Sprida kunskap om livet i Arktis

Pekka Shemeikka, som jobbar i utrikesministeriets Arktisteam, är ordförande i Arktiska rådets arbetsgrupp för hållbar utveckling under Finlands ordförandeskap i rådet. Arbetsgruppen höll nyligen sitt första möte under Finlands ordförandeskap i Enare. I den här intervjun berättar Pekka Shemeikka bland annat om den nya praxis Finland introducerade i arbetsgruppen.

Arktiska rådets arbetsgrupp för hållbar utveckling sammanträdde i Enare i slutet av september. Foto: Annariina Kukkonen

Hur gick mötet i Enare?

Det utbredda intresset för Arktis kom tydligt fram under arbetsgruppens möte i Finland. Det deltog 60 personer i mötet, som hölls i Enares samiska kulturcenter, och över en fjärdedel var observatörer, både från EU-länder och länder utanför EU.

Finland gjorde en kraftfull insats under mötet. Olika finländska myndigheter och organisationer deltar på sätt eller annat i de flesta av arbetsgruppens ca tjugo projekt, kring allt från utbildning till miljöbedömning. Sami Pirkkala från statsrådets kansli höll ett anförande om hur de globala målen för hållbar utveckling utnyttjas nationellt i Finland. Vi hoppas att det här sättet att utnyttja Agenda 2030 ska inspirera Arktiska rådet.

Finland införde en ny praxis vid mötet och gav ordet också till observatörerna. Hur togs detta emot?

Pekka Shemeikka. Foto: Teemu Aitamurto

Den utvidgade yttranderätten togs väl emot. Observatörerna deltog mycket aktivt i diskussionen och arbetsgruppens medlemmar gav sitt stöd åt det nya arbetssättet.

Det krävs såklart ännu arbete för att integrera observatörernas insats i arbetsgruppens arbete, men samma utmaning att svetsa samman arbetsgruppen har vi också på ett allmänt plan. Hållbar utveckling är ett oumbärligt verktyg och ett mål, men ett så stort område är utmanande.

Förhoppningsvis bidrar de 17 globala målen och de 169 delmålen med den konkreti som behövs också i den arktiska regionen.

Hur beaktas ursprungsbefolkningarnas lokala och erfarenhetsbaserade kunskap i arbetsgruppens arbete?

I arbetsgruppen för hållbar utveckling deltar ursprungsbefolkningarnas representanter i alla diskussioner tillsammans med staterna, precis som i Arktiska rådets arbete i övrigt. Det här är intressant ur ett internationellt perspektiv.

I arbetsgruppens arbete innebär det särskilt att den så kallade mänskliga dimensionen framhävs. All verksamhet måste stödja sig på den lokala befolkningen och i alla projekt måste vi utnyttja lokal och traditionell kunskap.

Den arktiska regionen kommer att utvecklas inom alla områden under de närmaste åren – nu måste vi finna nya samarbetsformer och gemensamma intressen med ursprungsbefolkningarna.

Vad är ditt eget bästa arktiska minne?

Det är kanske en vardagsmorgon vid mitten av 1980-talet när termometern på Helsingfors busstation vid Kampen visade –34 grader. Jag studerade och var på väg till den statsvetenskapliga fakulteten, först med buss, sedan spårvagn – och allt fungerade den där bitande kalla morgonen i vårt arktiska samhälle!

Då kände vi inte ännu av klimatförändringen och FN:s globala mål för hållbar utveckling hade inte ännu uppfunnits. Arktiska rådet torde inte heller ha funnits då ännu, det grundades några år senare, 1996.

Fler minnen dyker upp från promenader på havsisen utanför Helsingfors, också där börjar klimatförändringen göra sig sorgligt påmind.

Enligt Finlands strategi för Arktis är hela Finland en del av den arktiska regionen och vår kunskap om livet i Arktis kan vi nu förhoppningsvis exportera och samtidigt få sydligare länder att ytterligare öppna sina ögon för vårt samhälle.