Tiden mellan världskrigen: utrikesförvaltningen befästs
Inom världspolitiken kännetecknas 1920- och 1930-talen som en mellantid mellan två storkrig. Särskilt hårt prövades statssystemet efter första världskriget under världsdepressionen i början av 1930-talet. Även rörelser som grundade sig på politiska ytterligheter stärkte sina positioner i Europa.
Utrikesförvaltningen mellan två storkrig
I central ställning i detta hänseende intog det nationalsocialistiska Tyskland lett av Adolf Hitler. Finland sökte allierade inom sin utrikespolitik till en början i de så kallade randstaterna (Polen och Baltikum), men i mitten av 1930-talet började den nordiska inriktningen stärkas inom Finlands utrikespolitik. Finlands intrikata ställning som granne till Sovjetunionen sågs som ett särskilt hot mot vårt lands nationella existens.
För Finlands utrikesförvaltning innebar tiden mellan världskrigen att organisationen stegvis byggdes upp och befästes. Vid utrikesministeriet genomfördes flera omorganiseringar som berodde på att arbetsuppgifterna preciserades. Samtidigt började medborgarna inse vilken betydelse en utrikesförvaltning och skötseln av utrikesrelationer har för ett litet land.
Tyngdpunkten för Finlands representation i Europa
Finlands representation i utlandet var under tiden mellan världskrigen fortfarande mycket Europacentrerad. Å andra sidan var hela världen på sitt sätt ”Europacentrerad” på grund av de europeiska stormaktsimperiernas ställning utanför europeiska kontinenten. Finlands representation framför allt i Afrika och Asien var så gott som obefintlig. Motiveringen för inrättandet av nya representationer varierade. Till exempel var motiven för att inrätta legationen i Buenos Aires 1929 rent kommersiella, medan invigningen av legationen i Budapest (1934) föranleddes av för tiden typiska frändefolksintressen. Grundandet av konsulat ledda av utsända konsuler i Nordamerika var å sin sida en följd av emigrationen från Finland.
Finlands utrikesförvaltning klarade sig lättare igenom depressionsåren i början av 1930-talet än många andra förvaltningsgrenar. Utrikesförvaltningens anslag ökade i själva verket sin andel i statsbudgeten, huvudsakligen på grund av Finlands beslut att avskaffa guldmyntfoten 1931, vilket ledde till att markens värde till exempel i förhållande till dollarn sjönk och således till att utrikesförvaltningens kostnader ökade.
Nationernas förbund
När det gäller Finlands multilaterala samarbete blev Nationernas förbund det viktigaste forumet under tiden mellan världskrigen. Finland blev medlem i världsorganisationen år 1920. Anslutningen motiverades framför allt av säkerhetspolitiska hänsyn: man hoppades att medlemskapet i Nationernas förbund skulle stärka Finlands internationella ställning i förhållande till Sovjetunionen. Ett av Nationernas förbunds viktigaste beslut gällde faktiskt Finland, då Ålandsfrågan inom Nationernas förbunds råd avgjordes till Finlands fördel i juni 1921. De förhoppningar man hade på Nationernas förbund i Finland började dock raseras under loppet av 1930-talet. Andra världskrigets utbrott gjorde slutligen slut på världsorganisationen, som allmänt ansågs vara ineffektiv.
Finlands medlemskap i Nationernas förbund inverkade naturligtvis även på de praktiska arrangemangen inom Finlands utrikesförvaltning. Centrum för Förbundets verksamhet fanns i Genève, och Finland hade en egen ständig representant vid Nationernas förbund. Som Finlands representant fungerade till en början fram till 1926 legationschefen i Paris. Efter detta var Finlands representant vid Nationernas förbund legationschefen i Bern under åren 1926-1932 och från denna tidpunkt till år 1940 en legationschef stationerad i Genève. Genève är fortfarande en viktig ort med tanke på FN:s verksamhet.
Finlands representanter vid Nationernas förbund var personer som redan hade innehaft betydande positioner i hemlandets politik (Carl Enckell, Rafael Erich och Rudolf Holsti). De ärenden som gällde Nationernas förbund fick precis innan andra världskrigets utbrott en egen avdelning vid utrikesministeriet. I Finlands internationella organisationsfält mellan världskrigen ingick även deltagande i Internationella arbetsorganisationen (ILO) som verkade i samband med Nationernas förbund.
Som Finlands utrikesminister fungerade under 1920- och 1930-talen flera personer som hade skördat sina lagrar inom utrikesförvaltningen (bl.a. Hjalmar J. Procopé, Aarno Yrjö-Koskinen, Antti Hackzell, Rudolf Holsti och Eljas Erkko).
Framför allt jämfört med senare tider hade utrikesministrarna även som utrikespolitiska aktörer en relativt självständig ställning i förhållande till presidenten och statsministern.
Utrikesförvaltningens personal, behörighetsvillkor och planer på tjänsteuniform
Under tiden mellan världskrigen ökade antalet finskspråkiga bland tjänsteinnehavarna inom utrikesförvaltningen och behörighetsvillkoren blev tydligare. Akademisk examen blev 1926 ett uttryckligt krav för personer som ville söka till diplomatkarriären. Till den externa representationen anslöt även diskussionen om införande av en särskild tjänsteuniform för diplomater, vilket vid denna tidpunkt fortfarande var vanligt. Alla finska representanter ansåg inte att de särskilde sig till sin fördel bland representanterna för övriga stater. Trots försök och färdiga planer fick man emellertid inte till stånd något slutligt beslut om tjänsteuniformerna för den finska utrikesförvaltningens representanter.
Sidansvarig