EU skapar förmåga att agera i tid för att förebygga katastrofer

EU skapar förmåga att agera i tid för att förebygga katastrofer - en gemensam artikel av Finlands utrikesminister Erkki Tuomioja och Sveriges utrikesminister Laila Freivalds, publicerats i Helsingin Sanomat den 29.12.2004

Finland och Sverige har genom sina initiativ påverkat utvecklingen av EU:s säkerhets- och försvarspolitik ända från början av sina medlemskap. Utrikesministrarna Tarja Halonen och Lena Hjelm-Wallén föreslog fredsfrämjande och humanitära uppgifter i krisområden för unionen som början på arbetet med att utveckla unionens militära krishanteringsförmåga. Utvecklingen av den civila krishanteringsförmågan tog också fart efter ett finsk-svenskt initiativ av utrikesministrarna Anna Lindh och Erkki Tuomioja.

EU:s krishantering stödjer FN i dess arbete för att lösa allvarliga kriser och svåra humanitära problem i synnerhet i Afrika. Det är viktigt för EU att FN lyckas. Kriser långt borta skapar instabilitet även för Europa. Sönderfallna stater skapar grogrund för extremism och terrorism.

Ofta kan det vara alldeles för trögt att få igång krishanteringsmaskineriet. Srebrenica och Rwanda påminner oss om hur fruktansvärt priset för en alltför långsam reaktion kan vara. Det finns fler exempel från senare år på vad som händer om världssamfundet inte förmår reagera snabbt och målmedvetet.

När en humanitär katastrof eller allvarliga kränkningar av mänskliga rättigheter hotar måste vi kunna agera i tid för att rädda liv. Ibland krävs blixtsnabba operationer under svåra förhållanden. En förtrupp kan stabilisera det akuta läget och förbereda inför FN:s fredsbevarande operation. EU genomförde ett sådant uppdrag sommaren 2003 i staden Bunia i Kongo, där även Sverige deltog. Mot bakgrund av erfarenheterna i Bunia enades EU i början av 2004 om att utveckla egna snabbinsatsstyrkor.

EU:s snabbinsatsstyrkor kommer att omfatta 13 styrkor med omkring 1500 soldater. Styrkorna upprättas på frivillig grund av medlemsländerna. De skall snabbt kunna rycka ut till krisområden och utföra insatser, även under svåra förhållanden. Minst två av styrkorna är alltid i beredskap sex månader åt gången.

Finland och Sverige upprättar en sådan styrka i samarbete med Norge. Det är en naturlig fortsättning på våra länders långa säkerhetspolitiska samarbete och initiativtagande inom EU:s säkerhets- och försvarspolitik. Våra länder har erfarenhet av att ta ett i förhållande till sin storlek betydande ansvar för den internationella säkerheten. Vi har haft ett nära krishanteringssamarbete i många områden och vi har lång erfarenhet av gemensam utbildning av fredsbevarare och av samarbete inom ramen för NORDCAPS. Norge har också deltagit i detta arbete. Samarbetet får nu en logisk fortsättning. Den gemensamma styrkan kan sättas i beredskap år 2008.

Medlemsländerna utgår naturligtvis från att styrkorna vid behov ska kunna användas vid insatser. För att kunna inleda en operation krävs enhälligt beslut av alla EU-länder, men det är ändå i sista hand de länder som har personal i den aktuella styrkan som beslutar om styrkan skall sändas. Ingen överstatlig auktoritet kan beordra finländska eller svenska grupper till krisområden.

Krishanteringsuppgifter som utförs under svåra förhållanden innebär att fredsbevararna utsätts för fara. Därför kan endast nationella beslutsfattare fatta beslut om deltagande och beslutet bör föregås av noggranna förberedelser och ske i enlighet med nationell lagstiftning.

Styrkorna är ett led i EU:s strävan att utveckla en trovärdig förmåga att bära ansvar när det gäller krishantering. Detta förutsätter också att EU-ländernas nationella beredskap förbättras.

Om vi snabbt vill skicka den nordiska styrkan till ett krisuppdrag bör vi säkerställa att nödvändiga nationella beslut kan fattas tillräckligt snabbt och på det sätt som en akut krissituation kräver.
Detta ställer krav på försvarsmaktens, regeringens och riksdagens beredskap. Finland har därför beslutat se över sin lagstiftning.
Avsikten med styrkorna är i synnerhet att stödja FN och styrkorna kommer troligen att användas i nära samarbete med FN. Utgångspunkten för EU:s krishantering är naturligtvis ett FN-mandat. I vissa undantagsfall kan det dock vara så att säkerhetsrådet inte fattar beslut om mandat, även om den tänkta insatsen klart är förenlig med FN-stadgan. Också i sådana fall bör EU och dess medlemsländer, efter en noggrann bedömning av de politiska och folkrättsliga aspekterna, kunna överväga att genomföra en insats för att upprätthålla internationell fred och säkerhet och rädda människor från folkmord och andra grova övergrepp.

Före beslut om deltagande bör man alltid utreda om insatsen är nödvändig och förenlig med internationell rätt, om den överensstämmer med målsättningarna i FN:s och EU:s egen säkerhetsstrategi och om länderna i krisområdet har vädjat om hjälp. Det är en självklarhet att militära medel endast används när alla andra medel har prövats.
Högnivåpanelen som utrett frågan om en reformering av FN föreslår fem kriterier som ska kunna vägleda säkerhetsrådet vid beslut om våldsanvändning. De är hotets allvar, målet med insatsen, frågan om det är en situation där andra medel inte hjälper, prövning av principen om minimering av våldsanvändning samt bedömning av konsekvenserna av våldsanvändning i förhållande till hotet. Dessa kriterier bör uppfyllas också vid beslut om användning av EU:s snabbinsatsstyrkor i fredsframtvingande uppdrag.