Skogssamarbete för människornas skull
Den nyutgivna utvecklingspolitiska riktlinjen för skogssektorn betonar mänskliga rättigheter och rättvis fördelning av inkomsterna från skogen. Den nytta man får ur skogen ska fördelas jämlikt till människornas välfärd i utvecklingsländerna.
Finlands utvecklingspolitiska riktlinje för skogssektorn har förnyats för att motsvara principerna i det utvecklingspolitiska programmet.
Det främsta målet är att minska fattigdom och ojämlikhet och att förbättra de fattigas ställning. Detta förutsätter att också de allra fattigaste människorna känner till sin rätt till skogen och kan försvara sina rättigheter.
”Kvinnor, barn och ursprungsbefolkningar måste vara med och besluta om användningen av deras närskog. Det är också viktigt att regeringar och myndigheter känner till sina skyldigheter när det gäller mänskliga rättigheter och att de förverkligar dem”, poängterade utvecklingsminister Heidi Hautala när hon presenterade riktlinjen.
Skogarnas betydelse ökar
Den nya riktlinjen bygger på Finlands långa erfarenhet och kunnande när det gäller skogen.
”Skogarna blir allt viktigare i utvecklingsländerna. Finland är en kompetent internationell aktör inom skogssektorn, men vi kan ännu förbättra samarbetets kvalitet och dess inverkan. Det finns mycket kunnande som Finland kan dela med sig till exempel gällande investeringar i skogen. Investeringar är å sin sida en förutsättning för hållbart utnyttjande av skogen. Man måste veta hur mycket skog det finns och var. Man kan också förvänta sig ställningstaganden från Finlands sida när det gäller förvaltningen av förnybara naturresurser”, anser Hautala.
Enligt Hautala är rätten till mark en av de mest brännande utvecklingsfrågorna.
”Finland stöder organisationer som stärker ursprungsbefolkningars rätt till skogen och som ökar kvinnors deltagande i skogsprojekt. Kvinnor och flickor vet vad man får av skogen förutom virke. Det är de som samlar bränsle och läkeväxter. De ska också få äga och ärva mark.”
Skog minskar fattigdom
Skogarna är viktiga för jordens framtid. Tack vare dem bevaras naturens mångfald, de upprätthåller vattnets kretslopp och binder koldioxid. Utvecklingsländernas invånare får mat, energi, mediciner och skydd av skogen.
Det väsentliga är enligt Hautala det hur vi lyckas stärka de samhällen som lever av skogen.
”Invånarna i utvecklingsländer kan till exempel få inkomster från handel med kolbindning och andra ekosystemtjänster. God förvaltning och bekämpningen av skattesmitning är avgörande. På så vis kan utvecklingsländerna ta sina egna resurser i bruk.”
Ett bra exempel på lyckat samarbete inom skogssektorn kommer från Laos. Finland och Världsbanken förhandlade med regeringen om hur en större andel av inkomsterna från virke kunde kanaliseras till lokalinvånarna. Som ett resultat av diskussionerna ändrades lagstiftningen till lokalsamhällenas fördel.
Finland främjar också användningen av bränslesnåla spisar och produktion av biobränsle som inte tävlar om jorden med matproduktionen.
”Till exempel jordbruksavfall kan användas till att producera biobränsle. Det är den typens lösningar vill understödja”, säger Hautala.
Resultaten följs upp
När riktlinjen utgavs fördes en livlig diskussion om hur de fina principerna i publikationen ska genomföras och hur livet verkligen förbättras för invånarna i utvecklingsländerna om riktlinjen blir verklighet.
”Inte ens de allra bästa insatserna för en övergripande förvaltning av naturresurser förverkligas alltid helt och nyttan når inte alltid lokalbefolkningen”, bedömde verksamhetsledaren för Siemenpuu-stiftelsen Hanna Matinpuro som kommenterade riktlinjen.
Hon hoppades på en ännu öppnare diskussion om det finländska skogssamarbetet mellan de olika intressenterna.
Enligt Minister Hautala är det viktigaste att riktlinjens principer verkställs. Samarbetet med intressenterna hjälper alla att undvika fallgropar i arbetet.
”För att öka inflytandet har många utvecklingsprojekt och program som gäller skogen blivit allt större och resultaten följs allt noggrannare. Samtidigt försäkrar man sig om att de allra fattigaste får vara med och planera användningen av skogsresurser och delta i förvaltningen.”
Outi Einola-Head