Kenyas svårigheter beror på ond cirkel av fattigdom
Kenya har varit ofta i offentligheten efter valen i december och de oroligheter som följde. Först och främst anser man att orsaken till oroligheterna är maktkampen mellan stammar men också bristen på jämlikhet i samhället: hälften av befolkningen lever i extrem fattigdom medan en liten elit får njuta av ett övermått som är exceptionellt också med västerländska mått mätt.
Den tredje orsaken är en utbredd korruption som hindrar institutioner, också rättsväsendet, att fungera effektivt.
Problemet i Kenya är, som i så många afrikanska länder, ändå mycket större. Det tycks inte finnas hållbara och fungerande lösningar på Afrikas problem därför att Afrika släpar så långt efter resten av världen i utvecklingen.
Global ekonomi gagnar inte just Afrika som har drivits in i ett tillstånd av stagnation. Afrika saknar ofta de starka sidor som deltagandet i den globala ekonomin förutsätter: fungerande samhälle och infrastruktur, politisk stabilitet, utbildad befolkning och fungerande marknad.
Som resultat av en långvarig utveckling har en ond cirkel av fattigdom uppstått i Afrika. Där skapar svag ekonomi utbredd fattigdom, som i sin tur försämrar omgivningen under trycket från den ökande befolkningen; allt detta försämrar levnadsmöjligheterna ytterligare och påskyndar miljöförstöringen.
Den västerländska demokratin och dess signum; val, löser inte Afrikas problem. Kina och Indien har inte heller byggt upp sin ekonomiska tillväxt på västerländsk demokratisk grund. Man borde inte syna Kenyas utveckling ur västerländsk synvinkel enbart utan försöka hitta lösningar som är viktiga ur afrikansk aspekt och som skulle lindra de värsta utvecklingsproblemen.
Man måste betrakta Afrika som en del av den värld som vi alla behöver och som vi vill bevara. Afrika behöver i princip bara det samma som vi i form av regionpolitiskt stöd erbjuder de finländare eller européer som av en eller annan orsak har råkat i en utvecklingsklyfta. Det vill säga tillräckliga inkomstöverföringar och möjlighet att delta i den globala ekonomin på lika villkor som andra.
Ofta hör man sägas att det har ”östs” en massa pengar över Afrika som har hamnat i den korrupta elitens fickor utan att få till stånd någon utveckling. Då glömmer man proportionerna. Afrika är en utfattig kontinent som består av fler än 50 stater och nästan en miljard människor.
Det bistånd Finland har gett åt Afrika har varit struntsummor i jämförelse med våra inhemska regionstöd. Man har levat i tron att det går att bygga skolor och utbilda sjukvårdspersonal i Afrika för en hundradel av den kostnad som det betingar oss att göra det.
Vi är inte förmögna att förstå den afrikanska verkligheten och koncentrerar oss bara på att upprepa vad som är viktigt för oss själva, så som demokrati och dess manifesteringar. För afrikanerna är det viktigaste att försörja sig och för många är det största problemet att över huvud taget överleva.
Det är skäl att minnas att många värderingar är förknippade med samhällets utvecklingsnivå och förändras i takt med den. Därför vinner oftast oron för födan över oron för miljön eller demokratin. Det har aldrig någonsin existerat en fungerande demokrati som tagit hand om sin utfattiga omgivning.
För att Afrika ska komma på fötter behövs ett långsiktigt stödprogram genom vilket den rika världen kan lappa ihop utvecklingsklyftan mellan sig och Afrika.
Stödprogrammet borde framför allt bygga på behov, på samma sätt som vårt jordbruksstöd. Man måste utgå från hur mycket det kostar att bygga upp fungerande skolsystem och hälsovård, hurdana vägnät Afrika behöver och hur man tryggar tillgången till rent vatten och basläkemedel.
Nu för tiden är det ofta så att utvecklingsbistånd ges på givarens villkor och ur givarens aspekt.
Program som bygger på verkliga behovsanalyser ligger i utvecklingsländernas myndigheters hyllor och samlar damm för det finns inte finansiering för dem.
Också i Kenya har en behovsanalys gjorts och i den konstateras att landet varje år behöver över en miljard dollar mer i understöd än vad det får för att befolkningens grundläggande behov ska kunna tillfredsställas.
Någon finansiering har inte hittats och biståndsgivarna koncentrerar sig på biståndsformer som de själva har valt. Ändå borde det stå klart för alla att inget samhälle utvecklas om människorna är sjuka och outbildade.
I ett fungerande stödprogram ska också handelsarrangemang som gagnar Afrika ingå, Men handeln hjälper inte heller Afrika så länge Afrika inte har någon kapacitet att idka handel och delta i global handel. Först måste den kapaciteten finnas.
Starka stamkänslor och korruption förklarar alltså inte Kenyas problem. De är snarare tecken på desperata människors kamp om alltför små resurser. Befolkningen tilltar och blir allt fattigare, miljön förstörs och erbjuder allt mindre utkomstmöjligheter; bristen på positiva nationella utvecklingsutsikter ger upphov till hopplöshet. Här har vi den grundläggande orsaken till Kenyas problem.
Med afrikanska krafter kan man inte bryta den onda cirkeln, hjälp utifrån krävs. Också Finland bör förstå att det inte mera räcker att vi tar ansvar endast för vårt eget land och Europa; ansvaret borde vara globalt.
Matti Kääriäinen
Skribenten fungerade som Finlands Kenyaambassadör under åren 2003-2007.