Riktlinjer för nordisk fredsmedling söktes i Tammerfors
Utrikesministeriet och fredsforskningscentret i Tammerfors ordnade ett seminarium för att reda om man kan tala om en nordisk fredsmedlingsprofil. Seminariet förde samman en stor skara olika aktörer och experter. Utrikesminister Erkki Tuomiojas idé om att intensifiera det nordiska samarbetet kring fredsmedling vann genklang bland seminariedeltagarna. Alla skulle dra nytta av mera forskningssamarbete.
”Finns det utrymme för en nordisk approach till fredsmedling? Svaret är ja”, konstaterade chefen för freds- och konfliktforskningscentret i Tammerfors (Tampere Peace Research Institute, TAPRI), professor Tuomo Melasuo när han öppnade seminariet på Tammerfors universitet den 14 augusti. Salen var fylld av experter och studeranden från Finland, Sverige Norge och Danmark. Fredsmedlingens tillstånd belystes från flera olika synvinklar och tillsammans funderade deltagarna på nya områden för samarbete och nordisk fredsmedling.
Seminariet hänger samman med en utredning om nordisk fredsmedling som utförs av TAPRI med stöd av utrikesministeriet. Charlotta Spolander från utrikesministeriets enhet för planering och forskning förmedlade utrikesminister Erkki Tuomiojas hälsning till seminariet. Fredsmedling är en av tyngdpunkterna i Finlands utrikespolitik och ett viktigt område i alla de nordiska länderna. Fredsmedlingen reflekterar den nordiska synen på internationella relationer. Där ingår jämlikhet, mänskliga rättigheter och god förvaltning. Det lönar sig alltid med samarbete och Finland är enligt utrikesminister Tuomioja redo att stödja ett nordiskt fredsmedlingsnätverk.
Aktuella utmaningar inom fredsmedling och konfliktförebyggande
Professor Peter Wallensteen från Uppsala universitet presenterade de senaste trenderna inom forskningen och det praktiska arbetet. Efter det kalla kriget har stormakterna i allt mindre grad blandat sig i inomstatliga konflikter och små stater har fått allt större rörelseutrymme. Också FN:s säkerhetsråds ställning har förändrats märkbart efter kalla krigets slut.
Olika konflikter kräver hela tiden säkerhetsrådets uppmärksamhet. Fredsmedling utnyttjats å andra sidan allt mera och FN är aktivt inom verksamheten. FN:s första resolution om fredsmedling, på initiativ av Finland och Turkiet, och grundandet av den grupp inom FN som kallar sig Friends of Mediation har varit betydelsefulla framsteg. Wallensteen påminde om att det blir allt svårare att finna en lösning ju längre en konflikt pågår. Konfliktförebyggande och fredsbygge borde integreras mera med utvecklingssamarbete.
Enligt Wallensteen är inte fredsmedlarnas svåraste uppgift att bevara sin opartiskhet, utan att tydligt kunna förmedla parternas budskap åt varandra. En medlare kan antingen försöka övertyga parterna om fördelarna med fred eller, i vissa fall, pressa parterna till fred. Det skulle behövas mera forskningsdata om lokala konfliktlösningsmekanismer. När Wallensteen funderade på kriterier för lyckad fredsmedling påpekade han att professionella medlare skapar måttliga förväntningar. De förväntningar som parterna i konflikten har rätter ramarna för medlingen.
Professor Ole Wæver från Köpenhamns universitet talade om de nordiska ländernas olika betoningar under olika skeden av en konflikt. Alla de nordiska länderna deltar i konfliktförebyggande utvecklingssamarbete i potentiella konfliktområden. De deltar också i krishanteringsinsatser i områden där en konflikt redan tillspetsats. Danmark skiljer sig från de övriga nordiska länderna genom att också kraftigt betona militär krishantering; landets utvecklingspolitik och säkerhetspolitik har närmat sig varandra. Norge och Finland har särskilt satsat på konfliktlösning genom medling.
Wæver påpekade också brister i den nuvarande verksamheten. De nordiska länderna har inte varit tillräckligt aktiva när det gäller att förhindra konflikter i det skede när situationen håller på att eskalera. Genom effektiv konfliktförhindrande politik kunde man stabilisera situationen eller åtminstone begränsa en väpnad konflikt. I offentligheten framhålls allt för ofta bara tunga militära operationer eller icke-ingripande som de enda alternativen. Till exempel i Libyen skulle det internationella samfundet ha haft gott om kontakter genom vilka man kunde ha påverkat det eskalerande våldet och stött medborgarnas rättigheter.
Ett annat sätt att förebygga konflikter är att motarbeta sådana talakter som tillspetsar konflikter. Man kan vingklippa imaginära hotbilder och stödja försoningsprocessen efter tidigare konflikter. Under fredsbyggnadsprocessen borde man satsa på konfliktens historia och på hur man kommer ihåg den. Minnet av konflikten är tätt kopplat till hur de samhällen som lidit av konflikten upplever sin kollektiva identitet och hur den utvecklas i framtiden. Wæver påminde om att vare sig vi vill det eller ej så är vi tredje parter i de konflikter som uppstår.
Det nordiska fredsmedlingssamarbetet blir tätare
Seminariet avslutades med en paneldiskussion som inleddes av Pertti Joenniemi, forskare vid TAPRI, som presenterade den utredning om betoningarna i de nordiska ländernas fredsarbete och forskning, som görs vid TAPRI med stöd av utrikesministeriet. De nordiska länderna har en betydande fredsmedlingsprofil och särskilt Norge och Sverige har en lång historia inom fredsmedling.
I och med att konflikterna blir allt mer komplexa är fredsmedlingen i allt högre grad beroende av samarbete och omfattande nätverk. Å andra sidan utsätts fredsmedlingen för allt mera konkurrens. Joenniemi frågade sig varför de nordiska länderna inte har börjat samarbeta mera redan för länge sedan? De har varit för upptagna av sin nationella profil och kompetens.
Paneldiskussionens deltagare, Pertti Joenniemi, Tanja Tamminen, Isak Svensson, Benjamin de Carvalho och Ole Wæver, såg alla möjligheter i att öka samarbetet trots att länderna skapar nationella profiler och fastän de tävlar om medlingsuppdrag. Man kunde utveckla samarbetet till exempel inom utbildning och forskning, inom internationella organisationer och genom att utbyta erfarenheter.
När det rådande läget utvärderades fann man mycket gemensamt och mycket existerande samarbete mellan länderna, men också skillnader i de nordiska ländernas verksamhet. Ländernas olika betoningar erbjuder möjligheter till utbyte av erfarenheter och kompletterande verksamhet. Under diskussionen framhölls att de nordiska länderna förenas av tanken om att man bygger ett samhälle genom öppen diskussion. Joenniemi avslutade genom att konstatera att frågan om nordiskt fredsmedlingssamarbete nu har väckts.
Efter seminariet samlades ännu de nordiska ländernas gemensamma fredsmedlingsnätverk under ledning av utrikesministeriets fredsmedlingskoordinator Pia Stjernvall. Under mötet planerades hur samarbetet ska intensifieras inom till exempel forskning och utbildning.