg till grund för rapporteringen och rapporternas analytiska karaktär.
Enligt slutrapporten från en beskickningsinspektion som utfördes 1976 ansåg personalen att delegationens personalförvaltning sköttes på ett berömvärt sätt. Organisationsklimatet ansågs vara utmärkt, trivseln bra och ledningssystemet uppmuntrande. Inspektören drog slutsatsen att ambassaden i Dar es-Salaam var en beskickning som leddes på ett skickligt och långsiktigt sätt enligt moderna förfaranden.
Ahtisaari var en ivrig bastubadare, och på residensets tomt byggdes en finsk timmerbastu där Ahtisaari badade bastu med tanzaniska politiker och stadens diplomater. I februari 1974 svettades på bastulaven utrikesminister Ahti Karjalainen med sin tanzaniska kollega och Ahtisaari.
Namibiafrågan
FN, som arbetade för Namibias självständighet, hade på 1960-talet inrättat Namibiarådet och tjänsten som ombud för Namibia till stöd för rådet. I Dar es-Salaam hade Ahtisaari följt med Namibias strävan efter självständighet under den sydafrikanska ockupationen och träffat representanter för Namibias befrielserörelse. FN:s generalförsamling utnämnde Ahtisaari till ombud för Namibia från och med januari 1977. Valet underlättades av det starka stöd som de afrikanska länderna gav honom. Ahtisaaris liv fick nu en ny riktning: hans karriär i världsorganisationen hade börjat.
Ahtisaaris familj hade trivts bra i Dar es-Salaam, men det nya uppdraget krävde förflyttning till New York. Under de följande åren var Ahtisaaris enda uppgift att främja Namibias beredskap för självständighet.
Ahtisaaris roll ändrades i juli 1978, då FN:s generalsekreterare utöver uppdraget som ombud utnämnde Ahtisaari till sitt specialsändebud i Namibia. Hans uppgift var att medla och finna en lösning på meningsskiljaktigheterna mellan parterna, och att leda Namibia till självständighet genom fria val. Det som följde var nästan fem arbetsfyllda år av resor, förhandlingar och kontakter med parterna i tvisten och med olika staters ledning och FN:s högsta ledning. Ibland gjorde man framsteg i förhandlingarna, ibland var man tvungen att ta steg bakåt. Meningsskiljaktigheterna mellan parterna var stora och det verkade inte finnas några politiska förutsättningar för att lösa tvisten. År 1983 såg det ut som att förhandlingarna hade kört fast.
Understatssekreterare
Efter att förhandlingarna om Namibia stannat upp återvände Martti Ahtisaari till Finland och utnämndes i augusti 1983 till utrikesministeriets understatssekreterare med ansvar för utvecklingssamarbete. Ahtisaaris uppgift var att delta i utvecklandet av avdelningen för utvecklingssamarbete och att samordna behandlingen av utvecklingssamarbetsfrågor och nord–syd-frågor inom statsförvaltningen. Anslagen för utvecklingssamarbete hade tiodubblats under Ahtisaaris frånvaro. Antalet anställda vid avdelningen var nu nästan 120 och antalet pågående projekt 170. Till Ahtisaaris uppgifter hörde bland annat att representera Finland i internationella utvecklingsorganisationer och regionala utvecklingsbanker.
I pressen diskuterades utvecklingssamarbetets effektivitet och eventuellt missbruk av det. Ahtisaari betonade vikten av de mål som mottagarlandet självt ställt upp för användningen av biståndet. Biståndet skulle planeras så att det lämpade sig för landets egen utvecklingsplan. Finland måste samarbeta inom områden där Finland hade högklassig kompetens. Utrikesministeriets roll var att planera och övervaka, men det var andra aktörer, såsom frivilligorganisationer och företag, som skulle genomföra projekten.
Enligt Ahtisaari var det nödvändigt att skapa förutsättningar för utvecklingssamarbetet vid utrikesministeriet. Han påminde om vikten av tillräckliga personalresurser och av att motivera personalen och om att kontinuerligt följa diskussionen och forskningen kring utvecklingssamarbetet. Ahtisaari bedömde att uppgiften som understatssekreterare gav en möjlighet att arbeta med tidens största problem, tillsammans med intressanta och energiska människor.
Detta var ett typiskt förhållningssätt för Ahtisaari: att lösa stora utmaningar tillsammans med andra människor.
Undergeneralsekreterare för administrativa och ekonomiska frågor vid FN
Under sin tid som understatssekreterare fortsatte Ahtisaari att följa den fredsbyggande processen i Namibia och hålla kontakterna till FN. Våren 1986 besökte han flera gånger Afrika på grund av Namibiafrågan. I början av 1987 utnämndes Ahtisaari till ett högt ämbete som undergeneralsekreterare i FN med ansvar för administrativa och ekonomiska frågor. Därmed återvände han till New York. Utnämningen fick mycket uppmärksamhet i Finland.
Under de följande åren arbetade Ahtisaari med att reformera verksamheten i FN-organisationen som hade vuxit till en komplicerad helhet med en massiv administration och som också anklagades för att vara ineffektiv. Ahtisaari förstod kritiken: stora organisationer går ofta på tomgång, och om de inte själva förstår att se över sin verksamhet kommer i sista hand finansiärerna att göra det.
I New York deltog Ahtisaari som generalsekreterarens särskilda representant i förhandlingarna om Namibia och fick slutligen i uppdrag att leda FN:s insats i Namibia, vilket resulterade i att Namibia blev självständigt i mars 1990. Efter året som ledare för insatsen i Namibia återvände Martti Ahtisaari till sin FN-post i New York. År 1992 utsågs Eeva och Martti Ahtisaari till hedersmedborgare i Namibia. Fredsoperationen i Namibia anses vara en av FN:s mest lyckade operationer.
Statssekreterare vid utrikesministeriet
Tjänsten som statssekreterare vid utrikesministeriet blev ledig i Finland, och Ahtisaari betraktades som en möjlig kandidat. Vid ministeriet diskuterades dock om man eventuellt kunde finna någon med bättre meriter och högre tjänsteålder eller om en handelspolitisk expert skulle vara ett bättre val. Ahtisaaris tidigare verksamhet inom utrikesförvaltningen, men också hans framgångar i FN-uppdragen, ansågs vara meriterande för honom. Den 1 juli 1991 utnämndes Ahtisaari till tjänsten som statssekreterare, det vill säga en tjänstemannapost på högsta nivå.
Den nya statssekreteraren fick se stora förändringar i det europeiska samhället. Sovjetunionen höll på att kollapsa, Jugoslavien var nära upplösning och de baltiska länderna var på väg mot frihet. Tyskland hade enats och i Finland pågick en diskussion om anslutning till Europeiska gemenskapen. I en intervju i utrikesministeriets personaltidning konstaterade Ahtisaari att Finland hade klarat sig väl genom den turbulenta tiden. Utrikesministeriet hade varit proaktivt och gjort ett professionellt arbete. Finlands ekonomiska läge var dock dåligt, och det återspeglades också på ministeriet. Arbetsuppgifterna ökade, men inte resurserna.
Sommaren 1992 ombads Ahtisaari att bli ordförande för arbetsgruppen för Bosnien och Hercegovina vid FN:s Jugoslavienkonferens i Genève som gällde de jugoslaviska upplösningskrigen. Senare, hösten 1993, blev Ahtisaari tjänstledig från utrikesministeriet för att åta sig samma uppdrag.
President
Ahtisaari som 1991 återvände från FN till Finland, figurerade i mediernas spekulationer om vem som ska bli Finlands nästa president. I synnerhet på grund av Namibia var han välkänd i hemlandet. Ahtisaari fick stöd i gallupundersökningarna 1992 och ställde upp som presidentkandidat i mars 1993. Ett år senare den 1 mars 1994 tillträdde Ahtisaari som den första direktvalda presidenten. Utrikesministeriets personaltidnings läsare var nöjda med valet: ”Jag fick välja min kandidat utan ett komplicerat elektorssystem. Presidenten valdes bland de våra, Mara tog en brakseger. Grattis!”
I enlighet med sitt vallöfte höll Ahtisaari kontakt med medborgarna på sina regelbundna landskapsresor. Jämfört med sina föregångare gjorde han ofta statsbesök. Han var bland annat den första finländska statschef som besökte det subsahariska Afrika, och år 1997 besökte han Tanzania och Sydafrika. Den största förändringen under Ahtisaaris presidentperiod var att Finland anslöt sig till EU i början av 1995.
Mot slutet av sin presidentperiod i maj-juni 1999 deltog Martti Ahtisaari som medlare i de fredsförhandlingar som syftade till att få ett slut på kriget i Kosovo. De lyckade förhandlingarna gav Ahtisaari internationell uppskattning.
Fredsförhandlare
Martti Ahtisaari ställde inte upp som presidentkandidat efter sin presidentperiod. Särskilt med tanke på den publicitet som Kosovoförhandlingarna gav honom skulle han ha haft goda möjligheter till det. Därefter låg hans fokus på konfliktförebyggande och fredsmedling.
År 2000 startade Ahtisaari organisationen Crisis Management Initiative, vars syfte är att förebygga och genom dialog medla i internationella konflikter. Under de följande åren bidrog Ahtisaari tillsammans med CMI:s personal till konfliktlösning i ett flertal internationella konflikter.
Kort efter sin presidentperiod ledde Ahtisaari inspektionerna av Irländska republikanska arméns (IRA) vapenlager i Nordirland. Förhandlingarna mellan Indonesien och rebellerna i provinsen Aceh utmynnade i augusti 2005 i ett fredsavtal mellan parterna. Samma år fortsatte också Kosovoförhandlingarna som ledde till att landet blev självständigt. Till listan kan också läggas Ahtisaaris arbete i Irak, på Afrikas horn och i Centralasien. I oktober 2008 tilldelade den norska Nobelkommittén Ahtisaari Nobels fredspris för hans arbete som medlare i konflikter.
Martti Ahtisaari gjorde en lång karriär inom utrikesförvaltningen. Som FN-tjänsteman och president och under tiden efter sin presidentperiod samlade han kring sig ett internationellt team som stöd för fredsförhandlingar. Kontakterna till utrikesministeriet bröts dock inte, utan vanligen satt också tjänstemän från utrikesministeriet med i förhandlingarna.
I augusti 2009 fick den öppna plats på utrikesministeriets innergård som har anor från slutet av 1700-talet namnet Martti Ahtisaaris plats.
Sedan 2011 har utrikesministeriet också varit en samarbetspartner för Ahtisaaridagarna. Tanken med dagarna är att överföra kompetens i konfliktlösning från den internationella nivån till den nationella nivån, bland annat till de finländska ungdomarna och skolorna.
”Alla konflikter kan lösas.”