Europadomstolens beslut i ett mål som gäller inlösen av ett markområde

Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna (Europadomstolen) meddelade den 28 maj 2026 ett beslut i ett mål som gäller inlösen av ett markområde och beloppet av inlösningsersättning. I sitt beslut ansåg Europadomstolen enhälligt att klagomålet som hänför sig till artikel 1 (skydd för egendom) i protokoll 1 till Europakonventionen måste avvisas som uppenbart ogrundat.

Ärendet gällde ett inlösningstillstånd som hade beviljats kommunen för ett markområde som klagandena ägde. Beslutet om inlösningstillstånd hade överklagats till såväl förvaltningsdomstolen som högsta förvaltningsdomstolen som båda hade förkastat besväret. Frågan om inlösningsersättning hade avgjorts genom ett beslut vid inlösningsförrättningen. Klagandena hade sökt ändring i beslutet hos jorddomstolen som dock hade förkastat besväret. Högsta domstolen hade inte beviljat besvärstillstånd.

I sitt klagomål till Europadomstolen hade klagandena påstått att artikel 1 i protokoll 1 till Europakonventionen hade kränkts på grund av att inlösen av markområdet inte hade skett i det allmännas intresse och för att värdet på marken hade värderats för lågt. 

Europadomstolen konstaterade att i målet var det ostridigt att inlösen handlar om sådant berövande av egendom som avses i artikel 1 i protokoll 1 och att bestämmelser om ingripande i klagandenas rättigheter har utfärdats genom lag. Europadomstolen ansåg också att inlösen hade skett i det allmännas intresse. Europadomstolen ansåg att den inte har fått någon övertygande bevisning som skulle ha gett anledning att misstänka att byggandet av infrastrukturen, särskilt vägarna, på området i fråga inte skulle ha tjänat det allmännas intresse. Det hade inte heller framkommit något som skulle tyda på att kommunen förvärvat markområdet utan någon verklig avsikt att uppnå utvecklingsmålen inom rimlig tid. Europadomstolen ansåg att en rättvis balans mellan skyddet för egendom och kravet på det allmännas intresse hade uppnåtts. De nationella besluten i ärendet kunde inte anses stöda klagandenas påstående att ersättningen för inlösen av egendomen skulle ha varit orimlig. Enligt Europadomstolen fanns det inte heller några grunder för att konstatera att prövningsrätten skulle ha missbrukats vid fastställandet av ersättningsbeloppet. Europadomstolen ansåg således enhälligt att klagomålet måste avvisas som uppenbart ogrundat.

Europadomstolen har avgjort målet med hänvisning till sin tidigare rättspraxis utan att det har varit nödvändigt att begära bemötande av Finlands regering.

Beslutet finns tillgänglig på Europadomstolens webbplats (på engelska).