Europeiska unionens rättsliga frågor och internationella avtal
EU:s rättsordning är på ett unikt sätt ett bindande internationellt rättssystem. Utrikesministeriet är sakkunnig instans i bland annat frågor som rör EU:s fördrag och befogenheter samt EU:s internationella avtal.
EU-rätten är en omfattande helhet som ständigt utvecklas och som på många sätt påverkar EU:s medlemsstater och därmed medborgarna.
EU har befogenhet på de områden där medlemsstaterna har gett EU befogenhet. EU-rätten har i regel företräde framför nationell lagstiftning.
EU-rätten kan också påverka tolkningen och tillämpningen av nationell lagstiftning. Medlemsstaterna måste följa och genomföra EU-lagstiftningen på nationell nivå.
Utrikesministeriets enhet för EU- och traktaträtt fungerar som rådgivare och sakkunnig bland annat i frågor som rör EU-fördragen, EU:s institutioner och befogenheter samt EU:s internationella avtal.
Europeiska unionens fördrag
EU-fördragen är internationella avtal som ingåtts mellan EU:s medlemsstater och genom vilka man har upprättat EU, fastställt dess befogenheter och skapat dess institutioner.
Fördragen utgör den viktigaste ramen för all verksamhet inom EU. De viktigaste fördragen är:
- Fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen (Romfördraget) från 1957
- Fördraget om upprättandet av Europeiska atomenergigemenskapen (Euratomfördraget) från 1957
- Fördraget om Europeiska unionen (Maastrichtfördraget) från 1992
- Amsterdamfördraget från 1997
- Nicefördraget från 2001
- Lissabonfördraget om ändring av fördraget om Europeiska unionen och fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen från 2009.
De tre förstnämnda kan också kallas grundfördrag. Genom de två första bildades Europeiska gemenskaperna och genom Maastrichtfördraget Europeiska unionen.
Dessutom har fördragen ändrats i samband med att nya medlemsstater har anslutit sig.
Genom Lissabonfördraget ändrades fördraget om Europeiska unionen och fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen, vars namn ändrades till fördraget om Europeiska unionens funktionssätt. I och med Lissabonfördraget baserar sig unionen således på två fördrag, nämligen:
- Fördraget om Europeiska unionen (EU-fördraget) och
- Fördraget om Europeiska unionens funktionssätt (EUF-fördraget).
Dessutom har Europeiska unionen en stadga om de grundläggande rättigheterna, som har samma rättsliga värde som EU- och EUF-fördragen. Efter Lissabonfördragets ikraftträdande blev stadgan rättsligt bindande.
Utrikesministeriet behandlar ärenden som rör ändring av Europeiska unionens fördrag tillsammans med statsrådets kansli.
Europeiska unionens internationella avtal
EU kan ingå internationella avtal med tredjeländer och internationella organisationer i frågor som omfattas av dess befogenheter. Dessa avtal kallas EU:s internationella avtal.
När ett avtals hela innehåll faller inom EU:s befogenheter kan EU ingå avtalet ensam (unionsavtal).
Inom den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken kan EU också ingå avtal med en eller flera stater eller internationella organisationer (GUSP-avtal).
Om ett avtal innehåller frågor som omfattas av både EU:s och medlemsstaternas exklusiva behörighet ska avtalet ingås i form av ett blandat avtal, varvid även medlemsstaterna är avtalsparter.
- Rådets databas över EU:s internationella avtal(Länk till en annan webbplats.)
- Fördragshandboken (på finska)