Erkki Tuomiojas säkerhetspolitiska kolumn i Hufvudstadsbladet


Publicerad i Hbl 25.11.2003
Utrikesminister Erkki Tuomioja
"Finland påtvingas inte några nya säkerhetslösningar"


Försvarsartiklarna


Globaliseringen och nya hot mot säkerheten, av vilka terrorismen är det för närvarande mest fruktade, har lett till en välkommen debatt i Europa om säkerhets- och försvarspolitiken. Som svar på utmaningarna har EU velat formulera en europeisk säkerhetsstrategi. Javier Solanas
reviderade förslag kommer att behandlas på toppmötet i december.

Strategin utgår från att det främsta hotet inte längre är ett traditionellt krig mellan stater. De nya hoten kan kräva också militära ingrepp, som dock aldrig är tillräckliga. Av alla internationella aktörer är EU enastående i sin förmåga att använda olika typer av instrument från handelsavtal och bistånd till civila krishanteringsmedel av alla slag, men också militär krishantering. Alla dessa skall utvecklas i en rimlig balans för att upprätthålla och öka unionens förmåga att i ett effektivt multilateralt samarbete kunna åta sig mera krävande krishanteringsuppgifter.

Det här är ett centralt tema i den pågående regeringskonferensen. Det finns en stor enighet om behovet att förstärka den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken CFSP. I det syftet är alla beredda att godkänna konventets förslag om en solidaritetsklausul, en europeisk utrikesminister, beredskap att åta sig mera krävande krishanteringsuppgifter och ett europeiskt ämbetsverk för försvarsmaterialsamarbete.

Däremot har konventets förslag om två nya artiklar mött motvind. Det ena skulle gå ut på att etablera ett slutet struktursamarbete för dem som kan fylla mera krävande försvarskrav och det andra syftar till att införa ett slags säkerhetsgaranti för dem som vill ansluta sig till en sådan EU-artikel.

De flesta unionsländer motsätter sig dessa förslag av tre skäl. Båda förslagen skulle leda till en splittring av unionen som endast kan försvaga CFSP och dess trovärdighet. Båda förslagen misstänks också kunna leda till onödiga spänningar i det transatlantiska samarbetet. Många misstänker också, att dessa förslag egentligen har mindre att göra med försvaret än med en dold strävan att upprätta en kärngrupp av unionens ursprungliga medlemsländer som kunde bevara sin självdeklarerade roll som ett värn av den sanna europeiska visionen, en som de nya medlemsländerna anses hota.

För närvarande förhandlar Storbritannien, Frankrike och Tyskland om dessa artiklar. Det är förståeligt då alla vet att utan samförstånd mellan dessa tre länder blir det ingenting av förslagen. Deras inbördes samförstånd är emellertid inte ännu tillräckligt. Antagligen kommer denna fråga att vara öppen ända tills regeringskonferensen kommit in på slutrakan.

Något tvång att besluta om någotdera förslaget finns inte. Det ofta nämnda hotet om ett sådant samarbete utanför unionsramen såvida det görs omöjligt inom unionen har ingen verklig avskräckande effekt.

Det finns dock goda utsikter för en rimlig och för alla acceptabel kompromiss. Redan nu är det klart, att de ursprungliga förslagsställarna bakom struktursamarbetet har övergett tanken på dess slutna karaktär. Lika klart är, att eventuella EU-operationer skall beslutas av samtliga medlemsländer tillsammans. Kan man vidare konkretisera samarbetsmålen på ett tillräckligt konkret sätt till att
omfatta till exempel en snabb interventionsstyrka av något slag som ett tillägg till den redan beslutade krishanteringskapaciteten, kan en sådan lösning vara allmänt acceptabel.

Dock kvarstår frågan varför den egentligen skulle behövas med tanke på att sådana uppgifter kunde och borde omfattas av samtliga 25 medlemsländer, utgående från deras kapacitet. För Finland skulle det inte förorsaka några problem, inte heller om det också skulle betyda att en europeisk stabsstruktur upprättas, även om detta är en ömtålig fråga för många Natoländer.

Artikeln om säkerhetsgarantier kommer knappast att godkännas eller så förvandlas den till en mera allmän solidaritetsklausul som hänvisar till FN-stadgan. För det territoriella försvaret finns Nato för dem som anser sig vara i behov av sådana garantier. I EU:s grundlag är det inte möjligt att göra anslutning till delar av dess bestämmelser beroende av utomstående beslutsfattare, närmare bestämt USA:s senat.

På grund av det ovanstående borde det vara klart, att det nya konstitutionella fördraget för EU inte kommer att påtvinga Finland nya säkerhetslösningar. Att förstärka CFSP och EU:s krishantering har varit Finlands linje och just det kommer det nya avtalet att göra. Vill vi sedan överväga andra aspekter av vår egen försvarspolitik går det bra i samband med utarbetandet av den säkerhets- och försvarspolitiska redogörelsen nästa år. För min del ser jag inga skäl som på kortare sikt skulle motivera en förändring av den grundlinje som skrivits in i regeringsprogrammet.