Internationella brottmålsdomstolens stadga kräver en granskning av den finländska strafflagstiftningen
Seminariets syfte var att behandla innehållet för de brott som underlyder Internationella brottmålsdomstolens kompetens samt att granska de finländska domstolarnas möjligheter att utdöma straff för samma handlingar. Utrikesministeriet utgav i samband med seminariet tolkningsregler på finska för brottmålsdefinitionerna i Romstadgan (Utrikesministeriets publikationer 1/2004).
Professorn i straffrätt vid Helsingfors universitet Raimo Lahti sade i sitt inledningsanförande vid seminariet att Internationella brottmålsdomstolen i sin verksamhet utgår från den s.k. sekundärprincipen. Detta innebär att Internationella brottmålsdomstolen bara är en andrahandsdomstol vid behandling av folkmord, brott mot mänskligheten eller krigsförbrytelser. Den primära domstolen är en nationell domstol. On denna dock är ovillig eller oförmögen att effektivt svara för utredning och åtal övergår domsrätten till Internationella brottmålsdomstolen. För att så inte skulle ske i Finland är det av vikt att harmoniera vår strafflagstiftning med Romstadgan. Enligt Lahti är stadgandena i den finländska strafflagen bristfälliga, i synnerhet beträffande brott mot mänskligheten och krigsförbrytelser.
Professorn i rättsvetenskap vid Helsingfors universitet Kimmo Nuotio var av samma åsikt som Lahti. Enligt honom är det ett stort problem i den finländska strafflagen att den betraktar brotten närmast som riktade mot individen, medan åter Internationella brottmålsdomstolen mera ser till den anknytning som de har till det sammanhang där de ägt rum. Enligt Nuotio borde man också omfatta ett nytt tänkesätt beträffande de brott som underlyder Internationella brottmålsdomstolens kompetens: till exempel straffet kan inte stå i samma relation till handlingen som i nationell lagstiftning. Det viktigaste vid dylika brott är närmast att utreda ansvaret och att höra offren.
Erkki Kourula, som är domare vid Internationella brottmålsdomstolen, berättade att domstolen, som inlett sin verksamhet sommaren 2002, som bäst håller på att ta de första målen till behandling. Då en del stater fortfarande förhåller sig avvaktande till domstolen bör domstolen genom sitt handlande kunna ådagalägga sin trovärdighet.
Enligt Kourula hänger i praktiken ännu många frågor ihop med tillämpningen av Romstadgan som man bör fästa särskild uppmärksamhet vid: sådana är till exempel sekundärprincipen och brottsoffrens ställning. Beträffande sekundärprincipen ansåg han det för viktigt att de fördragsslutande staternas lagstiftning motsvarar Romstadgan, så att staterna i första hans själva skulle döma gärningsmännen.
För offrens del uppkommer frågor såsom deltagande i rättegången, vem som representerar offren och ersättningarna för utståndna skador. Kourula trodde att förhoppningarna är stora beträffande skadeersättningar åt offren. Som problem i samband med fastställandet av skadeersättningar nämnde han bland annat kulturskillnaderna: det västerländska individuella betraktelsesättet beträffande erläggande av ersättningar motsvarar till exempel inte den afrikanska attityden enligt vilken ersättningar åt offren snarare kan ses som betalningar i likhet med utvecklingshjälp än som skadeersättningar. Det finns inte heller ännu tillräckliga medel för att finansiera ersättningarna, konstaterade Kourula.
Enligt chefen för utrikesministeriets enhet för internationell rätt Marja Lehto är Europeiska unionen domstolens viktigaste politiska och också ekonomiska uppbackare. EU bedriver en kampanj för ratificeringen av Internationella brottmålsdomstolens stadga och har uppställt som mål att hundra länder skulle ha ratificerat stadgan före utgången av innevarande år. Förenta staternas avvärjande inställning på senare tid till Internationella brottmålsdomstolen är enligt Lehto beklaglig. Å andra sidan berättade Lehto att Förenta staternas inställning inte i högre grad spritt sig till andra länder: till exempel Japan och Ryssland har inte ratificerat stadgan, men förhåller sig positivt till domstolens verksamhet. Även Turkiet kommer kanske att ratificera stadgan.
Lagstiftningsrådet Jukka Lindstedt från justitieministeriet konstaterade i sin kommentar att den förda diskussionen visat på många förändringsbehov, vilkas beredning förutsätter att man noggrant fördjupar sig i dem. Han lovade förmedla seminariets hälsningar till justitieministeriet för att de skulle kunna beaktas vid planeringen av framtida lagstiftningsprojekt.
Marja Lehto konstaterade avslutningsvis att Finland förbundit sig till att avge en rapport om förverkligandet av Romstadgan till Röda Korsets konferens år 2007. För den skull vore det viktigt att man snart skulle vidtaga åtgärder för att förnya strafflagen.