EU:s gemensamma handelspolitik

EU driver en gemensam handelspolitik. Det betyder att handelsrelationerna med tredjeländer, det vill säga länder utanför EU, sköts gemensamt på EU-nivå. Europeiska kommissionen, medlemsstaterna (i Europeiska unionens råd) och Europaparlamentet fastställer tillsammans den gemensamma handelspolitiken. Kommissionen bereder förslag och förhandlar om handelsavtal i EU:s namn utifrån mandat som medlemsstaterna fastställer. De handelsavtal som kommissionen förhandlar fram måste sedan godkännas både i rådet och i parlamentet. Finland och de andra medlemsstaterna driver sina egna handelspolitiska intressen genom EU. Kommissionen företräder också EU i Världshandelsorganisationen WTO. Den gemensamma handelspolitiken omfattar varu- och tjänstehandeln, handelsaspekter på immateriell egendom, offentliga upphandlingar och utländska direktinvesteringar.

Finland bevakar sina intressen i Europeiska unionen

Som medlem i Europeiska unionen sker Finlands handelspolitiska intressebevakning som en del av EU:s gemensamma handelspolitik. Det är utrikesministeriets sak att bereda och sammanfoga EU:s handelspolitik i Finland.

Handelspolitiken skiljer sig avgörande från till exempel EU:s gemensamma säkerhets- och försvarspolitik, eftersom handelspolitiken så gott som helt är unionens exklusiva befogenhet. Exklusiv befogenhet gällande handelspolitiken betyder att kommissionen lägger fram gemensamma förslag angående handelspolitiken och förhandlar om avtal med tredje länder. 

Kommissionens roll syns också i att den för EU:s talan i Världshandelsorganisationen WTO.

Trots att kommissionens ställning i handelspolitiken är stark och synlig är det Europeiska rådet (toppmötet) som fattar de slutgiltiga besluten. Europeiska unionens råd (ministerrådet), som består av företrädare för medlemsstaternas regeringar, fattar beslut om förhandlingsmandat och internationella avtal och olika slag av handelspolitiska åtgärder.

Kommissionen är förpliktigad att regelbundet konsultera medlemsstaterna. Därför kan medlemsstater, som Finland, aktivt påverka innehållet i handelspolitiken under olika skeden i processen.

Lissabonfördraget som trädde i kraft i december 2009 medförde ökat handelspolitiskt deltagande för Europaparlamentet. Det innebär bland annat att förhandlingar om frihandelsavtal och handelspolitisk lagstiftning nu behöver godkännande av både Europeiska unionens råd och Europaparlamentet.

Den handelspolitiska beslutsprocessen i EU

Ärenden som har att göra med handelspolitik bereds centraliserat i ministerrådets handelspolitiska kommitté (Trade Policy Committee, TPC).

Alla medlemsstater är representerade i kommittén som sammanträder en gång i veckan i Bryssel.

Fastän kommittén till sin natur är rådgivande har den en central roll i unionens handelspolitiska beslutsfattande. Den behandlar alla viktiga handelspolitiska frågor.

Trots att möjligheten att fatta beslut med kvalificerad majoritet finns är en strävan efter konsensus utmärkande för det handelspolitiska beslutsfattandet.

Vid sidan om den egentliga handelspolitiska kommittén sammanträder kommittén också regelbundet i olika expertgrupper (t.ex. för tjänster och investeringar). De handelspolitiska lagförslagen, såsom handelspolitiska skyddsåtgärder, behandlas i rådets arbetsgrupp för handelsfrågor. Frågan om handelspolitiska skyddsåtgärder diskuteras också i kommissionens antidumpningskommitté.

EU:s handelspolitiska agenda är mycket omfattande både geografiskt och till innehållet. Förhandlingarna som förs inom WTO är regelbundet på TPC:s dagordning.

Vid sidan av de multilaterala förhandlingarna har EU också ett omfattande nätverk av regionala och bilaterala handelsarrangemang, som utvecklas parallellt med det multilaterala systemet.

EU:s bilaterala relationer till de viktigaste handelsparterna, såsom USA, Ryssland, Kina, Indien, Brasilien och Japan, spelar en viktig roll i EU:s handelspolitik.

Beredningen av Finlands ståndpunkter

Finlands ståndpunkter i den handelspolitiska kommittén bereds i den handelspolitiska beredningssektionen EU2, som är underställd kommittén för EU-ärenden och består av representanter för olika förvaltningsområden.

Beredningen har också en mindre sammansättning som sammanträder oftare än den större sammansättningen. I den större sammansättningen ingår förutom statsförvaltningen representanter för olika intressegrupper.

Vid behov kan Finlands ståndpunkt tas upp i kommittén för EU-ärenden, som består av ministeriernas kanslichefer eller deras ställföreträdare, och i sista hand behandlas de i regeringens EU-ministerutskott.

Världshandelsorganisationen WTO

Inom Världshandelsorganisationen (World Trade Organization, WTO) pågår handelsförhandlingar som utgör grundpelarna i Finlands och EU:s handelspolitik. I Finland är det utrikesministeriet som har huvudansvaret för förhandlingarna inom WTO.

WTO är ett forum för handelsförhandlingar mellan sina medlemsstater. De nu gällande WTO-avtalen har huvudsakligen uppstått under den så kallade Uruguayrundan. WTO omfattar cirka 98 procent av världshandeln. Trots alla sina fördelar står WTO och det multilaterala handelssystemet inför stora utmaningar.

Förhandlingarna i den så kallade Doharundan (Doha Development Agenda) som inleddes 2001 har inte avslutats. Doharundans förhandlingar har varit inriktade på hur varors marknadstillträde kan underlättas genom att tullar sänks och handelshinder undanröjs inom olika branscher. Därtill försöker man skapa regler för hur sådana stöd som förvränger handeln ska avvecklas. Utvecklingsländernas marknadstillträde ägnas särskild uppmärksamhet.

Viktiga sektorer i Doharundan är jordbruk, industriprodukter och tjänstehandel. Utöver dessa har man också förhandlat om en stor mängd andra områden, till exempel utvecklingsfrågor, geografiska beteckningar och ursprungsregler. Inga egentliga genombrott har gjorts i förhandlingarna, med undantag för avtalet om förenklade handelsprocedurer (Trade Facilitation Agreement) och avtalet om exportstöd för jordbruksprodukter. Ett avtal från 1990-talet om informationsteknik har också uppdaterats.

Världshandeln har förändrats i och med att till exempel värdekedjorna, tjänstehandeln och e-handeln har utvecklats. Vid sidan om de ”gamla” områdena har WTO försökt ta upp nya frågor, till exempel e-handeln och underlättande av investeringar. Mellan medlemsstaterna råder emellertid oenighet när det gäller Doharundans framtid och de nya områdenas ställning i WTO:s förhandlingar.

WTO:s elfte ministerkonferens hölls i Buenos Aires i december 2017.  Ministerkonferensen resulterade inte i någon ministerdeklaration eller något annat uttryck för omfattande enighet. Förhandlingarna fortsätter i Genève och en del av de nya initiativen försöker man driva vidare genom plurilaterala förhandlingar, det vill säga mellan några parter.

Finland stöder ett multilateralt regelbaserat handelssystem och anser att tvistlösningsförfarandet ska upprätthållas och stärkas. Vi har förbundit oss till att nå resultat i Doharundans förhandlingsområden. Samtidigt anser Finland att WTO också borde börja förhandla om nya områden. Det är också viktigt att utnyttja alternativet att förhandla vidare plurilateralt, mellan några parter, då det är möjligt.

WTO:s tvistlösningsförfarande

En WTO-medlem kan föras inför tvistlösningsorganet (Dispute Settlement Body) om den bryter mot eller misstänks bryta mot ett WTO-avtal. Systemet grundar sig på bestämmelserna i WTO:s avtal om tvistlösning och är indelat i tre steg: först hålls en konsultation mellan parterna, sedan kan ärendet föras vidare till en panel och panelens beslut kan ytterligare behandlas av överprövningsorganet.

Avtalsbrott måste motiveras och bevisas genom hänvisning till enskilda artiklar. En medlemsstat kan anmäla sig som tredje part i tvisten om den har ett betydande intresse i tvistens utgång. Då har den en möjlighet att uttala sig under processen. När det gäller EU-staterna är det kommissionen som representerar hela EU i tvistlösningsfrågor.

Tidigare överklagades ca 70 procent av alla panelbeslut till överprövningsorganet, men under de senaste åren har andelen stigit till närmare 90 procent. Överprövningsorganets uppgift är att tolka WTO-avtalens bestämmelser, men också att skapa rättspraxis.

Hela processen, från konsultationen till överprövningen, borde räcka 12–15 månader. Handläggningstiderna har emellertid förlängts, eftersom systemet är så välanvänt och så många ärenden tas upp i överprövningsorganet. Panelens och överprövningsorganets rapporter godkänns i tvistlösningsorganet. Avgörandena är bindande. Den part som förlorar en tvist måste ändra sin verksamhet så att den stämmer överens med WTO:s bestämmelser inom utsatt tid (oftast 10–15 månader).

Tvistlösningsorganet övervakar att besluten genomförs. Genomförandet kan också bestridas och i sista hand erbjuder systemet också en möjlighet till motåtgärder, även om tvistlösningens mål är att finna ett avgörande som är fördelaktigt för alla parter.

På andra webbplatser