Det konstitutionella fördraget på klarspråk
Doktor Teija Tiilikainens bok ”En grundlag för EU – vad innehåller EU:s konstitutionella fördrag?” släpptes fredagen den 26 november vid en bokrelease anordnad av utrikesministeriet. Boken översätts som bäst till svenska, den svenska versionen kommer att ges ut i slutet av december.
Avsikten är att boken skall fungera som en utgångspunkt för diskussionerna om fördraget. Någon detaljerad analys går boken inte in på. Man har försökt vara så tydlig som möjligt i boken, och därför har man varit tvungen att redogöra för vissa frågor till och med något förenklat. Tiilikainen betonar att alla de viktigaste ändringarna tas upp i boken och anser att boken är en täckande redogörelse för fördraget. Syftet var att boken skulle stå klar så snart som möjligt efter det att fördraget undertecknats, för att på bästa sätt kunna fungera som ett hjälpmedel vid medborgardiskussionen.
I början av boken behandlar Tiilikainen fördragets uppkomsthistoria och bakgrund. Tiilikainen värdesatte framtidskonventet särskilt på grund av det diskussionsinriktade och demokratiska arbetssättet. Hon beklagade att till exempel den modell för säkerhetsgarantiklausulen, som konventet så noggrant och grundligt beredde, i sista stund ändrades fullständigt vid regeringskonferensen och drevs igenom så att säga halvt med våld. Även när det gäller konventets arbete finns naturligtvis utrymme för utveckling, men det kommer säkert att vara en användbar modell med tanke på framtida utmaningar.
Tiilikainen ville rätta till två missförstånd som förekommit särskilt prominent i medierna. För det första har den punkt i fördraget där EU-rätten tydligt ges företräde före medlemsstaternas lagstiftning givits stor offentlighet. Sanningen är emellertid den att EU:s lagstiftning i eventuella konfliktsituationer redan i årtionden har haft företräde före den nationella lagstiftningen. Hittills har denna rättspraxis emellertid endast varit inskriven i enskilda avgöranden från EG-domstolen, nu har även denna princip tydligt skrivits in även i lagstiftningen. Den andra frågan som har tagits upp är EU:s ställning som juridisk person. Frågan har överdrivits och man har påstått att EU blir en suverän aktör där medlemsstaterna är delstater. Det är emellertid enbart fråga om rättshandlingsförmåga, varvid EU till exempel får rätt att köpa och äga fast egendom och kan ingå internationella avtal. En sådan ställning har tidigare endast innehafts av Europeiska gemenskapen.
I boken behandlas även medborgarnas ställning. Införandet av stadgan om de grundläggande rättigheterna innebär att EU förbinder sig att iaktta medborgarnas rättigheter. I boken behandlas även ändringar av teknisk natur, förenklingen av rättssystemet och institutionernas inbördes förhållanden. Tiilikainen betonar att parlamentarismen inom unionen stärks i och med det nya fördraget.
De största ändringarna i EU:s uppgifter sker inom utrikes- och säkerhetspolitiken och rättsliga och inrikes frågor. Tiilikainen påpekade att solidaritetsklausulen och säkerhetsgarantierna ofta blandas ihop. Solidaritetsklausulen gäller endast terrorismbekämpning, medan säkerhetsgarantierna traditionellt har utgjort grunden för ett kollektivt försvar. Enligt Tiilikainen är framtiden för EU:s militära organisering i mångt och mycket beroende av relationerna mellan EU och Nato och USA:s åtaganden för Europa.
Tiilikainens bok inleder Europainformationens serie om det konstitutionella fördraget. I fortsättningen kommer man ännu att utarbeta en medborgarbroschyr om fördraget. I den behandlas frågorna närmare ur medborgarnas perspektiv. Dessutom utarbetas vid behov även broschyrer som redogör för enskilda temaområden.