Nyårsafton i Smolna i S:t Petersburg - erkännande av självständigheten den 31 december 1917
Utrikesministeriet firar år 2008 att det har gått 90 år sedan dess grundande. Den första utrikesministern – senatorn för utrikesärenden Otto Stenroth – utnämndes den 27 maj år 1918. Samma år den 28 juni utfärdades en förordning om en expedition för utrikesärenden som bestod av tre avdelningar och sjutton tjänstemän.
I jubileets tecken presenterar ministeriet sin historia och skatter ur arkivet, bland annat i form av utställningar och en artikelserie på webbplatsen.
Chefen för utrikesministeriets informationstjänst Jyrki Paloposki beskriver händelser och stämningar i Smolna i S:t Petersburg på nyårsafton 1917, då en delegation under ledning av P.E. Svinhufvud väntade på svar på begäran om erkännande av självständigheten.
Informationschef Jyrki Paloposki:
Nyårsafton i Smolna – självständighetsförklaringen den 31 december 1917
Tre veckor hade gått sedan Finland förklarat sig självständigt, men ingen stat hade erkänt självständigheten. De andra länderna väntade på att Ryssland först skulle ge sitt erkännande. En trepersoners delegation ledd av senatens ordförande P.E. Svinhufvud hade rest till S:t Petersburg i slutet av december för att överlämna en officiell begäran om erkännande av självständigheten. På nyårsaftonen väntade delegationen på ryssarnas svar i Smolna där det av Lenin ledda folkkommissariatet hade sitt högkvarter.
K.G.Idman, UM:s kanslichef 1918, utrikesminister 1925 och ambassadör bland annat i Köpenhamn, Riga, Warszawa och Tokyo
Förutom Svinhufvud ingick K.G. Idman och Carl Enckell i delegationen. Idman har i sina memoarer beskrivit Smolna, den forna skolan för adelsflickor. Framför den stora byggnaden vimlade det av soldater. Också innanför rörde sig matroser och rödgardister med fruar och barn. Det var redan sent på kvällen men ämbetsmännen arbetade och medborgarna uträttade sina ärenden i maktens centrum. Delegationen visades in i ett väntrum. En lång väntan tog vid. Carl Enckell försökte då och då påskynda ärendets behandling, men utan resultat. De tre finländarna gick omkring i de kalla rummen iklädda sina vinterpaletåer för att hålla sig varma. Tidvis kunde de genom tobaksrök och gläntande dörrar skymta folkkommissarierna dryfta rikets affärer.
Folkkommissarien för justitiefrågor, I. Steinberg, har noterat minnen från den kvällen: ”På bordet låg ett tjockt, signerat och stämplat dokument. Vi blev förvånade. Vad kunde det vara? Det var ett dekret om Finlands frigörelse... De frågade om vi ville erkänna deras självständighet. Vilken fråga! Naturligtvis! Genast!...Vi reste oss en efter en, och med en särskild känsla av tillfredsställelse undertecknade vi.”
Klockan närmade sig midnatt och årsskiftet, när kanslichef Bontj-Brujevitj kom ut till finländarna i väntrummet med en skrivelse där folkkommissarierna lade fram ett erkännande av Finlands självständighet för den verkställande centralkommittén. I praktiken avgjorde redan detta dokument ärendet. Enckell bad Bontj-Brujevitj att delegationen skulle få träffa och tacka Lenin.
Sorglöst tack
Kanslichefen återvände till sessionssalen. Hans budskap förbluffade ryssarna för man visste att Svinhufvud inte var någon bolsjevikvän. Steinberg har beskrivit stämningen:
Lenin ryckte på axlarna och skrattade lite förvånat men nekade, vad skulle han ha att säga åt de där borgarna? Allmän road förvirring rådde, och man föreslog att Trotskij skulle ta emot gästerna men också han vägrade. Slutligen lämnade Lenin salen åtföljd av skratt och kvickheter.
Två statsöverhuvud möttes i foajén. Enckell presenterade Svinhufvud för Lenin. Nyfikna matroser och soldater samlades runt dem. Lenin frågade om finländarna var nöjda. Svinhufvud svarade att de var mycket nöjda. Man skakade hand. ”Ryska frågades det på och ryska svarades det på”, berättade Svinhufvud senare. ”Vi bara uttryckte ett sorglöst tack till bolsjevikerna för avskedsbrevet.”
Lenin återvände till sin regerings plenisal och berättade att han av misstag hade kallat finländarna för kamrater. ”Det gör ingenting” genmälde Trotskij, ”om vi någon gång råkar i deras händer kommer de att räkna det till din fördel.”
Finländarna lämnade Smolna och gick ut i den kalla natten. Delegationen begav sig till ministerstatssekreterarens ämbetsverk där man snabbt skrev ut erkännandet på maskin. Samma natt återvände Svinhufvud till Helsingfors med en kopia av det dokument man hade fått av Rysslands folkkommissarier, försedd med Enckells och Idmans namnteckningar.
Det slutgiltiga erkännandet
Lenin hade deklarerat folkens rätt till egna stater. Han trodde dock att de länder som frigjort sig från Ryssland senare skulle återvända. Monarkisterna och de övriga vita ryssarna emotsatte sig å sin sida Finlands självständighet.
Slutgiltigt och officiellt bekräftades Finlands frigörelse från Ryssland och självständighet den fjärde januari 1918, av den verkställande centralkommittén vars 200 medlemmar bestod av lokala arbetar-, soldat- och bonderåd. Kommissarien för nationaliteterna, Josef Stalin, förelade ärendet för centralkommittén. Stalin medgav att löftet hade getts till Finlands borgare, men att också det visade på folkkommissariatets objektiva inställning till den principiella frågan om staternas rätt till självständighet. Folkkommissariernas råd var ingen skönsjungande samling som inte höll sina löften.
Efter en kort diskussion bekräftade centralkommittén Finlands självständiga stat. Följande dag besökte Idman centralkommitténs ordförande J.M. Sverdlov och fick ett skriftligt intyg över beslutet. Med det historiska dokumentet i fickan återvände Idman till statssekreterarens byrå därifrån man meddelade Finland om det slutliga erkännandet per telefon.
Rysslands erkännande av självständigheten (avautuu uuteen ikkunaan)