Ny bok om EU-grundlagsförslagets uppkomst av Kimmo Kiljunen
Boken utges av utrikesministeriets Europainformation och den inleder den nya bokserien Debatt. Enligt Europainformationens chef Pirkko Hämäläinen behövdes boken för att konventets arbete skulle bli dokumenterat. Eftersom Kiljunen var ledamot av konventet under hela dess verksamhetstid, var han ett naturligt val till författare av boken.
Enligt Kiljunen har man i Finland haft en oskäligt kritisk inställning till den nya grundlagen. Denna inställning grundar sig på en negativ bild av konventets arbetsmetoder, inte på själva innehållet i förslaget. Enligt Kiljunen uppfyller grundlagen i själva verket de mål som uppställts för det: beslutsfattandet förenklas och effektiveras och demokratin ökar.
Enligt konventets förslag blir mötet mellan medlemsstaternas statsöverhuvuden, dvs. Europeiska rådet, en oberoende EU-institution. Denna förändring innebär att mellanstatlighetens betydelse ökar, vilket de små länderna, Finland medräknat, har motsatt sig. Enligt Kiljunen finns det inget skäl att oroa sig för att man nu håller på att bilda Europas förenta stater, eftersom konventets förslag snarare går i motsatt riktning.
Finland förhåller sig dessutom kritiskt till konventets förslag om kommissionens sammansättning, enligt vilket bara en del av kommissionens ledamöter har rösträtt. Härvid blir de övriga kommissionsledamöternas enda uppgift att se till sina egna nationella intressen, vilket innebär att de endast försvårar det gemensamma europeiska beslutsfattandet. Kiljunen tror också att ärendet kommer att gå i den riktningen att varje medlemsstat även i fortsättningen får en egen kommissionsledamot.
Konventets viktigaste prestation är enligt Kiljunen emellertid att EU:s lagstiftningsmakt ytterligare förtydligas. Europaparlamentet blir en verklig lagstiftare, med vilken även ministerrådet, som består av regeringsrepresentanter, skall samarbeta för att uppnå gemensamma beslut då nya lagar stiftas. Även parlamentets inflytande över budgeten ökar.
Enligt Kiljunen var konventet framför allt ett bra sätt att förbereda regeringskonferensen. Det finns även utrymme för förbättringar i konventets arbete, det borde till exempel ha funnits flera arbetsgrupper, varje land borde ha haft en representant i presidiet, man borde ha kunnat genomföra omröstningar och konventet borde ha fått välja sin ordförande. Vad gäller konventets ordförande Valéry Giscard d'Estaing lyckades han med det han hade för avsikt att göra, "trots att hans taktiska drag inte var typiska för nordiska tillvägagångssätt".