Minröjning främjar jordbruk och hållbar utveckling
”Det här arbetet är viktigt – på lång sikt för det med sig mera mat till familjen och välfärd för hela Angola”, konstaterar 31-åriga José Enoc, före detta UNITA-officer.
Han har fast anställning hos Danmarks kyrkas utlandshjälp och det minröjningsprojekt som den bedriver i närheten av staden Luena i nordöstra Angola. Luena var ett av UNITA-motståndarnas fästen under det långa inbördeskriget. ”Arbetet är tungt och kräver mycket tålamod”, berättar Enoc, ”men jag är mycket nöjd med omständigheterna och får ungefär 500 dollar i månadslön”.
En minröjares arbetsdag räcker åtta timmar. Skyddad av tung utrustning knäböjer han och undersöker långsamt marken med hjälp av en liten spade. Först har marken undersökts med metalldetektor. I praktiken genomsöker man terrängen och gräver i jorden till tjugo centimeters djup. Infanteriminor brukar oftast vara placerade på tio centimeters djup. Ibland kan det finnas pansarminor under infanteriminorna. En minröjare avverkar i snitt 20 kvadratmeter om dagen. Om man hittar en mina låter man den detonera på platsen.
Kring Luenas flygplats finns östtyska infanteriminor som placerats ut på 1980-talet.
Personminor försvagas inte med tiden
Angolas minproblem hör till de svåraste i världen. Under inbördeskriget som rasade i 27 år använde alla parter sig av minering. Man tror att det finns minor av 89 olika slag i Angolas terräng. De kommer från olika håll i världen; de vanligaste härstammar från Östtyskland, förde detta Sovjetunionen, Sydafrika och Kuba.
Man kan bara gissa sig till det exakta antalet minor i Angolas terräng. År 2005 röjdes 14 kvadratkilometer mark och man hittade 4800 personminor och 358 fordonsminor. Fortfarande väntar 1300 kvadratkilometer mark på att röjas. Problemet minskar inte med tiden eftersom minor inte förstörs av sig själva eller försvagas av ålder. Även om infanteriminorna i sig inte är livsfarliga lemlästar de fötter och ben och leder till amputation om en människa trampar på dem. Och minorna skiljer inte soldater från civila eller vuxna från barn.
Minorna påverkar de vanliga människornas liv. I Angola ser man hela tiden unga människor med kroppsdelar amputerade, linkande fram med hjälp av kryckor eller proteser. Minorna påverkar jordbruket, försörjningen och rörligheten i allmänhet. Angolas humanitära minproblem har alltså klara beröringspunkter med hållbar utveckling, att minska på fattigdomen och att uppfylla mänskliga rättigheter – vare sig det gäller ekonomiska, sociala eller kulturella aspekter av dem.
Finland stödjer minröjning i Angola
Danska kyrkans utlandshjälps projekt får också stöd av Kyrkans Utlandshjälp i Finland och utrikesministeriets humanitära minmomentanslag. Utrikesministeriet har beviljat projektet 450 000 euro per år. Med den summan kan man röja mycket mark som sedan kan användas till jordbruk och annat nyttigt. Humanitär minröjning nämns både i riktlinjen för humanitärt bistånd och i regeringens utvecklingspolitiska program.
Angola har gjort upp en nationell minstrategi och har också egna minröjare. I praktiken är det ändå internationella humanitära organisationer som är specialiserade på minröjning som gör mest för att avlägsna Angolas minproblem. Organisationerna sysselsätter också en betydande mängd människor eftersom de flesta minröjarna är ortsbor. Annars är det inte särskilt vanligt att få en regelbunden månadslön i nordöstra Angola.
Danmarks utlandshjälps verksamhet i nordöstra Angola är inte helt friktionsfri. ”Vi har stött på byråkratiska hinder och korruption men de vanliga människorna gillar oss och stödjer oss” konstaterar Jakob Harbo som leder Danmarks kyrkas utlandshjälps verksamhet i Angola. ”Vi följer noga den lokala lagstiftningen och har till och med försökt anställa kvinnliga minröjare men det lyckades inte” tillägger han.
I Angola råder nu fred efter ett långt och blodigt inbördeskrig. Landets ekonomiska tillväxt är explosionsartad. Utländska investerare och storföretag knackar på dörren. Många biståndsorganisationer anser att det är dags att lämna landet. FN:s flyktingorganisation UNHCR håller på att ge sig av eftersom det inte längre förekommer flytkingströmmar, likaså Internationella Röda korsets kommitté vars mandat gäller för att bistå konfliktoffer.
De humanitära minorganisationerna vet att minproblemet inte försvinner någonstans. En väl dold personmina är lika farlig fast samhället utvecklas i gynnsam riktning och de andra hjälporganisationerna ger sig av. Det är därför som de humanitära minorganisationerna i Angola till och med planerar att utvidga sin verksamhet under de närmaste åren.
Erik Hällström
Skribenten bekantade sig med minröjning i Angola i november 2007