FN:s fredsbevararande verksamhet behövs fortfarande
FN:s fredsbevarande insatser har genomgått stora förändringar. Den första FN-styrkan grundades när Egypten försökte nationalisera Suezkanalen som var en internationellt betydelsefull handelsrutt. Utrikesministeriet och Utrikespolitiska institutet ordnade ett seminarium den 13 maj där man diskuterade FN:s fredsbevarande verksamhet och dess framtidsutsikter.
Utrikesminister Erkki Tuomioja inledde seminariet och betonade FN:s roll som en hörnsten i Finland utrikespolitik. Finland har alltid varit och är ännu idag starkt engagerat i FN:s fredsbevarande verksamhet, som är en av FN:s grundläggande verktyg för att upprätthålla internationell fred och säkerhet.
Fredsbevarandet förändras
FN:s fredsbevarande verksamhet har vuxit i omfång och förändrats mycket sedan den första fredsbevarande operationen i samband med Suezkrisen 1956. I Suez skulle fredsbevararna säkra att fientligheterna mellan parterna upphörde och övervaka eldupphöret. Idag är de fredsbevarande operationerna mera komplexa. Operationerna har ofta en central roll i strävandena att lösa politiska kriser och främja utveckling.
Finland skickade trupper till Suez 1956 och sedan dess har 40 000 finländska fredsbevarare varit med om över 30 FN-ledda operationer.
De fredsbevarande operationernas antal ökade märkbart under 1990-talet och deras natur förändrades, delvis på grund av olika motsättningar som utlöstes när kalla kriget tog slut. När man idag fastställer operationernas mandat är man bättre på att beakta hur utveckling, fred och säkerhet och mänskliga rättigheter är kopplade till varandra. Trots förändringarna är målen fortfarande de samma: att säkra fred, skydda lokalbefolkningen och återställa normala förhållanden, summerade minister Tuomioja.
Fredsbevararnas nya roll
Seminariets huvudtalare var FN:s generalsekreterares särskilda sändebud och chefen för FN:s insats på Cypern UNFICYP Lisa Buttenheim. Som exempel på nya utmaningar som FN-styrkorna står inför lyfte hon fram insatsen i Mali (MINUSMA) och frågan om fredsbevararnas roll i att bekämpa terrorism. Enbart den franskledda AFISMA-operationen har fått mandat att bekämpa terrorism i Mali.
De ovanligt stora befogenheter att bruka våld som givits den så kallade interventionsbrigaden i Demokratiska republiken Kongo har väckt diskussion. I MONUSCO-operationen i Kongo används också obemannade flygplan, som många medlemsstater förhåller sig kritiskt till.
Men trots allt kvarstår den fredsbevarande verksamhetens centrala principer: opartiskhet, den mottagande statens godkännande och att avhålla sig från bruk av våld. Man måste satsa på utbildning och använda rätt verktyg, enbart militära åtgärder räcker inte. ”Det har brukats våld i FN-operationer och det militära våldet har en viktig funktion, men det kan aldrig ersätta politiska processer”, bedömde Buttenheim.
Försvarsministeriets statssekreterare Marcus Rantala tog fasta på samma tema. Det finns absolut ett behov av militär verksamhet i insatserna, men dess roll i det internationella samfundet stöd konfliktområden är begränsad. Det är viktigt med en helhetsinriktad approach i konfliktområden. Olika hjälpformer stöder varandra och är beroende av varandra för att en stat eller en region ska kunna upprätthålla en hållbar fred och utvecklas.
Möts konfliktområdenas verklighet och beslutsfattarnas mål?
Seminariepubliken var intresserad av att höra hur säkerhetsrådets resolution 1325 om kvinnor, fred och säkerhet har förändrat de fredsbevarande operationerna och hurudana konsekvenser resolutionen har på fältet. Utrikesminister Tuomioja framhöll betydelsen av de stater som förbundit sig till att verkställa resolutionen, t.ex. med hjälp av nationella åtgärdsprogram. Det behövs ännu kraftigare engagemang och mera praktiska insatser, men processen nog går framåt. Finland har en viktig roll i att främja kvinnors ställning till exempel i Afghanistan och i Kenya.
Under diskussionen uttrycktes också oro över att säkerhetsrådets resolutioner inte nödvändigtvis kan svara mot de utmaningar och den verklighet som finns på fältet. Besluten är politiska och det händer att de grundar sig på andrahandsinformation. Alla seminariets talare var eniga om att man måste beakta de reella förhållandena och särdragen både i beslutsfattandet och i arbetet på fältet.