Varför år 1991 var en viktig vändpunkt
Arkiven från år 1991 öppnas i enlighet med offentlighetslagen. Ytterst sällan koncentreras så många politiska händelser till ett enda år som år 1991. Journalisten Unto Hämäläinen har samlat en förteckning som stöd för minnet när man studerar det som hände för kvarts sekel sedan. Han framskrider i kronologisk ordning och varvar finsk inrikespolitik med utrikespolitik. Att skilja dem åt skulle enligt Hämäläinen förutom arbetsdrygt också vara onödigt: år 1991 hänger inrikes- och utrikespolitiken ihop, och inte har de annars heller någonsin varit särskilt långt från varandra.
I början av 1991 tog Finlands tvåårsperiod som medlem i FN:s säkerhetsråd slut. Finland deltog som medlem i Europeiska frihandelssammanslutningen Efta i förhandlingarna med Europeiska gemenskapen om att grunda ett europeiskt ekonomiskt samarbetsområde. Situationen i Sovjetunionen bekymrade Finlands ledning.
President Mauno Koivisto uttalade flera gånger offentligt sitt stöd för president Michail Gorbatjovs reformpolitik, men grunden för Gorbatjovs politik – och för hela Sovjetunionen – höll sakta på att falla sönder. I Finland var man rädd för att de konservativa kommunisterna skulle återta makten. Finlands statsledning förhöll sig avvaktande till de baltiska staternas självständighetssträvaden. Man gav balterna rådet att söka en lösning genom att förhandla med ”centralmakten”, det vill säga Sovjetunionens ledning. Balterna struntade i råden från Finlands ledning.
Finlands relation till Sverige ansträngdes av Ingvar Carlssons överraskande beslut i oktober 1990 att ansöka medlemskap i EG. Finland hade inte informerats om beslutet på förhand, trots att Sverige hade lovat göra det.
Under 1991 började i vilket fall som helst kontinentalplattorna röra på sig. Pressen på Finland att ansöka om EG-medlemskap växte hela tiden både i hemlandet och inom EG. I tur och ordning började partierna förespråka medlemskap och samtidigt lät man från EG:s håll förstå, både kommissionen och de stora medlemsländerna, att man förväntade sig en medlemsansökan av Finland. Man antydde att Finland nu hade en unik chans att komma med i den europeiska gemenskapen, som höll på att utvidgas och fördjupas, och att följande ”möjlighetsfönster” skulle öppna sig först om flera år eller rentav årtionden.
Medan Västeuropa intensifierade sitt samarbete gick utvecklingen åt andra hållet i Östeuropa. De socialistiska ländernas samarbetsorganisationer (Rådet för ömsesidigt ekonomiskt bistånd, SEV och Warszawapakten) upphörde att fungera. Länderna som frigjorde sig från socialismen, med Polen och Ungern i spetsen, orienterade sig västerut och tog avstånd från Sovjetunionen, som också den började knaka i fogarna för att falla samman de sista dagarna under 1991.
Sovjetunionen följdes av ett Ryssland omkring vilket man bildade en lös union bestående av före detta sovjetrepubliker. I augusti 1991 ville de nyligen självständiga baltiska staterna inte vara med i den nya unionen utan meddelade från första början att de så snabbt som möjligt ville komma med i de västeuropeiska gemenskaperna.
Januari 1991
Den interna situationen i Sovjetunionen tillspetsades. Michail Gorbatjov hade året innan blivit tvungen att utnämna Gennadij Janajev till vicepresident. Janajev var en konservativ kommunist som vill återupprätta den gamla starka centraliserade kommunistiska federationen.
På Gorbatjovs andra sida fanns Boris Jeltsin, som förespråkade Rysslands självständighet, och de baltiska länderna som ville ha sin självständighet.
Det sovjetiska inrikesministeriets styrkor tog till våld för att kuva självständighetsrörelserna i de baltiska huvudstäderna. Det kom som en stor överraskning också för Finlands statsledning eftersom Mauno Koivisto hade antagit att det inte skulle brukas våld.
Världen kokade. En koalition under USA:s ledning genomförde flygangrepp i Irak. Kuwaitkriget började.
Februari 1991
Kampen inför riksdagsvalet i Finland satte igång. Den viktigaste frågan var om Finland under den kommande valperioden skulle ansöka medlemskap i EG – vilket Sveriges regering i oktober 1990 hade meddelat att Sverige ämnade göra. Under valkampanjen höll partierna sina kort dolda. En annan viktig fråga var ekonomin: skulle marken devalveras eller skulle man fortsätta regeringen Harri Holkeris finanspolitik, den så kallade starka markens politik. Också i denna fråga försökte partierna undvika direkta ställningstaganden.
Förhandlingarna om att grunda Europeiska ekonomiska samarbetsområdet fortsatte, men framskred trögt. Bryssel höll ändå på att bli en bekant stad för finländska tjänstemän och politiker. Det blev eldupphör i Kuwaitkriget i slutet av februari. Koalitionen under USA:s ledning hade redan avgjort kriget. USA:s ställning som världens ledande krigsmakt erkändes slutgiltigt efter Kuwaitkriget.
Mars 1991
Centern i Finland under Esko Ahos ledning blev det största partiet i riksdagsvalet. SDP som led valnederlag drog sig ur regeringsförhandlingarna och kvar stod de borgerliga partierna: Centern, Samlingspartiet, SFP och Kristliga förbundet började förhandla om en regering under Ahos ledning.
Gorbatjov vann en delseger när den federationsmodell som han drivit vann en folkomröstning. Federationen fick emellertid bara ett svagt stöd inom Ryska socialistiska federativa sovjetrepubliken. Sex sovjetrepubliker, bland dem de baltiska staterna, bojkottade folkomröstningen.
April 1991
Esko Ahos regering tillträdde. I regeringsprogrammet omtalades EG i positiva ordalag och VSB-avtalet (fördraget om vänskap, samverkan och ömsesidigt bistånd mellan Finland och Sovjetunionen) fick betydligt mindre plats än tidigare. SDP:s ordförande Pertti Paasio som övergått till oppositionen meddelade att han var för en medlemskapsansökan till EG.
Den nya regeringen försäkrade att den höll sig till den gamla linjen och att den strävade efter att nå ett avtal om Europeiska ekonomiska samarbetsområdet.
Maj 1991
President Mauno Koivisto gjorde ett officiellt besök till USA och träffade president George Bush. Spekulationerna om Finlands ansökan om medlemskap i EG blev allt livligare både i hemlandet och utomlands. Koivisto försäkrade att Finland ändå skulle fortsätta på sin tidigare linje. I Finland började man spekulera om en devalvering.
Juni 1991
Finlands regering beslutade att knyta marken till EG:s valutaenhet ecu. Mot förväntningarna ingick inte en devalvering av marken i beslutet. Finlands ekonomiska situation försämrades snabbt och det syntes främst i att räntenivån steg.
Koivisto gjorde ett statsbesök i Sovjetunionen. Under besöket träffade Koivisto Boris Jeltsin som just valts till Rysslands president. Regeringspartierna Samlingspartiet och SFP beslutade under sina partikongresser att de understödde Finlands medlemskap i EG.
Juli 1991
Sveriges riksdag fattade beslut om att Sverige skulle ansöka om medlemskap i EG. EES-förhandlingarna fortsatte mend framskred långsamt. Man beslutade att hålla en paus på ett par månader i förhandlingarna. Warszawapakten upplöstes officiellt. Ryssland meddelande att de erkände Lettlands självständighet. I Jugoslavien blev den inrikespolitiska situationen spänd när Kroatien och Slovenien bestämde sig för att träda ut ur Jugoslavien och förklara sig självständiga. USA och Sovjetunionen undertecknae START-avtalet.
Augusti 1991
Augusti 1991 var en dramatisk vändpunkt i Europas och hela världens politik. En junta ledd av vicepresident Gennadij Janajev försökte avsätta president Michail Gorbatjov som var på semester. Augustikuppen räckte bara tre dagar och slutade i Janajevs totala förlust, men den hade långtgående konsekvenser. När Gorbatjov återvände till Moskva visade det sig att det var Rysslands president Boris Jeltsin som var den starke mannen, den som egentligen hade satt stopp för Janajevs kupp.
Genast efter kuppen förklarade de baltiska länderna sig självständiga och den 25 augusti återupprättade Finland diplomatiska förbindelser med Estland, Lettland och Litauen. Också Ryssland erkände de baltiska staternas självständighet. Sovjetunionens kommunistiska parti förbjöds. Kriget i Jugoslavien spred sig.
September 1991
Finlands regering meddelade att man skulle börja utreda Finlands eventuella medlemskap i EG. Martti Ahtisaari som nyligen utsetts till utrikesministeriets statssekreterare skulle leda utredningen. Det ledande oppositionspartiet meddelade att de var för en ansökan till EG. Spekulationerna om Finlands medlemsansökan tog ytterligare fart när Esko Aho som första finländska statsminister gjorde ett officiellt besök till Europeiska gemenskapen.
Finland föreslog åt Sovjetunionen att länderna skulle inleda förhandlingar om ettn förnyat VSB-avtal. Sovjetunionen godkände förslaget.
I Sverige hölls det riksdagsval och regeringen byttes ut. Ledaren för Socialdemokraterna Ingvar Carlsson lämnade uppdraget som statsminister och Moderaternas ledare Carl Bildt blev ny statsminister. Finland stärkte sina relationer till de baltiska staterna: ambassadörer utnämndes och tillfälliga ambassader öppnades i Tallinn, Riga och Vilnius.
Oktober 1991
Europeiska frihandelssammanslutningen Efta och Europeiska gemenskapen EG kom äntligen överens om grundandet av Europeiska ekonomiska samarbetsområdet EES. Ratificeringen av avtalet skedde emellertid först 1992. Finlands ekonomiska situation tillspetsades. Arbetslösheten steg snabbt. Bankernas tillstånd försämrades och räntorna steg. Pratet om devalvering blev allt högljuddare.
November 1991
Finska marken devalverades med 14 procent. Beslutet var oundvikligt, marken kunde inte längre försvaras. Beslutet innebar slutet för den starka markens politik som varit härskande i nästan tio år. Statsminister Esko Ahos regering bestämde sig för att fortsätta fastän det verkade sannolikt att regeringen skulle avgå efter devalveringen.
I Ryssland blev Boris Jeltsins ställning allt starkare. Finland och Sovjetunionen kom till samförstånd om förnyandet av VSB-avtalet. Avtalet skulle behandlas i de båda ländernas parlament och träda i kraft vid början av 1992.
December 1991
Aho besökte London och meddelande att han hoppades att Finlands eventuella EG-ansökan skulle behandlas samtidigt som Sveriges och Österrikes. De hade redan lämnat in sina ansökningar. EG höll sitt toppmöte i Maastricht och beslutade att inleda medlemskapsförhandlingarna med de nya kandidaterna 1992. I det ursprungliga förslaget som beretts av ordförandelandet Nederländerna nämndes Sverige och Österrike vid namn, men i den slutgiltiga resolutionen hade ländernas namn lämnats bort.
EG kom också överens om att fördjupa det inre samarbetet. Länderna ställde som mål att inrätta en gemensam valuta och en gemensam centralbank under 1990-talet.
I Finland tog EG-diskussionen ytterligare fart. Det sågs redan som en självklarhet att Finland skulle ansöka om medlemskap, men president Koivisto och statsminister Aho visade inte sina kort. Formellt väntade man ännu på Ahtisaaris utredning om medlemskapets för- och nackdelar. Efter devalveringen spreds ryktet om Finlands dåliga ekonomi i hela Europa – och ekonomin blev bara sämre.
Foto: AP / Lehtikuva / Boris Yurchenko
Sovjetunionens president Mihail Gorbatjov och Rysslands president Boris Jeltsin grälar i Rysslands parlament, den 23 augusti 1991. I december beseglades Sovjetunionens öde.
Det uppstod en allvarlig inre kris i Sovjetunionen när Rysslands, Ukrainas och Vitrysslands ledare fattade beslutet att grunda Oberoende staters samvälde, OSS. Gorbatjov försökte torpedera Jeltsins projekt, men konflikten beseglade Sovjetunionens öde. Gorbatjov avgick från sin post. USA och EG erkände Ryssland som Sovjetunionens efterträdare. Samtidigt konstaterade man att Ryssland fick ärva Sovjetunionens plats som permanent medlem i FN:s säkerhetsråd.
Också Finland erkände Rysslands självständighet och ställning som Sovjetunionens efterträdare. Finland och Ryssland konstaterade samfällt att avtalet med Sovjetunionen fick förfalla och att förhandlingar om ett nytt avtal skulle inledas med Ryssland.
Författaren är journalist vid Helsingin Sanomats månadsbilaga Kuukausiliite. År 1991 arbetade han som biträdande chef för tidningens politikredaktion och följde särskilt Finlands relationer till EG och Sovjetunionen.