Utrikesminister Tuomioja: Inget skäl att börja älta Natomedlemskap
Förslaget till ett nytt konstitutionellt fördrag för EU är ingen skäl till att i Finland återigen börja älta ett eventuellt Natomedlemskap i syfte att ge upp vår militära alliansfrihet, skriver utrikesminister Tuomioja på sin hemsida. Om man någon gång vill komma till detta, så är den tidpunkten inte nu, och det är i mycket högre grad beroende av Natos framtida utveckling än lösningar inom EU. Varken tidtabellen för regeringskonferensen eller det kommande nya fördraget ger någon anledning till att nu göra några dramatiska omvärderingar av situationen. Tidtabellen i försvarsredogörelsen är även ur detta perspektiv alldeles tillräcklig, konstaterar Tuomioja. Nedan återges skrivelsen i sin helhet:
Europeiska unionen är världens största handelsmakt och handelspolitiken lyder under unionens gemensamma behörighet. EU och dess medlemsstater står för över hälften av det totala utvecklingssamarbetet i världen.
Dessa fakta är kända och erkända. Det oaktat hör man ofta slutsatsen att EU kanske är en maktfaktor inom handelspolitiken och världsekonomin, men att unionen i politiskt och militärt hänseende är svag och utan verkligt inflytande.
Detta är en felaktig och föråldrad uppfattning. EU bedriver redan nu en gemensam utrikes- och säkerhetspolitik (GUSP), i vilken även handels- och utvecklingssamarbetet ingår som viktiga instrument. EU:s betydelse vid lösningen av såväl regionala som globala problem har på många punkter redan varit avgörande, Unionen är en avgörande faktor vid skapandet av balans i västra Balkan. Utan unionen skulle det inte finnas något Kyoto-avtal eller internationell brottmålsdomstol, ingen palestinsk förvaltning eller fredsplan för Mellanöstern, känd som vägkartan. Utan unionen hade man inte fått till stånd en överenskommelse om att inleda WTO:s förhandlingsrunda i Doha, och efter Cancún kommer rundan inte att fortskrida utan nya initiativ från unionen. Av de internationella aktörerna är EU den som effektivast kan främja engagemanget för multilateralt samarbete.
Det finns dock brister i unionens utrikespolitiska handlingsförmåga. Meningsskiljaktigheterna inom EU vad gäller Irak är ett faktum. Det att man beklagar sig över detta visar att förväntningarna på den europeiska utrikespolitiken har ökat; för bara fem år sedan hade man knappast ens förväntat sig något annat. Samarbetsförmågan och samarbetsviljan inom EU har emellertid kontinuerligt ökat.
Vid beredningen av EU:s konstitutionella fördrag har man i allmänhet varit ense om att unionens gemensamma utrikes- och säkerhetspolitik och den europeiska säkerhets- och försvarspolitik, som redan nu utgör en integrerad del av denna, bör förstärkas. I överensstämmelse med detta har man bl.a. velat sammanföra de uppgifter som innehas av kommissionären för yttre förbindelser och de som sköts av GUSP:s "höge representant" och skapa en utrikesminister för unionen. I förslaget till fördrag har man även skrivit in en solidaritetsklausul, givit unionen en ställning som juridisk person samt infört många andra smärre medel som skall stärka möjligheterna att bedriva en gemensam utrikespolitik. Beaktandet av den civila krishanteringen i fördraget är ett av dessa.
Inom ramen för den europeiska säkerhets- och försvarspolitiken har man redan nu genomfört besluten om anvisande av militära krishanteringsresurser till unionens gemensamma fredsbevarande insatser som genomför s.k. Petersberguppdrag. Sådana resurser används redan vid EU-insatser i Makedonien och demokratiska republiken Kongo samt i samband med polisinsatsen i Bosnien.
Behovet av att öka resurserna och förmågan för EU:s militära krishantering är dock uppenbar. I enlighet med detta föreslås i utkastet till fördrag att Petersberguppdragen utvidgas, men fortsättningsvis endast till krishanteringsuppdrag och inte i anknytning till krigsföring. Av detta följer även ett behov av att utveckla de gemensamma resurser som används för detta ändamål.
I utkastet till fördrag föreslås även att en europeisk byrå för försvarsmateriel, forskning och militära resurser skall inrättas. Byråns viktigaste uppgifter skulle vara att främja samarbetet samt strategisk och teknisk forskning inom försvarsindustrin.
Finland stöder alla dessa förslag och skulle även vara redo att effektivera GUSP ytterligare, bl.a. genom att utvidga användningen av beslut med kvalificerad majoritet. Å andra sidan är det inte avsikten att EU skall ges egna militära resurser, och unionen behöver inte heller sådana. De militära resurser som anvisats till gemensamma krishanteringsuppdrag består av varje lands egna trupper och materiel. Dessa utvecklas så att de lämpar sig för gemensamma uppdrag, men beslutet om att de skall sättas in är och förblir varje medlemsstats interna angelägenhet.
Det som är nytt är konventets förslag enligt vilket "de medlemsstater som uppfyller högre krav på militära resurser, och som sinsemellan har gjort mer bindande åtaganden på detta område med tanke på de mest krävande uppdragen, skall upprätta ett strukturerat samarbete inom ramen för unionen". Ett dylikt strukturerat samarbete förekommer för närvarande inte inom EU, och det bör inte införas i fördraget nu heller. Om det skulle genomföras i enlighet med de allmänna artiklar om ett närmare samarbete som införts i Amsterdamfördraget kunde det vara mera acceptabelt, men nödvändigt eller önskvärt skulle det inte vara i det fallet heller.
Man bör fråga sig vilket mervärde ett sådan stärkt samarbete, dvs. bildandet av en mindre kärngrupp för EU:s försvarssamarbete, skulle ge EU:s utrikes- och säkerhetspolitik. Det skulle i själva verket bara understryka meningsskiljaktigheterna inom EU och skapa en ny splittring i unionen som skulle försvaga GUSP:s funktion och trovärdighet.
Bilden av unionen och dess trovärdighet i världens ögon förbättras inte av att en mindre grupp får möjlighet att använda unionens "logo" i militära krishanteringsuppdrag eller för utvecklingen av resurser. Om man vill gå i denna riktning är det bättre att det även i fortsättning sker utanför unionen och inte i dess namn, vilket skulle dela unionen i två grupper.
Det finns inget behov av en uppdelning, eftersom redan de nuvarande bestämmelserna ger tillräckliga möjligheter till ett flexibelt samarbete vid genomförandet av den europeiska säkerhets- och försvarspolitiken. Detta gäller både konkreta resursprojekt - alla deltar säkerligen inte i utvecklingen av hangarfartyg - och insatser, där alla länder inte nu heller deltar, trots att de är med och fattar beslut om dem. Om något land har allvarliga skäl, som den anser vara livsviktiga och som grundar sig på nationella intressen, till att inte delta i beslutsfattandet finns det en möjlighet till s.k. "konstruktiv röstnedläggning", som inte hindrar de övriga att gå vidare i unionens namn. Huvudregeln är dock att utvecklingen av den gemensamma säkerhets- och försvarspolitiken sker i samarbete mellan hela unionen och Finland vill vara med i allt sådant samarbete som man gemensamt kan komma överens om.
Utkastet till fördrag föreslår inget gemensamt försvar för unionen. Det bibehålls liksom för närvarande som en framtida möjlighet, om man enhälligt och i enlighet med varje lands konstitutionella krav beslutar om det.
I utkastet till fördrag föreslås dock en artikel där de länder som undertecknar en särskild förklaring förbinder sig till ett ömsesidigt försvar om något av dem utsätts för väpnat angrepp. En sådan ömsesidig försvarsskyldighet i likhet med Natos artikel fem inom EU kan i många avseenden ifrågasättas. Även det skulle skapa splittring inom unionen och man frågar sig om en skyldighet som delvis överlappar och delvis är parallell med skyldigheterna inom Nato överhuvudtaget är realistisk. Storbritannien och många andra Natoländer inom EU vill inte ha en sådan skyldighet. Inte heller Finland vill att den införs i fördraget, och förslaget tycks inte ha något större, för att inte tala om enhälligt, understöd.
Detta förslag ger ingen anledning att i Finland igen börja älta frågan om Nato, som siktar till att vi skall ge upp vår militära alliansfrihet. Om man överhuvudtaget vill göra detta, så är den tidpunkten inte nu, och det är i mycket högre grad beroende av Natos framtida utveckling än lösningar inom EU. Varken tidtabellen för regeringskonferensen eller det kommande nya fördraget ger någon anledning till att nu göra några dramatiska omvärderingar av situationen. Tidtabellen i försvarsredogörelsen är även ur detta perspektiv alldeles tillräcklig.
Det förtjänar ännu att upprepas att det inte heller i framtiden kan vara fråga om att EU skulle eftersträva en ställning som supermakt. Världen behöver inga nya supermakter, utan ett sådant engagemang för ömsesidigt samarbete, där det varken finns möjligheter för eller behov av ett traditionellt supermaktsagerande som grundar sig på maktpolitik.
Utrikesminister Tuomiojas hemsida(Linkki toiselle web-sivustolle.)