Kina bjuder nu Afrika på industri

Kina bjuder nu Afrika på industri

För att minska fattigdomen i Afrika förutsätts det utländska investeringar i arbetskraftsintensiv industri, säger Världsbankens tidigare chefsekonom Justin Lin.

Världsbankens tidigare chefsekonom Justin Lin. Bild: Matti Remes.
Världsbankens tidigare chefsekonom Justin Lin. Bild: Matti Remes.

Kina utnyttjar Afrikas naturresurser och betalar för dem med projekt som förbättrar kontinentens infrastruktur. I framtiden får de ekonomiska relationerna nya dimensioner, eftersom Kina vill öka investeringarna i Afrikas industrialisering.

En sådan bedömning gör Världsbankens tidigare chefsekonom Justin Lin. Han är numera professor vid Pekinguniversitetet, och deltog förra veckan i WIDER-institutets forskarmöte i Helsingfors.

”Afrika behöver mera utländska investeringar, eftersom kontinentens ekonomi och befolkningens inkomstnivå inte växer tillräckligt om det inte investeras i industriell produktion, teknologi och bättre infrastruktur”, säger Lin.

Billig arbetskraft en konkurrensfördel för Afrika

De kinesiska företagen etablerar sig inte i Afrika bara av sitt hjärtas godhet. De försöker hitta sådana platser för sina företag där produktionskostnaderna är så låga som möjligt.

Lönerna stiger i Kina. Därför har exempelvis många kinesiska företag som tillverkar textilier redan överfört sin produktion till asiatiska länder där det finns gott om billig arbetskraft. Sådana länder är till exempel Bangladesh och Kambodja.

Textil- och skoindustrin är enligt Lin ett gott exempel på en sektor där Afrika har många möjligheter. Som exempel nämner han en skofabrik som ett kinesiskt företag anlade i Etiopien. Huajian Shoes sysselsätter numera tusentals etiopier i närheten av Addis Abeba.

Lärdomar av Östasiens ekonomiska tillväxt

Lin, som är en av de ledande nationalekonomerna i Kina, är insatt i den ekonomiska utvecklingen i östasiatiska länder och i konsekvenserna av de ekonomiska reformer som genomförts där.

”Målmedveten industrialisering var en central faktor i Östasiens tillväxt. Tillväxten leder sitt ursprung från den arbetskraftsintensiva industrin, vars produkter började föras ut på den internationella marknaden.”

Lin anser att Afrika kan lära sig av erfarenheterna i Östasien. I samma andetag betonar han dock att varje stat ska välja sin egen väg.

”Varje land ska hitta sina egna branscher där deras relativa konkurrensfördel är som störst. Afrika har fördel av sin unga befolkning och sina rika naturresurser.”

Utvecklingsbistånd bör omdefinieras

Lin påpekar att Kinas roll i utvecklingen av Afrikas ekonomi blir alltmer betydande under de kommande åren. Samtidigt sker det en proportionell minskning i de traditionella biståndsgivarländernas stöd till kontinenten.

Kinas president Xi Jinping, som för två år sedan träffade afrikanska stats- och regeringschefer, lovade ett finansieringsstöd på 60 miljarder för de ekonomiska reformerna på kontinenten. Med gåvobiståndet och lånen byggs det vägar, hamnar och järnvägar. En del av finansieringen används till fabriker som tillverkar exportprodukter i Afrika.

Enligt Lin måste det ske en stor förändring i den internationella synen på utveckling, eftersom en stor del av de afrikanska länderna på nuvarande sätt inte kan uppnå FN:s mål för hållbar utveckling före 2030.

Lins och hans forskarkollega Yan Wangs bok Going Beyond Aid: Development Cooperation for Structural Transformation fokuserar på den strukturomvandling som måste genomföras i utvecklingsländernas ekonomi för att minska fattigdomen.

Lin och Wang anser att regeringarna och biståndsgivarna i fortsättningen måste fokusera ännu mer på åtgärder som främjar industrialisering och ekonomisk tillväxt.

Utvecklingssamarbete behövs även i fortsättningen, till exempel för att förbättra utbildningen. Lin menar dock att den traditionella definitionen av utvecklingsbistånd är föråldrad. Han anser att också kommersiella investeringar borde räknas med i fortsättningen. Under de senaste åren har det skett en ökning i sådana investeringar från utvecklande ekonomier såsom Kina.

En utvidgning av definitionen skulle göra Kina till en stormakt också när det gäller utvecklingsbistånd.

Matti Remes

Skribenten är frilansjournalist.