Finland år noll

Finland år noll

Den unga demokratin drevs in i ett inbördeskrig 1918 och sökte länge sin plats.

Det självständiga Finlands historia fick en ståtlig start. Det lilla folket nöjde sig inte längre med en autonom ställning utan ville frigöra sig från Ryssland och fick chansen att göra det när kejsardömet föll 1917.

En månad efter bolsjevikrevolutionen, mitt under världskriget, förklarade sig Finland självständigt den 6 december 1917.

I slutet av december erkände bolsjevikledarna Lenin, Stalin och Trotskij Finlands självständighet, trots att det var ledarna för det borgerliga Finland som sökte erkännande. Genast efter Ryssland erkände även Sverige, Tyskland och Frankrike Finlands självständighet.

Sedan gick allt på tok. I slutet av januari utbröt ett inbördeskrig mellan de vita och de röda, som varade i tre månader. De vita, som hade stöd av Tyskland, segrade. De röda, som uppmuntrats till kamp av den ryska bolsjevikregeringen, förlorade.

Kriget och dess efterspel (fångläger, dödsdomar, sjukdomar) krävde nästan 30 000 finländares liv.

Man kan med fog säga att Finland efter kriget, sommaren 1918, hade gått tillbaka till år noll. Hur gick det så? Det har vi grubblat på i hundra år. Redan tre generationer av landets mest framstående historie- och samhällsforskare har sökt svar på den frågan men inte nått ett oomtvistat svar. Även i år publiceras tiotals studier om orsakerna till inbördeskriget, dess händelser och följder.

Det allra märkligaste är att Finland i början av 1918 var en ung men stabil demokrati. Det första allmänna och lika lantdagsvalet hade hållits redan 1907, och lantdagsinstitutionen hade bevarat sin ställning trots att den ryska kejsaren flera gånger upplöst Finlands lantdag och utlyst nyval.

Styrkeförhållandet i lantdagen mellan de borgerliga partierna och socialdemokraterna var relativt jämnt 1907–1917, men samarbetet mellan borgarna och vänstern hade fungerat fram till slutet år 1917.

När riksdagen samlades efter inbördeskriget fanns endast drygt hälften av riksdagsledamöterna på plats. Vänstern, som förlorat kriget, var slagen. Vänsterns riksdagsledamöter hade stupat i kriget, flytt till Ryssland, förts till fångläger eller på annat sätt satts ur spel. Till en början hade vänstern bara en riksdagsledamot på plats, mot centerns och högerns cirka hundra ledamöter.

Centern och högern var oeniga om landets statsskick: centern förespråkade en republik och högern en monarki. Högern ville närma sig Tyskland och räknade med att en tysk kung skulle gynna Finland i fortsättningen. De tyska trupperna befann sig ju fortfarande i Finland.

När även den tyska krigsledningen rekommenderade monarki för Finland gick man med på detta, om än motvilligt. Prins Friedrich Karl av Hessen valdes till kung av Finland i början av oktober 1918. Valet av en kung ledde till stark osämja i riksdagen och beslutet fattades till slut med rösterna 64–41, då 95 ledamöter var frånvarande av olika orsaker.

Även i Tyskland började man tvivla på hela projektet, och Friedrich Karl avstod från tronen i slutet av december 1918. Det andra bandet till Tyskland bröts när de tyska trupperna lämnade Finland.

Finlands interna och externa ställning började förbättras i början av 1919, då ett nytt riksdagsval förrättades. Vänstern fick 80 platser av 200 och var åter delaktig i det demokratiska beslutsfattandet. Även centern stärktes, och den nya riksdagen hade en stark republikansk majoritet.

Sommaren 1919 fattade riksdagen två betydande beslut. Den antog den nya republikanska grundlagen och utsåg republikens första president.

Valet vanns av den rättslärde Kaarlo Juho Ståhlberg som lett arbetet med den nya grundlagen och som hade vänsterns och centerns stöd. I valet besegrade han general Gustaf Mannerheim, som stöddes av högern och hade varit överbefälhavare för segrarna i inbördeskriget.

De interna förändringarna ökade även andra länders förtroende för Finland. Det synligaste beviset på detta var att Storbritannien och USA efter långa förhandlingar erkände Finlands självständighet sommaren 1919.

Följande besvärliga fråga var relationen till det bolsjevikledda Ryssland. Det var svårt att knyta kontakter.

I Finland bodde många så kallade vita emigranter, som flytt undan bolsjevikrevolutionen i Ryssland. De vita emigranterna ville utnyttja Finlands territorium för sina revolutionära planer och störta bolsjevikerna som ledde Ryssland.

Sovjetrysslands ledning hotade i sin tur med krig mot Finland, om Finland ställde sitt område till de vita emigranternas förfogande.

Förhandlingar inleddes i juni 1920 och avslutades i oktober samma år med fredsfördraget i Dorpat, där man också kom överens om gränsen mellan staterna.

Med ett par små undantag bibehölls gränsen mellan Finland och Sovjetryssland sådan den varit under autonomitiden (1809–1917). Fördraget ansågs vara fördelaktigt för Finland.

I december samma år antogs Finland som medlem i Nationernas förbund. Ett par år senare vann Finland med stöd av Nationernas förbund en betydande utrikespolitisk seger över Sverige, som gjort anspråk på de åländska öarna. Nationernas förbund beslutade att Åland uttryckligen skulle tillhöra Finland.

I början av 1920-talet sökte Finland ännu sin plats i Europa. Fredsfördraget med Sovjetryssland räckte inte för Finland, som fruktade sin östra granne.

År 1922 avtalade Finlands regering om samarbete med Polen, Estland och Lettland. Genom avtalet mellan randstaterna strävade man efter att bygga upp en kraftig enad front mot såväl Sovjetryssland som Tyskland. Avtalet föll dock i och med att Finlands riksdag förkastade det. Riksdagen ansåg att ett avtal med randstaterna hade utgjort en risk för Finland.

Även internt var Finland fortfarande kraftigt splittrat. Inbördeskrigets efterdyningar var kännbara. Centerns och högerns kortvariga regeringar styrde landet. Det socialdemokratiska partiet var riksdagens överlägset största parti, men förpassades till oppositionen i flera år. Situationen förändrades 1926 när socialdemokraterna erbjöds statsministerposten och regeringsansvaret – ensamma.

Det socialdemokratiska partiet antog utmaningen och en minoritetsregering, ledd av Väinö Tanner, utnämndes. Alla ministrar var socialdemokrater.

Statsminister Väinö Tanner var en stark politiker som under inbördeskriget helt stått utanför kampen mellan de röda och de vita. Regeringen lyckades endast sitta kvar ett knappt år, men drev igenom en lag om benådning av de soldater som kämpat på röda sidan i inbördeskriget.

Dessutom lyckades den ingå ett betydande handelsavtal med Sverige. Avtalet förbättrade relationerna mellan Finland och Sverige.

Unto Hämäläinen

Skribenten är pensionerad politisk journalist och specialiserad på Finlands politiska historia.