Europas länder erkänner Finlands självständighet – vivat, floreat, crescat

Utrikesministeriet firar år 2008 att det har gått 90 år sedan dess grundande. I jubileets tecken presenterar ministeriet sin historia och sina skatter ur arkivet bland annat i form av en artikelserie av chef för informationstjänsten, Jyrki Paloposki. Tidigare publicerade artiklar är:

• Självständighetsförklaringen: Bland de fria och oavhängiga nationernas antal
• Nyårsafton i Smolna – självständighetsförklaringen den 31 december 1917

Artiklarna finns på jubileumssidorna UM 90.

Chef för informationstjänsten, Jyrki Paloposki:
Europas länder erkänner Finlands självständighet – vivat, floreat, crescat

Tre kejsare som erkände Finland: Tysklands Vilhelm II, Turkiets Mehmet V och Österrikes Frans Josef

Efter att Ryssland officiellt erkänt Finlands självständighet den 4 januari 1918, kunde andra länder följa exemplet. Först i tur stod Sverige, Frankrike och Tyskland. Finland sände ut delegationer till Europa och Förenta Staterna för att informera om sin självständighet och påskynda erkännandena. Under år 1918 erkände femton länder Finlands självständighet, men Förenta Staterna och Storbritannien fick man vänta på till våren 1919.

Snabba Sverige

Sveriges erkännande av Finlands självständighet

I Sverige förhöll man sig synnerligen välvilligt till Finlands självständighet. En finsk delegation sammanträffade i Stockholm både med statsminister Edén och utrikesminister Hellner. I slutet av december 1917 tog självaste kung Gustaf V emot finländarna. Han uppgav att Sverige skulle erkänna sin nya östra granne bara Finland redde ut sina förehavanden med Ryssland först. Kungen berättade också att Sveriges legation i S:t Petersburg hade verkat för finländarnas bästa i bolsjevikregeringen. Sverige erkände Finlands självständighet samma dag som Ryssland, det vill säga 4.1.1918.

Det var Sveriges generalkonsul i Helsingfors Walter Ahlström som tillkännagav Sveriges erkännande till senaten: ”Enligt därom av min regering lämnat bemyndigande har jag äran härmed bringa till Finlands regerings kännedom, att Hans Majestät Konungen av Sverige i den 4 dennes hållen konselj beslutat erkänna Finland såsom en självständig och oberoende stat.”

Sveriges exempel följdes inom en vecka av Danmark, Norge, Schweiz och Grekland.

Frankrike och Tyskland konkurrerar

I början av december hade Finland bett om erkännande av sin självständighet av alla parter som var involverade i det pågående världskriget. Mellan Frankrike och Tyskland uppstod en smärre tävling. Frankrike var inte beroende av Rysslands ståndpunkt, vilket Tyskland, som bedrev fredsförhandlingar med Ryssland var. Med sitt snabba erkännande förhindrade Frankrike eventuellt Finland från att råka djupare in under tyskt inflytande. Frankrike erkände Finlands självständighet samma dag som Sverige och Ryssland.

Edvard Hjelt, Finlands första ambassadör i Berlin 1918-1919

Tyskland ansågs vara Finlands mest pålitliga stöd. Edvard Hjelt som fungerade som Finlands representant i Berlin var emellertid besviken på tyskarnas senfärdighet. Diskussioner hade förts och sympatier hade yttrats, men fransmännen hann före med erkännandet.

Den 6 januari kallades en finsk delegation äntligen till rikskansler Hertling i Tyskland. Denne meddelade att kejsaren hade erkänt Finland och bett Hertling framföra gratulationer. Hjelt uppgav att Tysklands erkännande betydde mera för Finland än någon annan stats. Han skyndade sig dessutom att ta reda på den exakta tidpunkten för erkännandet, varvid Hertling berättade att kejsaren besökt honom redan den 4 januari och i samband därmed uttryckt sin glädje över Finlands självständighet. Enligt Hjelts redogörelse ska man uttryckligen på Tysklands initiativ ha kommit överens om att Sverige skulle vara den första att erkänna Finalnd, och först därefter Tyskland. På så vis ville man underlätta erkännandet för Frankrike och dess allierade. ”Andra rykten som satts i svang finns det inget skäl att sätta tro till.”

Ända till Konstantinopel

Från Finland reste flera delegationer till Europa för att berätta om självständigheten och anhålla om erkännanden. Till den grupp som styrde stegen i sydostlig riktning hörde professor Paasonen som har nedtecknat stämningen i Budapest. Mottagandet där var hjärtligt. Både premiärminister Wekerle och parlamentets talman Szasz tillönskade sitt frändefolk som fått kämpa och utstå så mycket framgångar i framtiden. ”Vår innerliga önskan för Finland är: vivat, floreat, crescat.”

Bulgariske kungen Ferdinands lyckönskningar till Svinhufvud

En delegation bestående av professorerna Jalo Kalima och J.J. Mikkola reste i februari till Konstantinopel och Sofia. Enligt Mikkola var Konstantinopel ”Sagolikt i sin gästfrihet och vänlighet. Alla, från sultanen till journalisterna, behandlade oss finländare som kära nordiska släktingar till det turkiska folket, som efter årtusenden hade återförenats.”

Följda av sultanens och storvisirens lyckönskningar reste professorerna vidare till Sofia där man fortsatte att hylla Finland.

På kung Ferdinands födelsedagsfest, som tilldrog sig vid samma tid, hade Mikkola placerats mellan kungen och kronprinsen. Kungen höjde sitt glas och utbringade en skål på finska: ”Leve det fria, självständiga Finlands folk!” Innan galamiddagen hade kungen läst den bulgariska regeringens erkännande högt i en intill liggande sal.

Stor självständighetsfest

I nationalteatern ordnades den 13 januari en stor självständighetsfest där man hyllade de länder som hade givit sitt erkännande. På scenen fanns ett stort finskt vapen med rödgula band som flankerades av Rysslands och Frankrikes färger. Sidoväggarna pryddes av Sveriges, Tysklands, Norges och Danmarks flaggor. Festtalarna var fyra stycken. En av dem var Werner Söderhjelm som tackade de stater som hade erkänt självständigheten, och de personer som representerade dem vid festen. Särskilda hedersbetygelser fick Frankrikes konsul Raynaud ta emot. Till slut lyssnade man stående till ländernas nationalhymner. Marseljäsen ljöd stiligt. Tyskland var inte representerat av någon men publiken krävde att orkestern skulle spela ”Die Wacht am Rhein”, till och med två gånger. Carl Enckell som fungerade som senatens rådgivare i utrikes frågor förde finkänsligt den franska konsuln på en liten promenad i teaterns foajé under tiden. Raynard hade i förväg meddelat att han inte tänkte åhöra några tyska sånger, inte ens Jägarmarschen, ”de tyska truppernas marsch”.

En annan festtalare, författaren Maila Talvio, riktade sina ord till finländarna och manade till enighet bland folket. Talvio citerade den döende riddaren i Schillers pjäs: ”Seid einig, einig, einig.”

Två veckor senare befanns sig Finland emellertid i inbördeskrig.