Republikens President Tarja Halonens tal vid Ambassadörsmötet
den 21 Augusti 2002
Livet präglas av allt större internationalisering och t.o.m. globalisering. Antalet aktörer ökar. Nationalstaterna bär alltjämt det centrala ansvaret i strävandena att reglera och styra världens gång. Samtidigt påverkas tillvaron i hög grad av de internationella samfunden, företagen, medborgarorganisationerna o.s.v. Dessutom har vi i Finland på motsvarande sätt som i många andra länder — och särskilt västliga demokratier — utöver folkrepresentationen, regeringen och presidenten, en mångfasetterad skara opinionsbildare som agerar inom nationalstaten. Till denna grupp hör också medierna.
Diplomatens uppgift, dvs. att representera sitt eget land och att skaffa tillförlitlig information om ett annat lands situation, är utmanande. Många av oss kan dra sig till minnes mer eller mindre roliga historier om hur sent man på s.k. officiell nivå insett att en stor händelse är i antågande. Östtysklands fall och Sovjetunionens sammanbrott är redan klassiska exempel, men antagligen kommer också händelserna den 11 september — händelser som kan jämföras med en blixt från en klar himmel — att fogas till listan över klassiska historier.
Lika viktigt som att lägga märke till de mångskiftande variablerna, är att kunna prioritera och förenkla. Men det räcker inte att enbart beskriva skeendena. I all den mångfald av förändringar som omger oss måste vi också ha förmågan att fatta beslut och att verkställa dem.
Under historiens lopp har finländarna oräkneliga gånger ställts inför kinkiga situationer som har krävt nationell enighet. Vår enighet har ibland tagit sig uttryck i att vi tigit tillsammans. Under de senaste åren har det funnits möjlighet till och också behov av en öppnare debatt.
År 1995 gav statsrådet sin första officiella säkerhetspolitiska redogörelse till riksdagen. Riksdagen diskuterade redogörelsen länge och grundligt. Efter den säkerhetspolitiska redogörelsen följde 1997 års försvarspolitiska redogörelse och 2001 års ”mellanredogörelse”. Vid behandlingen av 2001 års redogörelse beslutade man att nästa redogörelse skall ges 2004. Redogörelserna och många händelser i anslutning till säkerhetspolitiken har hållit debatten igång och lett till ändringar också i vår lagstiftning.
Beredningen av 2004 års säkerhetspolitiska redogörelse blir en uppgift för den regering och riksdag som följer efter valet. Den s.k. Kalliomäki-arbetsgruppen som ägnar sig åt uppföljningen av de säkerhetspolitiska frågorna kommer antagligen att få i uppgift att åtminstone förhindra ett glapp i kontinuiteten mellan två olika regeringar och riksdagar. Framtiden får utvisa vilken roll arbetsgruppen i övrigt kommer att ha. I förra veckan hade jag ett första sammanträffande med uppföljningsgruppen. Jag hoppas att diskussionskontakten fortgår också i framtiden.
Trots alla förändringar och diskussioner förefaller vi finländare att fortfarande ha en mycket stark vilja att nå nationell enighet inom utrikespolitiken och, i vidare perspektiv, också inom säkerhetspolitiken. Jag anser detta vara utomordentligt bra. En alert och beslutsam nation utgör den bästa plattformen i denna vår värld präglad av föränderliga säkerhetsrisker. Vi borde på ett förnuftigt sätt kunna kanalisera det intresse som finns i samhället och i allt större utsträckning utnyttja de konstruktiva krafter som ligger däri.
Kriser är en del av livet. Demokratin, de mänskliga rättigheterna och rättsstatsprincipen utgör fundamentet för ett fungerande samhälle. Det finns säkert en hel rad andra element som bidrar till ökad stabilitet: ekonomisk trygghet, social rättvisa, miljötrygghet och t.ex. god förvaltning. Bristen på sådana stabiliserande faktorer ser ut att leda till ett ökat antal konflikter. Det finns säkerligen många andra relevanta faktorer som borde granskas närmare.
En effektiv krishantering grundar sig på dels en korrekt analys av krisen, dels adekvata och rätt tidsanpassade åtgärder. Det fästs fortfarande alltför litet vikt vid förebyggandet av kriser och vid krishantering på ett tidigt stadium. För exempelvis Europarådet, som ju koncentrerar sig på förebyggande insatser, är totalkostnaderna (årsbudget ca 169 miljoner euro) för dess arbete bara en bråkdel av de kostnader som Balkankrisen hittills har gett upphov till. Och dessutom är det ett faktum att de frågor som måste lösas efter en väpnad konflikt är desamma som man borde ha löst före själva konflikten.
Det är betecknande för kostnaderna att vårt finansministerium i budgetpropositionen för 2003 bedömer att kostnaderna för enbart Finlands KFOR-trupper kommer att uppgå till 53 miljoner euro. Samtidigt bedöms utgifterna för civilkrishanteringen uppgå till 7,4 miljoner euro, medlemsavgiften i Europarådet till 2,5 miljoner euro och kostnaderna för OSSE till 5 miljoner euro.
Det arbete som Europarådet och OSSE utför behövs med andra ord. Vill vi eller någon annan att dessa organ stärks eller har vi eller någon annan ett behov av att överföra Europarådets och OSSE:s funktioner till andra organisationer? Vi måste ta ställning till dessa frågor. Europeiska unionens och Natos förändringsprocesser är synnerligen intressanta också ur detta perspektiv.
Jag är en förespråkare för multilateralism på såväl global som europeisk nivå. Inom den nuvarande krishanteringstraditionen har vi många olika aktörer. På det globala planet har FN fortfarande den dominerande positionen. På europeisk nivå finns dessutom en rad andra aktörer. Det är önskvärt att aktörerna intensifierar sitt samarbete och går in för klarare koordineringsrutiner.
De här frågorna behandlades redan i 1995 års säkerhetspolitiska redogörelse, men den egentliga debatten om de mänskliga rättigheterna, demokratin och rättsstaterna har förts senare. Jag vill bara helt kort konstatera att det i fråga om både substansen och förvaltningen har skett en mycket positiv utveckling vad gäller inte bara statsförvaltningen utan också den allmänna opinionen. Jag vill tacka er, ärade diplomater, för det utomordentliga arbete som ni har utfört bl.a. för att förbättra romernas ställning i Europa och för att lösa konflikterna i Tjetjenien och andra krisområden.
Men insatserna måste fortsätta. Ur mediernas synvinkel är de inte lika sexiga som katastrofer och konflikter. Men i ett längre historiskt perspektiv är de antagligen viktigare. Behaga hellre historieskrivarna än kvällspressen!
Europeiska unionen har en central roll i utvecklandet av Europa. Unionens utvidgning är i många avseenden den mest angelägna processen just nu. Kandidatländernas intresse är såtillvida tudelat att de arbetar för medlemskap i både EU och Nato samtidigt. Natos toppmöte i Prag inkommande höst leder till en positiv utgång för de flesta kandidatländer. Det blir intressant att se hur detta kommer att avspegla sig i den pågående process som gäller EU. Jag hoppas att både medlemsländerna och kandidatländerna skall orka arbeta med högsta effekt också när det gäller lösandet av de frågor som är aktuella inom unionen. Medlemskapet i EU är omedelbart efter anslutningen inriktat på hela samhällets dagliga arbete, medan däremot ett medlemskap i Nato i och för sig kräver kontinuerligt arbete men rör en mindre del av det samhälleliga vardagsplanet.
Att stärka och klarlägga Europeiska unionens strukturer är, oberoende av utvidgningen, en angelägen uppgift. Ett större antal medlemmar accentuerar detta behov. Jag ser dock inte samma dramatik i denna fråga som många andra. För egen del vill jag upprepa att det är ytterst viktigt att européerna själva upplever unionens utveckling som meningsfull.
Resultatet av folkomröstningen på Irland och högerpopulismens frammarsch i många medlemsländer går knappast att tackla genom att man väljer en president för unionen, utan här gäller det snarare att diskutera en rationalisering av samarbetet mellan EU och dess medlemsstater. EU:s allt viktigare roll i den internationella politiken kan leda till bättre balans i utvecklingen, medan skapandet av en starkare roll enbart genom att man underlättar beslutsfattandet via majoritetsbestämmelser kan ha ökade interna svårigheter som följd och leda till en ökad känsla av främlingskap i EU. Jag tycker att förändringarna bör ske i måttfull takt och att man bör koncentrera sig på de uppgifter som är bäst lämpade för européerna.
Jag anser att Europa är bättre på utvecklingsarbete än på att bruka våld. Europa är bättre på krishantering än på krigföring. Under historiens gång har de europeiska staterna fört oräkneliga krig på egen mark. Under många år av våld har européerna drabbats av ofantliga lidanden. Men vi kan också konsten att klara oss och att lösa tvister. Vi kan bygga upp, inte bara riva ner.
Anslutningen till Europeiska unionen innebar en viktig förändring i Finlands utrikespolitik. Vi är en del av en politisk-ekonomisk union. Vi deltar aktivt i utvecklandet av en gemensam utrikes- och säkerhetspolitik. Jag anser att det ((i det här skedet)) inte finns behov av att utveckla EU till en försvarspakt. EU har varken behov av eller faktiska resurser att visa upp militär styrka runtom i världen. Krishanteringsuppdragen är lämpliga, och de räcker för EU. För EU och dess europeiska partners, inklusive Ryssland, är den självständiga skötseln av den krishantering som redan pågår i Europa de facto en synnerligen krävande uppgift. Situationen på Balkan är ett talande exempel på detta.
Vid utvecklandet av den europeiska säkerhetspolitiken har Finland spelat en aktiv roll både för egen del och tillsammans med Sverige och de andra militärt alliansfria länderna. Det gläder mig att Sveriges utrikesminister, Anna Lindh, i år är gäst vid detta möte. Det tillför säkert diskussionen nya perspektiv. Finland och Sverige har varit konstruktiva och effektiva medlemmar i fråga om framför allt utvecklandet av EU:s krishanteringsförmåga. Våra länders initiativ för skötseln av de s.k. Petersberg-uppdragen var på många sätt viktigt vid utvecklandet av en europeisk profil.
Efter händelserna den 11 september har också krishanteringen fått i viss mån nytt innehåll. Finländarna har alltid strävat efter samarbete mellan den väpnade fredsbevarande verksamheten och de civila sektorerna. CIMIC-verksamheten finns numera också på andra aktörers agenda. Bekämpandet av terrorism och avvärjandet av terrorattacker medför, i likhet med hjälpen till dem som blivit offer för terrorism, uppdrag som skiljer sig från rent militära insatser. Dessa uppdrag kan vara betydligt mer omfattande och långvariga än rena militära aktioner.
Försvarandet av demokratin är en viktig och mångfasetterad fråga. Jag tror inte riktigt på vissa forskares påstående att uttryckligen den västliga demokratin är en svag länk. När vi försvarar demokratin och rättsstaten mot terrorismen måste vi hålla fast vid våra värderingar. Att hemfalla åt odemokratiska metoder eller att kränka de grundläggande rättigheterna skulle innebära en seger för terroristerna och ett nederlag för våra egna värderingar.
Utrikesminister Tuomioja talade redan förtjänstfullt om globaliseringen och behärskandet av den. Jag vill i detta sammanhang helt kort nämna att Internationella arbetsorganisationen (ILO) på vårvintern tillsatte en kommission med uppgift att undersöka globaliseringens sociala dimension. Jag har äran att tillsammans med Tanzanias president Benjamin Mkapa vara ordförande för kommissionen. Vår uppgift är att göra upp förslag till hur så många människor, folk och länder som möjligt kunde bli delaktiga i det positiva som globaliseringen för med sig och hur så få som möjligt skulle lida av globaliseringens negativa sidor.
För att globaliseringen skall kunna kontrolleras bättre än i dag krävs ett intensivare samarbete inom den internationella handeln. Detta förutsätter ett stärkande av reglerna gällande såväl varor och tjänster som finansmarknaden. För att människorna skall kunna känna sig trygga och företagen kunna bedriva stabil verksamhet måste vi, förutom rättsstatsbygget, också stärka demokratins och de mänskliga rättigheternas ställning. Stärkandet av demokratin i arbetslivet hör också till de krav människan kan ställa.
Kommissionen som jag nämnde här ovan har hittills sammanträtt två gånger. Det förvånar knappast någon av er att höra, att kommissionen har tagit upp frågor som rör bl.a. migration, utvecklingsländernas skuldsättning och rättviseaspekter på reglerna för den internationella handeln. De internationella finansiella instituten och deras fiktiva eller faktiska krav har också varit uppe i de diskussioner som förts. Vårt arbete kommer inte att vara lätt, men trots det är jag optimist och tror att kommissionen kommer att lyckas i sitt uppdrag. Vi har redan fått stöd från olika håll.
I och med det toppmöte om hållbar utveckling som inleds i Johannesburg nästa vecka har man fäst vikt vid funktionerna inom det multilaterala internationella systemet. Detta tema kommer att ägnas mycket stor uppmärksamhet. Är vi kapabla att enas om de frågor som är av avgörande betydelse också för kommande generationer?
De hotbilder och möjligheter som finns i världen och som både folk och stater upplever är gemensamma för oss alla. Avvärjandet av hoten och utnyttjandet av möjligheterna kräver gemensamma åtgärder. De gemensamma åtgärderna är ofta kompromisser. Fördragen är inte fullständiga. Ändå kan man säga att t.o.m. bristfälliga internationella fördrag ofta är att föredra framom fördragslösa situationer.
Ingen organisation och inget system är fullständigt. Inte ens Förenta Nationerna. FN är i varje fall just nu det enda och det bästa forumet för den globala debatten och det globala beslutsfattandet. Resultatet av FN:s verksamhet är helt beroende av medlemsländernas vilja.
Stödjandet av ett multilateralt system och av FN kommer också i framtiden att prioriteras högt i Finlands utrikes- och säkerhetspolitik.
Utrikesministeriets verksamhetsbetingelser förändras och det gör också UM. UM har visat sin förmåga till förnyelse och till beredskap att hantera förändringar genom att sammanställa en redogörelse över utrikesförvaltningens utmaningar på 2000-talet. Utredningen fick ett positivt mottagande i riksdagen.
Till följd av utredningen pågår som bäst ett omfattande reformarbete inom UM. Jag anser det viktigt att utrikesförvaltningens uppgifter gås igenom och att organisationen är ajour med dagens utmaningar. Utrikesförvaltningen behöver också tillräckliga resurser för att nå sina mål. En effektiv och resultatrik utrikesförvaltning gagnar hela Finland i vår värld, som präglas av ökad globalisering.
Ärade ambassadörer, bästa åhörare, jag är beredd att svara på frågor som gäller de enskilda länderna och på andra frågor som ni önskar ställa.