FN-reformen och vår kollektiva säkerhet

De åtta nordiska och baltiska länderna NB8 är inte G8. De fem nordiska länderna Danmark, Finland, Island, Norge och Sverige tillsammans med sina tre baltiska grannar Estland, Lettland och Litauen omfattas alla av FN:s definition på en mindre stat (färre än tio miljoner invånare). Samtidigt är vissa av dessa länder både betydande aktörer inom FN och stora bidragsgivare till FN-program såväl i absoluta tal som räknat per capita, och de har under årens lopp sänt tusentals män och kvinnor till FN:s fredsbevarande uppdrag. De har också varit en drivande kraft bakom tidigare FN-reformer.

Man bör inte glömma att det till stor del är mindre stater som genom FN:s generalförsamling, där varje land har en röst, kommer att inneha en avgörande roll vid omformandet av FN inför kommande år.

Under 2005 kommer vi att ha möjligheten att styra in Förenta nationerna, och därmed vår gemensamma säkerhet, på rätt kurs. FN:s toppmöte 2005, fem år efter FN:s millenniedeklaration, bör utgöra inledningen på en period för genomförande av de ändringar som behövs för att se till att man genom kollektiva åtgärder effektivt kan svara på nya och gamla hot mot vår gemensamma säkerhet. Alternativet är ett svagare världsorgan och en mera oförutsägbar och osäkrare framtid för oss alla.

FN:s generalsekreterare Kofi Annans expertpanel på hög nivå för hantering av hot, utmaningar och förändringar har precis framfört sina förslag. Dessa kommer att ge FN:s medlemsstater en omfattande grund för att fatta de rätta besluten om FN-reformen. Vi inser att det kommer att ta tid att genomföra meningsfulla ändringar. Men avgörande beslut för framtiden kan och måste fattas snabbt för att processen skall inledas.

Vi står inför varierande hotbilder:
- konflikter och rivalitet mellan stater,
- inbördeskrig, sönderfallande stater och folkmord,
- fattigdom, miljöförstörelse och sjukdomar,
- spridningen av massförstörelsevapen,
- terrorism och
- den enorma utmaning som internationell organiserad brottslighet innebär.
Dessa hotbilder är tydliga och reella, de blir allt större och de är alltför allvarliga och komplexa för att en ensam stat skall kunna klara av dem.

Vi måste fokusera våra diskussioner på ett ändamålsenligt sätt. Om vi skall lyckas måste våra beslut innefatta samtidiga åtgärder inom följande sex nyckelområden.

1) Säkerhetsrådet bör göras mera representativt och legitimt utan att man gör avkall på dess effektivitet. Vi kan emellertid inte låta frågan om en utvidgning av säkerhetsrådet dominera eller till och med låsa de mycket behövliga omfattande reformerna. Säkerhetsrådet kommer inte att vara ett mera legitimt organ om inte även mindre stater har en skälig möjlighet att delta.

2) Utvecklingen måste utgöra den första försvarslinjen. Vi måste erbjuda de resurser som behövs för att avhjälpa fattigdomen bland stater och människor. Hoten om hunger och fattigdom, miljöförstörelse, avsaknad av undervisning och tillgång till hälsovård är verkliga. Därför är det absolut nödvändigt att vi vid toppmötet 2005 även gör en lägesbedömning och fördubblar vår beslutsamhet och våra ansträngningar för att uppnå millennieutvecklingsmålen.

3) Det finns ett trängande behov av att förbättra vårt stöd till länder i övergångsskedet från krig till fred. Vi måste stärka vår kollektiva förmåga att förhindra våldsamma konflikter, att förhandla fram effektiva fredsavtal och att erbjuda omfattande stöd för varaktig fred. Inget är farligare för den internationella säkerheten än en kollapsad stat. Sådana stater är inte bara centra för osäkerhet och mänskligt elände. De kan även vara en källa till konflikter, brott och terrorism i andra länder. Det internationella samfundet måste komma överens om en mera konsekvent och enhetlig inställning till fredsbyggande, med inriktning på institutionsbyggande, upprättande av samhällsfunktioner och handlingsförmåga för en välfungerande stat.

4) Förenta nationerna får inte återigen misslyckas med att skydda oskyldiga civila. Om en stats skyldigheter gentemot sina medborgare tydligt ignoreras kan det internationella samfundet inte förhålla sig passivt. Vi bör emellertid skapa en större konsensus angående behovet av sådana kollektiva åtgärder. Vi måste säkerställa att diplomatiska åtgärder vidtas i ett tidigt skede för att förhindra behovet av militära interventioner.

5) FN:s stadga ger säkerhetsrådet full behörighet att ta upp alla de säkerhetshot som stater kan ställas inför. Vi måste emellertid se till att säkerhetsrådet vid behov fungerar bättre, mera beslutsamt och förutseende.

6) Vi måste stärka det internationella samarbete som grundas på juridiskt bindande åtaganden och vid behov utveckla nya sådana åtaganden för att förhindra spridning och användning av massförstörelsevapen samt för att bekämpa terrorism och organiserad brottslighet.

Förenta nationerna grundades 1945 på ruinerna av en raserad världsordning och dess förskräckliga följder. Då liksom nu toppades listan av säkerheten. Då liksom nu var lösningen att finna gemensamma tillvägagångssätt för att åtgärda gemensamma problem. Om vi skall kunna svara på de utmaningar vi står inför finns inget alternativ till ett mera välorganiserat och starkare FN inom alla ovanstående områden.

2005 års FN-toppmöte och den omfattande rapporten från expertpanelen på hög nivå ger oss den möjlighet och de verktyg vi behöver för att vidta avgörande åtgärder. I vår egenskap av utrikesministrar är vi fast beslutna att konstruktivt och beslutsamt delta i utnyttjandet av denna möjlighet på bästa sätt. Vi uppmanar våra kolleger i andra medlemsstater att göra samma åtagande. Det är vår gemensamma skyldighet.

Då Kofi Annan för ett år sedan meddelade att expertpanelen på hög nivå hade inrättats sade han som bekant att vi har kommit till ett vägskäl. Analogin påminner om I väntan på Godot av den berömde irländske pjäsförfattaren Samuel Beckett. I pjäsen sitter två män under ett träd vid vägen och diskuterar i all oändlighet vad de borde ta sig till. Pjäsen slutar med att en av dem oförskräckt utbrister "Nu går vi". I scenanvisningarna konstateras emellertid lakoniskt "De rör sig inte". Låt oss se till att vår generalförsamling nästa år när det gäller FN-reformen inte drabbas av en liknande tragikomisk oförmåga att handla. Publicerats i Åbo Underrättelser 16.12.2004.


Kristiina Ojuland, Estlands utrikesminister
Per Stig Møller, Danmarks utrikesminister
Erkki Tuomioja, Finlands utrikesminister
Davíð Oddsson, Islands utrikesminister
Artis Pabriks, Lettlands utrikesminister
Antanas Valionis, Litauens utrikesminister
Jan Petersen, Norges utrikesminister
Laila Freivalds, Sveriges utrikesminister