Helsingforsprocessen bjöds ut som byggnadsmaterial för en bättre värld i Mumbai

Världssocialforumet i Mumbai dryftar fram till onsdagen frågan om hur man skall bygga en bättre värld. Största delen av de uppskattningsvis 60-70 000 personer som deltar i forumet har samma problem, globaliseringen. I samband med forumet anordnades ett seminarium om Helsingforsprocessen, där det diskuterades hur globaliseringen kunde kontrolleras på ett demokratiskt sätt. I dialogen deltog representanter för medborgarorganisationer och regeringar från Tanzania, Indien och Finland. Helsingforsprocessens övergripande målsättning är att öka demokratin och jämlikheten inom de internationella relationerna.

”Utmaningen ligger i hur den globala förvaltningen skall kunna demokratiseras och hur de globala resurserna skulle kunna omfördelas. Insynen i och demokratin inom de internationella finansinstituten måste ökas och nyliberalismens begränsningar erkännas”, konstaterade utrikesminister Erkki Tuomioja i sitt inlägg vid seminariet.

Det räcker dock inte med enbart globala lösningar. De måste kompletteras med en nationell strävan efter demokrati och en mera jämlik inkomstfördelning. I de industrialiserade länderna har staterna fortfarande en möjlighet att lindra den ekonomiska globaliseringens skadeverkningar, även om de enskilda staternas möjligheter att övervaka företag och investerare minskat kraftigt överallt i världen.

”Det finns fortfarande utrymme för nationell ekonomi- och samhällspolitik – trots att vissa kan vilja dölja sina politiska prioriteringar bakom konstateranden om att det saknas alternativ. Kontrollen över globaliseringen förutsätter medvetna lösningar inom den nationella politiken, exempelvis vad gäller inkomstfördelning, konstaterade Tuomioja.

Till den nordiska välfärdsmodellen anknyter vissa drag som även utsatts för kritik. Det har sagts att den har blivit föråldrad, en börda då en ny världsordning skall inrättas. Nu värderas den nordiska välfärdsstaten igen högt. Den anses vara ett trumfkort vid kontrollen över globaliseringen och mildrandet av dess skadeverkningar.

”Tron på att starka regeringar står i strid mot ekonomisk globalisering är en felbedömning. Marknadsövervakning, en mer jämlik behandling av olika grupper och universell utbildning är faktorer som kan hjälpa länder och deras medborgare att dra nytta av globaliseringen”, sade ministern. För närvarande är det en mycket liten minoritet av u-ländernas medborgare som gagnas av globaliseringen, och även i i-länderna utfaller fördelarna ojämnt.

Vägen framåt

Utrikesminister Tuomioja konstaterade att man efter Irakkriget och WTO-förhandlingarna i Cancún måste finna en ny väg framåt. Man bör bygga upp ett fungerande multilateralt samarbete för att förhindra sådan unilateral verksamhet som Irakkriget representerar. Det är viktigt att principerna för ömsesidig säkerhet återinförs. Då WTO-förhandlingarna avbrutits bör man sträva efter sådana multilaterala handelsförhandlingar som erkänner förhandlingsparternas likställdhet, framför allt ur perspektivet nord-syd. Detta förutsätter enligt utrikesministern djupgående reformer inom de multilaterala institutionerna såsom FN och de internationella finansinstituten. Det är dessa reformer som Helsingforsprocessen skall behandla då Helsingforsgruppens arbete inleds i Helsingfors i slutet av januari.

”Dessutom behöver vi begränsade och konkreta initiativ som kan fungera som katalysatorer i reformprocesserna. Det är detta vi vill göra till Helsingforsprocessens varumärke; hur finna sådana kreativa lösningar på delfrågor som kan ta oss ett långt steg framåt. En dimension inom det nya multilaterala samarbetet är et civila samhällets deltagande, sade Tuomioja.

Utrikesminister Erkki Tuomioja konstaterade att han inte kommit till Världssocialforumet med färdiga lösningar. Som regeringsrepresentant var han i Mumbai så att säga marginaliserad – och nöjd med denna position. Två frågor ville Tuomioja dock ta upp. För det första borde insyn och ansvarsskyldighet vara ledstjärnor både för offentliga institutioner och det civila samhällets aktörer. För det andra borde man göra en skillnad mellan deltagande och beslutsfattande. I ett fungerande samarbete kunde representanterna för det civila samhället t.ex. få information on line om pågående förhandlingsprocesser eller yttranderätt vid mellanstatliga konferenser. Men regeringarna bör även i framtiden vara de ansvariga beslutsfattarna vid förhandlingsbordet.

Harsh Mander från organisationen Vasudhaiva Kutumbakam som var en av seminariets arrangörer höll med om kravet på likställd insyn i medborgarorganisationer. Enligt honom lider de indiska medborgarorganisationerna av en slags legitimitetskris. Ingen har valt organisationernas representanter, utan de har anmält sig som frivilliga för det allmännas väl. Men hur skall verksamheten få legitimitet? Mander efterlyste strikt självkritik, redan av den anledningen att inte den egentliga orsaken till och berättigandet i organisationens existens glöms bort.

Servicecentralen för utvecklingssamarbete Kepa och dess partnerorganisationer i söder å sin sida uttryckte sin tillfredsställelse över att regeringarna under de senaste åren hade insett hur viktigt det är att höra representanter för det civila samhället.

”Av de grupper som deltar i forumet i Mumbai funderar säkert många allt mer på hur man skall kunna åstadkomma förändringar. Det räcker inte längre med enbart protester eller motstånd, konstaterade Kepas ordförande Heidi Hautala.

Kepas zambiska partnerorganisation hade även ett mera praktiskt skäl att vara nöjd med Helsingforsprocessen: ”Helsingforsprocessens tjusning ligger i att den uppmuntrar regeringsrepresentanterna till samarbete med det civila samhället. Och det är exakt det samarbete som till exempel vi i Zambia behöver, om vi skall kunna lösa problemen med vår skuldbörda”, sade representanten för Zambias Jubilee-kampanj, Pete Henriot.

Text och bilder: Erja-Outi Heino

Tuomiojas tal i Mumbai (på engelska och finska)