Utrikesminister Tuomioja: EU går mot ökad ömsesidig solidaritet
Om EU:s försvar och de säkerhetsgarantier som anknyter till det har man dock ännu inte nått samförstånd, men jag tror att vi kan uppnå en lösning som tillfredsställer alla parter, konstaterade Tuomioja. Med den tidtabell som ordförandelandet Italien eftersträvar, dvs. att man skall komma överens om den nya konstitutionen ännu under innevarande år, måste besluten fattas inom de förestående två veckorna.
Angående det strukturerade samarbetet har man enligt Tuomioja gått i rätt riktning. Man vill att EU:s försvarssamarbete skall vara öppet och vill ha alla 25 medlemsstater med och besluta om militära insatser. Även kriterierna för det strukturerade samarbetet börjar tydligt inrikta sig på en önskan att utveckla resurserna. Några konkreta antal och siffror har ännu inte nämnts, men i förslagen talas om en utveckling av de nationella och de gemensamma resurserna och att skapa trupper för snabba insatser samt betonas åtgärder som svar på en begäran som kommer från FN.
Tuomioja anser att det strukturerade samarbetet är onödigt, eftersom de krav som ingår kan förverkligas med utgångspunkt i den nuvarande gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken. Inom det strukturerade samarbetet kan man se en viss vilja att särskilja sig, som inte är nödvändig och inte stöder sammanhållningen inom den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken, sade Tuomioja.
Däremot gäller förslagen angående klausulen om säkerhetsgarantier samtliga medlemmar och inga särskilda grupperingar eftersträvas gällande den. Ordförandelandets förslag, som grundar sig på Frankrikes, Tysklands och Storbritanniens förhandlingar, tillfredsställer enligt Tuomioja inte EU:s alliansfria medlemsstater och inte heller alla Natoländer, som är bekymrade över att EU:s militära säkerhetsgarantier överlappar eller till och med konkurrerar med Natos säkerhetsgarantier.
Tuomioja framlade tillsammans med Sverige och Irland, och senare även med britternas stöd, ett förslag där säkerhetsgarantierna inte skulle vara automatiska, utan där en medlemsstat som blev utsatt för ett hot själv skulle vara tvungen att begära militärt stöd, och där medlemsstaterna inte heller var skyldiga att automatiskt erbjuda militärt bistånd. En sådan formulering skulle inte heller innebära att Finland var tvunget att ge upp sin alliansfrihet, konstaterade Tuomioja.