Finland blir självständigt: utrikesförvaltningens uppkomst och inledande skede

Rysslands bakslag under första världskriget ledde till en intern kris i landet. I mars 1917 störtades Nikolaj II och en interimsregering kom till makten i Ryssland. Det förändrade läget påverkade naturligtvis även de inbördes relationerna mellan Ryssland och Finland. Kraven på ett allt större oberoende av Ryssland ökade.

Finland blir självständigt

Efter bolsjevikernas statkupp under ledning av V.I. Lenin i Ryssland i november 1917 började en fullständig självständighet för Finland verka allt troligare. Riksdagen godkände Finlands självständighetsförklaring den 6 december 1917. Den ryska bolsjevikregeringen erkände Finlands självständighet i slutet av december och i början av 1918 erkände även Tyskland, Frankrike och Sverige Finlands självständighet.

Organisationen av det självständiga Finlands utrikesförvaltning

Carl Enckell utnämndes till det självständiga Finlands första representant i S:t Petersburg. Han var å andra sidan även Finlands sista ministerstatssekreterare. Senare innehade Enckell flera betydande uppdrag inom Finlands utrikespolitik, såsom utrikesminister och Finlands representant vid nationernas förbund. Carl Enckell utnämndes till det självständiga Finlands första representant i S:t Petersburg. Han var å andra sidan även Finlands sista ministerstatssekreterare. Senare innehade Enckell flera betydande uppdrag inom Finlands utrikespolitik, såsom utrikesminister och Finlands representant vid nationernas förbund.

Efter det att Finland blivit självständigt började även kraven på en egen självständig utrikesförvaltning för Finland öka: en oberoende skötsel av de yttre förbindelserna är ju en central del av en självständig stats verksamhet som en del av det internationella systemet. I januari 1918 utnämndes Finlands första diplomatiska representanter till Stockholm (Alexis Gripenberg), Berlin (Edvard Hjelt) och S:t Petersburg (Carl Enckell).
 

En mera permanent utrikesförvaltning kunde man emellertid börja inrätta först efter det att inbördeskriget hade avslutats och regeringen flyttat från Vasa till Helsingfors i början av maj 1918. Till Finlands första "senator för utrikesärenden" utnämndes bankdirektör Otto Stenroth den 27 maj 1918. Förordningen om inrättande av en expedition för utrikesärenden vid finska senatens ekonomiavdelning utfärdades den 28 juni 1918.

Detta datum är även det egentliga födelsedatumet för Finlands utrikesförvaltning. Då senaten genom en förordning av den 27 november 1918 ändrade namn till statsrådet ändrades även utrikesexpeditionens namn till utrikesministeriet. Inrättandet av Finlands utrikesförvaltning kom igång på allvar efter inbördeskrigets slut.

Den finska utrikesrepresentationens begynnelseskeden

Finlands första utrikesminister var Otto Stenroth. Stenroths tid som utrikesminister varade ett halvt år. Foto: Museiverket, historiska bildarkivet. Finlands första utrikesminister var Otto Stenroth. Stenroths tid som utrikesminister varade ett halvt år.Foto: Museiverket, historiska bildarkivet.

Första världskrigets slut och godkännandet av en republikansk regeringsform i Finlands riksdag sommaren 1919 stärkte Finlands förutsättningar att skapa fungerande utrikesförbindelser. Nätverket av Finlands diplomatiska förbindelser utvidgades därför betydligt under 1919. Av de stater som utgick med segern i första världskriget erkände till exempel Förenta staterna och Storbritannien Finland i maj 1919.

Finlands utrikesrepresentation i början av 1920-talet var emellertid inte världsomspännande. Finlands representation framför allt utanför Europa var torftig, och även en del av Finlands beskickningar i Europa var vid denna tidpunkt mycket små. Vid vissa finska legationer (bl.a. Haag, Madrid och Bukarest) kunde den diplomatiska representationen bestå av en enda person. Närområdena var i central ställning inom Finlands utrikesrepresentation (bl.a. Finlands legationer i Tallinn och Stockholm). Moskvalegationen grundades 1921. Utöver de egentliga diplomatiska representanterna började även militärattachéer, som hade hand om militära frågor, verka vid Finlands legationer.

Vid sidan av de egentliga diplomatiska representationerna strävade Finland i början av självständighetstiden efter att skapa ett nätverk av konsulat i olika delar av världen. Utvecklingen av det konsulära nätverket motiverades bland annat med främjande av Finlands handelsintressen samt tryggandet av sjömännens ställning. Utöver dessa mera praktiska behov försökte man genom ett omfattande konsulärt nätverk naturligtvis betona den internationella ställningen för ett land som nyligen blivit självständigt. Upprätthållandet av ett konsulärt nätverk orsakade inte heller några stora förvaltningsutgifter, eftersom de i allmänhet bland stationeringsländernas medborgare rekryterade honorärkonsulernas tjänster var oavlönade hedersbefattningar. Till exempel i Storbritannien tillvaratogs Finlands intressen år 1923 av fyra utsända diplomater och 44 lokalt utnämnda honorärkonsuler och vicekonsuler.

Utrikesförvaltningens organisation i förändring

Det fredsavtal som undertecknades den 14 oktober 1920 i Dorpat skapade grunden för förbindelserna mellan Finland och Sovjet-Ryssland. På bilden medlemmar i Finlands fredsdelegation, andra raden från vänster: Alexander Frey, Väinö Tanner och Rudolf Walden. Första raden från vänster: Väinö Voionmaa, Juho Vennola, J.K. Paasikivi och Väinö Kivilinna. Det fredsavtal som undertecknades den 14 oktober 1920 i Dorpat skapade grunden för förbindelserna mellan Finland och Sovjet-Ryssland. På bilden medlemmar i Finlands fredsdelegation, andra raden från vänster: Alexander Frey, Väinö Tanner och Rudolf Walden. Första raden från vänster: Väinö Voionmaa, Juho Vennola, J.K. Paasikivi och Väinö Kivilinna.

På det hela taget bestod utrikesförvaltningens viktigaste och mest brådskande uppgifter under åren omedelbart efter det att Finland blev självständigt av att befästa av finska statens politiska ställning och gränser samt stimulera utrikeshandeln och sjöfarten. Organisatoriskt sett genomgick utrikesförvaltningen under dessa första år flera förändringar och reformer. Vid omorganiseringen 1923 uppdelades utrikesministeriet i tre avdelningar (avdelningen för förvaltningsärenden, rättsliga avdelningen samt avdelningen för politiska och kommersiella ärenden). Inom Finlands utrikesförvaltning fäste man från första början även uppmärksamhet vid informationsverksamheten, då man vid expeditionen för utrikesärenden inrättade en särskild pressbyrå genast då expeditionen inledde sin verksamhet år 1918. Utrikesministeriets högsta fast anställda tjänsteman var kanslichefen.

Under tiden omedelbart efter att Finland blev självständigt var personalomsättningen inom utrikesförvaltningen exceptionellt stor. Man kom in på diplomatkarriären utan någon egentlig utbildning på området och personal anställdes till Finlands representationer efter situation och behov utan några desto längre överväganden. Under vår utrikesförvaltnings första år var även andelen svenskspråkiga och personer från universitetsvärlden bland de tjänstemän som rekryterades stor. Även näringslivets representanter hade en betydande inverkan inom utrikesförvaltningen.