Utrikesministeriet som byggare av Finlandsbilden i ny bok
Forskarna Jussi Pekkarinen och Pekka Lähteenkorva har gett ut boken ”Ikuisen poudan maa”, som granskar utrikesministeriets ansträngningar för att göra det nya självständiga Finland känt under åren 1918-1945. Inympandet av den finska nationen i den övriga världens medvetande under tiden före självständigheten har varit föremål för mer omfattande forskning, men nu är det fråga om den första utredningen av det självständiga Finlands första årtionden och utrikesministeriets roll under denna tid. I boken, som utges av WSOY, har man använt utrikesministeriets arkiv som källa. Författarna konstaterar att arkivet är en guldgruva för forskare. Jussi Pekkarinen fungerar som forskare vid utrikesministeriets informationstjänst och Pekka Lähteenkorva är chef för Urho Kekkonens arkiv.
Uppgiften var inte lätt för tjänstemännen som representanter för en ung och liten nation. Många projekt lyckades inte, men de dåtida UM-tjänstemännen kan anses vara modiga pionjärer som just inte fick någon vägledning och som var tvungna att bygga upp Finlandsbilden med det material som fanns till hands. De utnyttjade även entusiastiskt nya möjligheter, såsom film. Redan år 1922 lät man göra den två timmar långa stumfilmen Finlandia, som beskrev Finland på ett mångsidigt sätt. Filmen förevisades världen över för miljoner tittare, såväl vid representationernas Finlandskvällar som på oceanfartyg. Filmen blev en föregångare inom sin genre och även många andra stater började efter det utnyttja filmen för att sprida nationell propaganda.
I verksamheten återspeglades redan vid denna tid oron över vad man utomlands ansåg om landet. Finlands beskickningsnät var till en början glest och koncentrerat till de viktigaste europeiska länderna, Förenta staterna och Japan. Idrott och kultur, särskilt musiken, var viktiga element för att göra Finland känt. Med Paavo Nurmis och Jean Sibelius namn och prestationer främjades Finlands sak.
Tilldragelserna i samhället i början av 1930-talet, såsom Lapporörelsens uppkomst, gav orsak till omfattande nyhetsstoff i utlandet, till och med på de mest avlägsna kontinenterna, och utrikesministeriets representanter försökte, ofta utan framgång, rätta till de missuppfattningar som florerade. Även rastänkandet i tidens anda gav upphov till gråa hår och utrikesministeriet började systematiskt publicera forskningslitteratur för att häva uppfattningen om finländarna som representanter för den mongoliska rasen. Vid UM var man även noggrann med att man i filmer och fotografier som förevisade Finland inte under några omständigheter visade personer med mongoliska drag. Man ville med alla till buds stående medel ge en bild av Finland som en modern och demokratisk väststat. Vid sidan av främjandet av sport, litteratur, utställningar och övrig kulturexport hade inbjudna journalisters och kulturpersoners besök i Finland stor betydelse.
Under den tidsperiod som boken granskar skrevs det överlägset mest om Finland under vinterkriget. Konstellationen var fördelaktig för Finland, det lilla Finland mot den stora Sovjetunionen väckte sympatier. Eftersom Sovjetunionen inte släppte in krigskorrespondenter i landet blev kriget fullständigt Finlandscentrerat i världspressen. Under fortsättningskriget var konstellationen betydligt svårare och informationsverksamheten nyanserades noggrant enligt destinationslandet. Å andra sidan låg krigshändelsernas, och således även pressens tyngdpunkt på annat håll.
Den tidsperiod som Pekkarinens och Lähteenkorvas över 400-sidiga bok omfattar sträcker sig fram till slutet av fortsättningskriget och andra världskriget. Vid denna tidpunkt började en ny era även inom informationsverksamheten. Författarna hoppas att en likadan utredning kunde göras även över årtiondena efter kriget, då arbetet för att göra Finland känt i världen och skapandet av en ur finländarnas synvinkel sanningsenlig Finlandsbild också stod inför stora – och inte mindre intressanta – utmaningar.