Finländare i FN: "Jag upplever att jag hjälper människor"

Jaana Sareva som jobbar för Förenta Nationernas pensionsstiftelse tror att alla som söker sig till FN-uppdrag vill uträtta något gott. Det vill också hon.

Jaana Sareva. Kuva: Tiia Rantanen. Jaana Sareva uppmanar alla som funderar på en FN-karriär att söka sig till fältuppgifter, särskilt om de inte har familj. ”Man får ansvarsfyllda uppgifter och lär sig massor”. Foto: Tiia Rantanen.

Vem är du?

Jaana Sareva, chef för advokatbyrån vid FN:s pensionsstiftelse UNJSFP.

Vad gör du inom FN?

FN:s pensionsstiftelse är en självständig organisation dit 23 internationella organisationer hör, FN och dess specialorganisationer medräknade. Vi uppbär pensionsförsäkringsavgifter och betalar ut pensioner. Vi har 120 000 aktiva medlemmar på olika håll i världen, och betalar pension åt över 60 000 medlemmar i 190 länder, i 15 olika valutor.

Byrån som jag leder har som uppgift att övervaka att pensionerna utbetalas i enlighet med våra bestämmelser. Till arbetet hör också en hel del tolkning och tillämpning av bestämmelserna, exempelvis vid tvister i familje- och äktenskapssammanhang. I många medlemsstater har äktenskapsbegreppet förändrats, vilket påverkar äktenskapsjuridiken och medför skiftande tolkningar.

FN:s anställda pensioneras tidigare än andra medborgare, redan som 60- och 62-åringar, och lever längre än tidigare vilket har medfört mera arbete och utmaningar i vårt arbete, bland annat när det ska utnämnas lagliga intressebevakare.

Vilken utbildning har du?

Jag är jurist. Jag blev juris magister år 1988. Jag specialiserade mig på internationell rätt och avlade en juris magisterexamen till i Washington år 1991.

Hur kom du till FN?

Min första FN-arbetsplats var i Wien, vid DAW (Divison for Advancement of Women) som idag är en del av FN:s jämställdhetsorganisation UN Women. DAW är bekant och intressant för finländare tack vare Helvi Sipilä, som var en banbrytare inom jämställdhetsfrågor.

År 1993 arrangerades en stor människorättskonferens i Wien, där man för första gången behandlade kvinnors rättigheter som en del av de mänskliga rättigheterna. Före konferensen gick jag till chefen och anmälde mitt intresse för att jobba med konferensen – gratis om inte annat. Jag fick en oavlönad praktikantplats för en tid, tills någon bröt sitt ben i slalombacken och jag fick en tillfällig, tidsbestämd anställning.

När byrån flyttade till New York började jag jobba på en advokatbyrå i Wien. Jag letade mycket aktivt efter jobb, och fick till slut platsen som juridisk rådgivare vid FN:s fredsbevararoperation i Libanon (UNIFIL) år 1994. Från Libanon flyttade jag år 1988 till New York för att jobba med FN:s personalpolitik, och nu har jag arbetat vid pensionsstiftelsen i nio år.

Varför FN?

Jag tror att alla som söker sig till FN vill gör någonting ”gott” internationellt, och det ville också jag. Dessutom visste jag inte vad man kunde göra med min utbildning i Finland. Den internationella arbetsmiljön är utmanande, intressant och lärorik.

Vad är det bästa med ditt arbete?

Jag upplever helt konkret att jag hjälper människor. Mitt arbete är uttryckligen juridik, det är arbete som motsvarar min utbildning, och jag lär mig varje dag något nytt. Självständigheten i jobbet är också underbar, liksom att man får resa. Och New York är inte heller illa.

Hur ser din framtid ut?

Min framtid är här. Efter tjugo års FN-tjänst har jag inte flera, större ambitioner. Jag gör det här så länge intresset och driven finns, och sedan förtidspensionerar jag mig (inom FN är det möjligt som 55-åring). Jag skulle kanske kunna prova mina vingar med något annat arbete, kanske i en helt annan bransch.

Nämn någon oförglömlig stund från din karriär

De hemska och sorgliga saker som jag tyvärr är tvungen att se ibland i krigförande områden. De stannar lätt i minnet.

Från Libanon har jag kaffe som ett av de positiva minnena. Där hade man långa förhandlingar och möten, de räckte verkligen lång tid och följde traditionella mönster. Det dracks alltid stora mängder kaffe innan man ens kom till själva ärendet. Jag dricker fortfarande libanesiskt kaffe varje morgon.

Tiia Rantanen

Finländare i FN

 

YK
työ