Statssekreterare Arto Mansala: I reformtider bör man känna till sina rötter

”Nu när vi står inför den historiskt sett största reformen av utrikesministeriets förvaltning är det viktigt att vi känner till våra rötter”, konstaterade statssekreterare Arto Mansala i samband med offentliggörandet av en ny diplomatbok i Helsingfors på tisdagen.

Den hektiska bokhöstens nykomling, boken ”Suomalainen diplomaatti”, som Mansala redigerat tillsammans med professor Juhani Suomi, ger en historisk personprofil över representanter för 1900-talets utrikesförvaltning och tangerar samtidigt vändpunkterna i Finlands utrikespolitik. I verket ges en sammanfattning av levnadsloppet för 23 framlidna diplomater, som Päivi Vallisaari, representant för utgivaren Finska litteratursällskapet, karakteriserar som ”varma, mänskliga och färgstarka".

Boken har en svensk förebild; i Sverige offentliggjordes för ett par år sedan ett motsvarande samlingsverk. ”Det finns dock många fler skillnader jämfört med den svenska versionen än likheter”, påpekade Mansala. ”Sverige har idkat diplomati i århundraden, Finland endast under självständighetstiden. Finlands diplomatkår blev tvungen att verka under dramatiska förhållanden i första världskrigets efterdyningar och under inbördeskriget – för att inte tala om de svåra förhållandena under andra världskriget och pressen under kalla kriget”.

Professor Juhani Suomi betonade att redaktörerna ville garantera full frihet för dem som skrev personporträtten, endast direkta fel rättades vid finslipningen. ”Principen var att låta alla blommor blomma”, log Suomi. De diplomater som boken beskriver har en mycket varierande bakgrund, men även skribenterna är en heterogen samling. Detta innebär att även artiklarnas karaktär varierar. ”Slutresultatets ojämnhet är bokens stora rikedom”, antog Suomi.

De personer som boken beskriver karaktäriserar Suomi som starka personligheter som var ”arbetsnarkomaner” och som osjälviskt offrade sin fritid och sitt familjeliv – vissa t.o.m. sin hälsa – ”för nationens väl”. Stora personligheters avigsida är naturligtvis att de inte alltid var lätta att komma överens med. Professor Suomi betonade dock, att det faktum att de finländska representanterna var färgstarka berikade den lilla utrikesförvaltningen. Mansala var av samma åsikt. "De starka personligheterna gagnade landet".

Professor Suomi tog även upp utrikesförvaltningens nuvarande system för personalurval och gav uttryck för sina farhågor om att ”de fiffiga och välutbildade unga diplomater som gallras fram” kanske redan är alltför likartade. Suomi efterlyste starka egon bland framtida diplomater och roade publiken med att tvivla på om J. K. Paasikivi skulle ha klarat de psykologiska prov som för närvarande ingår i utrikesförvaltningens urvalsförfarande.

Endast redan hädangångna påverkare togs med i verket. Ett annat kriterium var att diplomaten skulle ha tjänstgjort vid politiskt viktiga stationeringsorter. ”Urvalet var en mycket otacksam uppgift”, medgav Mansala. Man blev tvungen att begränsa materialet redan av den anledningen att inte förläggaren skulle tappa tålamodet.

Vallisaari, som rosade det goda samarbetet, lät förstå att FLS vid behov även var beredd att åta sig ytterligare projekt.