Konkurrerande utrikesförvaltningar
Utrikesministeriet firar år 2008 att det har gått 90 år sedan dess grundande. I jubileets tecken presenterar ministeriet sin historia och sina skatter ur arkivet bland annat i form av en artikelserie. Tidigare publicerade artiklar är:
- "Självständighetsförklaringen: 'Bland de fria och oavhängiga nationernas antal”
- "Nyårsafton i Smolna – självständighetsförklaringen den 31 december 1917"
- "Europas länder erkänner Finlands självständighet – vivat, floreat, crescat"
Artiklarna finns på jubileumssidorna UM 90.
Jussi Pekkarinen: Konkurrerande utrikesförvaltningar
I början av år 1918 var stämningen i Finland spänd. Både de vita och de röda befann sig i larmberedskap. På kvällen den 26 januari höjdes en röd lykta i tornet i Folkets hus i Helsingfors, som tecken på att arbetarna hade tagit makten. En del av självständighetssenatens medlemmar förflyttade sig snabbt till Vasa. Där hade man grundat ett kansli för utrikesärenden, som drevs av tre personer under ledning av statssekreterare Samuli Sario.
Vasasenaten sände representanter till de nordiska länderna, Tyskland och Frankrike. Den 26 mars 1918 var ett historiskt ögonblick i Vasa stadshus: den första representanten för en främmande makt kom till Finland för att lämna sina kreditivbrev till senatens ordförande P.E. Svinhufvud. Det var tyske kejsarens representant August von Brück som till tonerna av marschmusik besteg trapporna, steg in, hälsade och överräckte kreditivbreven (avautuu uuteen ikkunaan). Protokollet var okänt i Finland med Svinhufvud lät sig inte bringas ur fattningen. Han tog sin Kauhavakniv ur slidan, snittade upp sigillet på dokumentet och myste: ”He he he, vad månne Wilhelm kan ha för ärende!” Lite senare anlände också Sveriges representant till Vasa. Om protokollförfarandet vid det tillfället finns ingen information.
Samtidigt ansvarade Yrjö Sirola i Helsingfors för folkkommissariatets utrikesfrågor och under sig hade han ungefär lika många anställda som Sario hade i Vasa. Protokollärendena sköttes av hans fru Mandi. Helsingforsförvaltningen stod inför samma utmaningar som man gjorde i Vasa: relationerna till yttre makter, anskaffning av ekonomiskt bistånd samt förhållandet till det forna moderlandet Ryssland. De två första kamperna förlorade Sirola men när det gällde relationerna till den östra grannen skördade han framgångar.
Folkkommissariatet hann sluta sitt första fördrag före förvaltningen i Vasa.
Den första mars 1918 undertecknades i S:t Petersburg nämligen ett fördrag mellan de socialistiska republikerna Ryssland och Finland. För Rysslands del signerade Lenin och Stalin fördraget och de finska undertecknarna var Edvard Gylling och Oskari Tokoi. Tokoi hade ingen signetring, men händig som han var förfärdigade han en åt sig av en kapsyl och använde den. På så vis hann Helsingforsregeringen före sin kollega i Vasa, som slöt sitt första fördrag – fredsfördraget med Tyskland – den 7 mars 1918.
En dryg månad senare blev Sirola och folkkommissariatet tvungna att förflytta sig till Viborg och därifrån vidare till S:t Petersburg, undan de vita och tyska trupperna. Senaten återvände till Helsingfors och de konkurrerande utrikesförvaltningarnas tid var förbi.
Finlands författningssamling No.31/1918 (avautuu uuteen ikkunaan)