EU:s gemensamma handelspolitik

Finland och de andra medlemsstaterna driver sina egna handelspolitiska intressen genom EU. EU:s gemensamma handelspolitik omfattar varu- och tjänstehandeln, handelsaspekter på immateriell egendom, offentliga upphandlingar och utländska direktinvesteringar.

Den handelspolitiska beslutsprocessen i EU

Europeiska kommissionen, medlemsstaterna (i Europeiska unionens råd) och Europaparlamentet fastställer tillsammans EU:s gemensamma handelspolitik. 

Handelspolitiken skiljer sig avgörande från till exempel EU:s gemensamma säkerhets- och försvarspolitik, eftersom handelspolitiken så gott som helt är unionens exklusiva befogenhet.

Exklusiv befogenhet gällande handelspolitiken betyder att kommissionen tar initiativ och lägger fram gemensamma förslag angående handelspolitiken och förhandlar om handelsavtal med tredjeländer.

Även om kommissionen har en stark och synlig ställning inom handelspolitiken, styrs kommissionens verksamhet dock av medlemsländerna. Europeiska unionens råd(Länk till en annan webbplats.) (ministerrådet), som består av representanter för medlemsstaternas regeringar, beslutar om förhandlingsmandat, internationella avtal och diverse handelspolitiska åtgärder.

Lissabonfördraget(Länk till en annan webbplats.) som trädde i kraft i december 2009 medförde ökat handelspolitiskt deltagande för Europaparlamentet. Det innebär bland annat att förhandlingar om frihandelsavtal och handelspolitisk lagstiftning behöver godkännande av både Europeiska unionens råd och Europaparlamentet.

Ärenden som har att göra med handelspolitik bereds centraliserat i ministerrådets handelspolitiska kommitté handelspolitiska kommitté(Länk till en annan webbplats.) (Trade Policy Committee, TPC), i vilken alla medlemsstater är representerade.

Kommittén sammanträder också regelbundet i olika expertgrupper (bl.a. tjänster och investeringar).

EU:s bilaterala relationer till de viktigaste handelsparterna, såsom USA, Ryssland, Kina, Indien, Brasilien och Japan, spelar en viktig roll i EU:s handelspolitik.

Finland bevakar sina intressen i Europeiska unionen

Som medlem i Europeiska unionen sköter Finland sin handelspolitiska intressebevakning som en del av EU:s gemensamma handelspolitik. Det är utrikesministeriets sak att bereda och sammanfoga EU:s handelspolitik i Finland.

Kommissionen är förpliktigad att regelbundet konsultera medlemsstaterna. Därför kan medlemsstater, som Finland, aktivt påverka innehållet i handelspolitiken under olika skeden i processen.

Finlands ståndpunkter i den handelspolitiska kommittén bereds i den handelspolitiska beredningssektionen EU2, som är underställd kommittén för EU-ärenden(Länk till en annan webbplats.) och består av representanter för olika förvaltningsområden. Utöver denna begränsade sammansättning sammanträder sektionen i en omfattande sammansättning där utöver statsförvaltningen också olika intressentgrupper är representerade.

Vid behov kan Finlands ståndpunkt tas upp i kommittén för EU-ärenden, som består av ministeriernas kanslichefer eller deras ställföreträdare, och i sista hand behandlas de i regeringens EU-ministerutskott. Statsrådet är skyldigt att informera riksdagen om viktiga handelspolitiska frågor så att riksdagen i sista hand fastställer Finlands ståndpunkt. Dessutom förutsätter bland annat avslutandet av sådana handelsförhandlingar som inbegriper områden som hör till medlemsländernas behörighet riksdagens godkännande.

Utgångspunkterna och målen för Finlands handelspolitiska påverkan presenteras i redogörelsen för internationella ekonomiska relationer och utvecklingssamarbete(Länk till en annan webbplats.), som lämnades till riksdagen den 11 juli 2024. Redogörelsen baserar sig på målet i Petteri Orpos regeringsprogram om att de yttre förbindelserna ska granskas på ett mer strategiskt och övergripande sätt än tidigare. Samtidigt ska man dock beakta de snabba förändringar som skett i den internationella verksamhetsmiljön.

Världshandelsorganisationen WTO

Världshandelsorganisationen (World Trade Organization, WTO), som har sitt säte i Genève i Schweiz, är en mellanstatlig organisation som bildades 1995 och som består av 166 medlemmar. Sedan mars 2021 är Ngozi Okonjo-Iweala från Nigeria generaldirektör för WTO.

De multilaterala handelsförhandlingarna inom WTO utgör en central del av Finlands handelspolitik. Inom WTO företräds EU:s medlemsländer av EU-kommissionen. I Finland är det utrikesministeriet som har huvudansvaret för WTO-förhandlingarna.

WTO har tre huvuduppgifter: att vara ett permanent forum för handelsförhandlingar, att förvalta handelsavtal och att lösa handelstvister. WTO:s medlemmar står för cirka 98 procent av världshandeln. EU:s handel med bland annat Förenta staterna och Kina bygger på WTO:s regelverk, eftersom EU för närvarande inte har något frihandelsavtal med dessa.

Under de senaste åren har WTO som organisation dock befunnit sig i en svår situation. De stora förhandlingsrundorna har stått stilla och överprövningsorganet i WTO:s tvistlösningssystem har legat nere på grund av avvikande åsikter om dess verksamhetsprinciper. Arbetet fortsätter dock i WTO:s många kommittéer, och även tvistlösningspanelerna fungerar. Vissa av WTO:s medlemsstater deltar aktivt i multilaterala förhandlingar, som under de senaste åren förts om bland annat regler för elektronisk handel på Internet och om underlättande av investeringar.

Att reformera WTO är ett centralt mål för EU och Finland, eftersom ett multilateralt regelbaserat handelssystem är till fördel för en liten öppen ekonomi som Finlands. Frihandeln gynnar också bland annat försörjningsberedskapen då den underlättar diversifieringen av inköpskedjorna. WTO:s nästa ministermöte (MC14) kommer att hållas i Kamerun 2026. Med tanke WTO:s och det multilaterala handelssystemets trovärdighet är det viktigt att man vid mötet kan fatta beslut om att reformera WTO.