JPO-programmet fyller 50, del 2: Magsjukdomar, bergsvandringar och FN-erfarenhet

År 1987 åkte Joel Rehnström, som idag är UNAIDS-direktör, som biträdande expert (JPO) till Bhutan, ett land som länge hade varit stängt för yttervärlden. Det blev början på en lång FN-karriär och självutveckling. Rehnström var också en av de första biträdande experterna i Unicef. 

Utrikesministeriet har samlat före detta biträdande experters berättelser från alla decennier utom 1960-talet. Den här artikeln handlar om 1980-talet när Finland skickade sammanlagt 181 biträdande experter till olika FN-organisationer. Liksom under tidigare årtionden var uppdragen ofta av praktisk art och handlade om jord- och skogsbruk, hälsovård och utbildning.

1. Var var du JPO, Joel Rehnström?

”Jag jobbade för Unicef i Bhutan 1987-1989, i lite över två år. Det var normalt Unicefarbete, med andra ord planering och uppföljning av projekt om hälsa och utbildning."

JPO-tiden satte fart på Joel Rehnströms långa FN-karriär. Bild: UNAIDS/Joel Rehnström

2. Hur gick karriären efter din JPO-tid? Var jobbar du nu?

”Efter tiden som JPO forstsatte jag till Unicef i Beshawar i Pakistan, där jag arbetade med afghanska flyktingar både i Pakistan och på andra sidan av gränsen. Därifrån flyttade jag till UNDP i Jemen och stannade några år. Emellanåt studerade jag i USA och sedan jobbade jag för UNDP.

Sedan blev det dags för UNAIDS där jag bland annat var landschef för verksamheten i Kina och nu har jag varit dryga sju år vid huvudkontoret i Schweiz. Idag är jag chef för avdelningen Planning, Finance and Accountability, det vill säga jag ansvarar för UNAIDS planering och budgetering.”

3. Vilket är ditt starkaste minne från JPO-tiden?

”Det var en intressant tid på många sätt. Bhutan hade varit stängt länge, och det fanns väldigt få internationella organisationer och utlänningar i landet. Därför hade Unicef en viktig roll där och det var kanske därför hela FN-systemet fungerade så bra.

Till min arbetsbild hörde att följa upp projekt så jag gjorde långa vandringar till fots, eftersom man inte kunde ta sig till bergstrakterna på annat sätt. Ibland var det tungt att gå 7-10 dagar i sträck och ofta vandrade man på 4000 meters höjd. Men omgivningen och utsikten var otrolig! När vi vandrade stannade vi i byar och övernattade. Ofta hittade vi något hus men inte alltid. Då sov vi utomhus.

Förstås blev jag sjuk ibland. Särskilt magsjukdomar och amöbor led man av då och då. Ännu 2-3 år efteråt, när jag studerade i USA fick jag magsjukdomar och man hittade amöbor från den tiden. Det var förstås tråkigt men upplevelserna var värda det.”

Resorna till bergsbyarna kunde ta flera dagar men omgivningarna var fantastiska, minns Joel Rehnström. Bild: Greg Headley

4. Har du haft nytta av något från JPO-tiden senare i livet?

”Jag lärde mig mycket om FN-systemet och dessutom att det inte räckte med min erfarenhet och utbildning. Därför studerade jag i två repriser i USA. Jag funderade på vilken erfarenhet jag hade och vad som saknades.”

5. Har du besökt Bhutan senare? Hur har det förändrats?

”Jag besökte Bhutan år  1998. Det var mycket intressant och landet hade inte förändrats mycket. Visserligen fanns där mera bilar och kontakter till omvärlden. Tidigare fanns det inte tv eller internet. Det fanns en enda engelskspråkig tidning och ville man ringa utomlands måste man anlita en telefoncentral och det var så dyrt att man inte just talade i telefon på den tiden.

Då hade Bhutan absolut monarki men det har ändrats senare. Man har ansett att den egna kulturen är viktig och med flit isolerat sig eftersom man velat minimera negativ påverkan från utlandet. Många sneglade på Nepal som hade fått många negativa följder av sina öppna dörrar.

Bhutan är ett litet land. Om det hade öppnat alla dörrar hade det varit svårt att hålla fast vid den egna kulturen och utvecklingen. Även om jag förespråkar globalisation får marknadskrafterna inte ta över helt – då kanske ingenting återstår.”

6. Hur tycker du att Finlands utvecklingspolitik har förändrats sedan dess? Hur ser den ut idag?

”Finlands utvecklingspolitik har gått i rätt riktning. På 1980- och 1990-talen hade Finland många målländer. Betraktat idag var det en splittrad verksamhet. Det fanns goda skäl till det, och politiska beslut, som alltid med utvecklingspolitik. Nu koncentreras verksamheten mycket mer, både den bilaterala och den multilaterala utvecklingspolitiken. På så sätt kan man påverka mera och uppnå resultat. Det är också bra att man satsar på vissa saker, som mänskliga rättigheter, kvinnors rättigheter och jämställdhetsfrågor.

Det syns också i Finlands mångåriga och betydande UNAIDS- stöd. Det är ledsamt att stödet skars ner i år. Men det är viktigt att man inte bara talar om ekonomiskt stöd utan annan påverkan också: Finland har varit ordförande och vice ordförande för UNAIDS förvaltningsråd. På så sätt kan Finland och andra länder påverka politik och globala strategier.

Det handlar alltså inte enbart om finansiellt stöd. Ibland känns det som om att det ekonomiska är en överskattad del av utvecklingspolitiken, ofta ser man bara på pengarna. Genom UNAIDS kan Finland påverka också att målländerna bidrar med mera pengar. Nu kommer hälften av finansieringen från målländerna själva.”

 Kirsi Pere

• JPO-programmet fyller 50, del 1: Revolutioner och lite idealism
• JPO-programmet fyller 50, del 3: Arbetet med flyktingar lärde mig att se längre än till nationella riksgränser
• JPO-programmet fyller 50, del 4: Jämställdhetsarbete vid UN Women(Linkki toiselle web-sivustolle.)
• JPO-programmet fyller 50, del 5: Lärdomar för livet om Sydostasien och vardagen i FN(Linkki toiselle web-sivustolle.)