När Finland första gången övervägde sommartid 1922

Finland har haft sommartid sedan 1981, men frågan behandlades redan efter första världskriget under ledning av utrikesministeriet. På grund av de korta nordiska sommarnätterna ansågs reformen dock inte vara till nytta för Finland. Det fanns till och med misstankar om att den nya idén byggde på livsrytmen hos europeiskt storstadsfolk som satt uppe om nätterna.

Sommartiden uppfanns i Tyskland 1915. Under första världskrigen rådde det brist på energi och en extra ljus timme på sommarkvällarna minskade elräkningen. Flera centraleuropeiska länder följde Tysklands exempel. Visarna flyttades inte utan klagomål, och efter kriget avstod många länder från sommartiden.

Ta efter den civiliserade världen?

Eric Drummond, generalsekreterare för Nationernas förbund, som inrättades efter första världskriget, skickade ett brev till Finlands utrikesminister Carl Enckell den 7 juli 1922. I brevet förklarade generalsekreteraren att Nationernas förbund håller på att utreda om de europeiska staterna tänker införa sommartid eller om den redan är i bruk och om de i så fall tänker fortsätta med den. Drummond bad Finlands regering svara om Finland tänker införa sommartid och om Finland i så fall är redo att ingå en internationell överenskommelse om sommartiden.

Tre veckor senare bad utrikesministeriet om ett utlåtande av Meteorologiska kommissionen, som lydde under lantbruksministeriet. Kommissionen ansåg att införandet av sommartid i första hand var en samhällsekonomisk fråga. I Nordeuropa var energibesparingen dock liten på grund av de ljusa sommarnätterna, men på våren och hösten kunde Finland enligt kommissionen ha nytta av sommartiden. I synnerhet lantbrukarbefolkningen skulle säkert välkomna reformen eftersom lantbruket så vitt kommissionen visste utvecklats så att arbetet påbörjades tidigare på sommaren. Finland borde absolut följa den övriga civiliserade världen och införa sommartid om även andra gjorde det, avslutade Meteorologiska kommissionen sitt uttalande.

Ämbetsverk förutspådde praktiska problem

Utrikesministeriet nöjde sig inte med detta, utan bad även om utlåtanden av justitieministeriet, ministeriet för kommunikationsväsendet och allmänna arbetena samt handels- och industriministeriet. Justitieministeriet motsatte sig inte sommartiden, men påpekade att en eventuell internationell överenskommelse inte kunde träda i kraft utan den finländska riksdagens godkännande eftersom lagstiftningen innehöll många bestämmelser om tiden.

Ministeriet för kommunikationsväsendet och allmänna arbetena bad tre underlydande centrala ämbetsverk om utlåtanden. Telegrafverket konstaterade i sitt korta svar att det inte planerade att införa någon sådan ändring inom sitt förvaltningsområde. Poststyrelsen ställde sig klart negativ till frågan. Den ansåg att den finländska sommaren är så ljus att reformen inte skulle vara till någon nytta.

Järnvägsstyrelsen berättade däremot att den redan stött på frågan ett par gånger då dess representanter deltagit i europeiska tidtabellskonferenser. Att flytta klockan två gånger om året upplevdes som så besvärligt att man varje gång avstått från tanken. Reformen skulle enligt järnvägsstyrelsen medföra stora problem särskilt för den internationella trafiken.

Ministeriet för kommunikationsväsendet och allmänna arbetena konstaterade i sitt svar att införandet av sommartid inte ansågs nödvändigt vid dess underlydande ämbetsverk.

Ämbetsverken underställda handels- och industriministeriet var lika avogt inställda till projektet. Handels- och industristyrelsen ansåg att Finlands allmänna intresse inte krävde en ändring. Enligt Tekniska högskolan var de finländska somrarna tillräckligt ljusa och Finland dessutom så avlägset att vi inte alls behövde följa de centraleuropeiska ländernas exempel. Om det däremot skulle ingås en internationell överenskommelse vore det bäst om också Finland gick med. Sjöfartsstyrelsen såg ingen mening med reformen.

Urbant nonsens

Allra mest kritiskt till projektet var Havsforskningsinstitutet. Det betonade i sitt svar att 1900-talets samhällsliv och vetenskapliga arbete krävde ett exakt system som minimerade misstag och risker för fel. Institutet ansåg att exakthet bäst kan nås med enkla och konsekventa metoder som alltså varierar så lite som möjligt.

Finland hade nyss antagit Greenwich +2 timmar som sin officiella tid, vilket Havsforskningsinstitutet ansåg var utmärkt. Däremot ansåg institutet att hela sommartidsidén var ofattbar och berodde på att livsrytmen i storstäderna förskjutits allt senare. Folk vakade till midnatt, och sommartiden var därför ett försök att spara på belysningen. Finland hade absolut ingen orsak att gå med i sådana nymodigheter.

Handels- och industriministeriet stödde inte ibruktagandet av sommartid i sitt svar, men lämnade ett kryphål. Om det skulle ingås en internationell överenskommelse borde Finland följa andra länders exempel.

Utrikesministeriet svarade Nationernas förbunds generalsekreterare den 18 oktober. Efter de inledande hövlighetsfraserna konstaterades det att Finland inte tänkte införa sommartid. Sommarnätterna var korta och eftersom många började jobba tidigare på somrarna skulle Finland inte tjäna något på reformen. Den finländska regeringen hade därför inte ens för avsikt att föra ärendet till riksdagen. Om svaret hade varit jakande skulle det ha krävt riksdagens beslut.

Också andra europeiska länder var avogt inställda till projektet, och Nationernas förbund lyckades inte nå en gemensam överenskommelse om sommartiden. De länder som hade sommartid avstod i stället från den på 1920-talet.

Kriget och energikrisen gjorde sommartiden aktuell

Tjugo år senare var Finland redo att pröva sommartiden. Erfarenheterna från krigssommaren 1942 var dock inte uppmuntrande. Också i Europa återgick länderna till normaltid efter krigsåren (1939-1945), tills energikrisen på 1970-talet fick länderna i Centraleuropa att ta sommartiden i bruk permanent.

Finland införde sommartid så sent som 1981, men har därefter följt den utan att klaga. I dag införs och avslutas sommartiden samtidigt i alla EU-länder. Visarna flyttas en timme mot midsommaren den sista söndagen i mars och oktober.

Jussi Pekkarinen
Skribenten är forskare vid utrikesministeriet