Finlands och Sveriges utrikesministrar: Djupare solidaritet i kampen mot nya hot

Finlands utrikesminister Erkki Tuomioja och hans svenska kollega, Anna Lindh publicerar nedanstående artikel den 18 december både i Helsingin Sanomat och Dagens Nyheter.

Alla EU-länder bör förbinda sig att ställa upp med hjälp om någon medlemsstat utsätts för internationell terrorism. En sådan solidaritetspakt kan gälla polisiära, rättsliga och finansiella insatser men också militära resurser för att skydda befolkningen och de demokratiska institutionerna. Det föreslår utrikesministrarna Anna Lindh och Erkki Tuomioja i ett gemensamt utspel. De vill stärka EU:s militära och civila krishanteringsförmåga för aktioner även på stora avstånd. Generalsekreteraren bör få större makt att samordna sådana insatser.



Sedan den 11 september 2001 har den globala hotbilden dramatiskt förändrats. Terroristattacker över hela världen har orsakat enormt mänskligt lidande, och oöverblickbara ekonomiska konsekvenser. Nukleära, biologiska, kemiska och radiologiska vapen kan i dag finnas i händerna på internationella terrorister, som ofta utnyttjar svaga, odemokratiska och konfliktdrabbade stater som grogrund och hemvist.

Terrorismen är dessutom enbart ett av de nya icke-militära hoten som har uppstått samtidigt som risken för traditionella krig har minskat. Alla nya utmaningar för vår säkerhet kan i mycket begränsad utsträckning mötas med militära medel och alla kräver ett bredare internationellt samarbete på multilateral grund. EU kommer att behöva ta ställning till hur man på bästa sätt skall möta de nya hoten.

För drygt fem år sedan, inför regeringskonferensen som ledde till Amsterdamfördraget, föreslog Finland och Sverige att EU skulle kunna genomföra fredsbevarande och humanitära insatser i kris- eller krigsdrabbade områden. EU behövde verktyg för att kunna reagera på marken, som komplement till sitt politiska och diplomatiska agerande. De tankarna låg uppenbarligen rätt i tiden. Vid det informella toppmötet i Pörtschach i Österrike 1998 fick idén fäste i hela EU-kretsen. Ett intensivt arbete inleddes för att bygga upp de civila och militära strukturer som krävdes.

Våren 2000 föreslog Sverige och Finland gemensamt att unionen skulle utveckla sina resurser för att hantera civila kriser. I dag är EU på god väg att få såväl militär som civil krishanteringsförmåga inom ramen för den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken, baserade på principerna i FN-stadgan. De civila målen har nyligen nåtts och vi har gott hopp om att vi även på den militära sidan skall nå våra gemensamt satta mål under år 2003. Om några veckor inleder EU sin första insats, en polisstyrka i Bosnien-Hercegovina. Det är nu hög tid att ta in också den civila krishanteringen i fördraget.

Vi är nöjda med utvecklingen. Men vi kan inte slå oss till ro. Mot bakgrund av den nya globala hotbilden är det särskilt angeläget att hitta ännu bättre och mer konstruktiva samarbetsformer.

Insatser för krishantering, som ofta inbegriper olika typer av civila och militära insatser, måste ha en tydlig och samlad politisk ledning. Det är viktigt att vi understryker att det alltid måste vara medlemsstaterna som, genom rådet, har det yttersta ansvaret och politiska kontrollen över alla delar av en operation.

Det är också viktigt att det finns en tydlig operativ ledning för denna typ av insatser, och det är därför möjligt att vi behöver förstärka generalsekreteraren/höge representantens roll och dennes möjligheter att, under rådets kontroll, säkerställa att alla unionens instrument är samordnade.

EU har ett globalt ansvar inom utrikespolitiken. Vi anser därför att EU:s krishanteringförmåga skall kunna utnyttjas varhelst denna förmåga behövs, i nära samarbete med FN som ju också har att bemöta de nya hoten, och med regionala organisationer. FN har, inte minst i Brahimirapporten, uttryckt en önskan om ett ökat stöd från Europa i FN:s krishantering.

För att kunna lösa sådana uppgifter måste EU skaffa sig nya militära och civila förmågor som kan agera på stora avstånd och utarbeta ett väl fungerande arrangemang med FN. En fredsframtvingande insats måste alltid ha FN-mandat.

Det kan finnas anledning att utveckla de åtgärder som EU kan vidta i en kris. Vi har till exempel sett ett stort behov av reformer av de militära styrkor som deltagit i en konflikt. Det kan röra sig om avväpning och demobilisering, men även reform av själva försvarsmakten för att ställa den under demokratisk kontroll och anpassa den till nya förhållanden. Handeldvapen kan behöva samlas in från befolkningen i ett krisdrabbat land.

EU måste få större kapacitet att förebygga konflikter. Vi måste bli bättre på att samordna alla våra resurser: politiska, diplomatiska, ekonomiska, militära och civila. För att bli trovärdiga och effektiva i vårt konfliktförebyggande arbete måste vi kunna placera ut trupp eller observatörer för att förhindra att en politisk kris övergår i väpnad strid. Civilmilitär samverkan är ett viktigt område där vi ligger långt framme i Skandinavien.

EU:s röst i världspolitiken har stärkts. EU har blivit en utrikespolitisk aktör att räkna med. Mycket återstår att göra, men vi är övertygade om att det är av största vikt att unionens samtliga medlemsstater går fram i enighet inom säkerhets- och försvarspolitiken. Detta innebär inte att alla stater måste delta i varje krishanteringsoperation som unionen genomför. Varje stat avgör själv från fall till fall om och hur ett deltagande ska se ut, men en EU-operation blir bara effektiv om alla stater ger den sitt fulla politiska stöd. Med ett gemensamt agerande blir EU en trovärdig, förutsägbar och tung aktör i omvärldens ögon. En diskussion pågår ifall samarbetet också ska innefatta försvarsmaterielsamarbete.

Inför de nya gränsöverskridande, ofta globala hoten känns tanken på en fördjupad solidaritet medlemsstaterna emellan naturlig. Om en medlemsstat i dag skulle bli utsatt för en internationell terroristattack skulle naturligtvis övriga medlemsstater solidariskt ställa upp med olika former av hjälp om den angripna staten begärde detta.

Inom ramen för konventet har därför tanken på en fördjupad solidaritetsklausul kommit upp. Vi ställer oss positiva till en sådan, förutsatt att den inte får en sådan utformning att den riskerar att blandas samman med till exempel de militära säkerhetsgarantier som ingår i Natos grunddokument. En sådan artikel bör ge uttryck för medlemsstaternas vilja att samordna polisiära, rättsliga och finansiella instrument, men kan också gälla samordning av militära resurser under civil ledning till stöd för civila räddningstjänstinsatser i syfte att skydda befolkningen och de demokratiska institutionerna.

Det är alltså frågan om, som vi ser det, att i första hand skapa förutsättningar i fördraget för ömsesidig solidaritet för att med humanitära medel och räddningstjänstinsatser hjälpa en drabbad EU-medlemsstat.

En sådan klausul skulle i praktiken innebära att vi tydligare markerade den ömsesidiga politiska solidaritet som redan finns i dag och att vi på så sätt förbättrar medlemsstaternas möjligheter att redan på ett tidigt stadium planera och förbereda hur vi på bästa sätt skulle hantera en sådan situation.

Det är svårt att skydda sig mot terroristattacker och andra nya hot enbart med militära medel. Normalt är detta en fråga för polis och underrättelsetjänst, där samarbetet nu raskt byggs ut och intensifieras. Situationer då militära insatser behövs kan dock uppstå. Vi anser att detta i så fall är en uppgift för det territoriella försvaret, vilket ligger inom det nationella ansvarsområdet. Skulle en sådan uppgift åläggas unionen så riskerar vi att förvanska dess karaktär och förvandla den till en försvarsallians. Det vill vi inte.

I Europa finns redan Nato för de länder som önskar delta i ett sådant samarbete och det finns varken skäl eller möjlighet att ha två försvarsallianser med i stort sett samma deltagare. Inom EU finns samarbetet på det utrikespolitiska, rättsliga och polisiära området. Nato och EU utgör därvidlag utmärkta komplement i kampen mot den internationella terrorismen och andra säkerhetshot.

Anna Lindh
Erkki Tuomioja








































EU
Ruotsi
Suomi
kriisinhallinta