Agenda 2030 kräver närmare samarbete mellan FN-organen

Agenda 2030 kräver närmare samarbete mellan FN-organen

De globala målen för hållbar utveckling genomförs nu både i Finland och i våra partnerländer. FN:s landsamordnare berättar om hur arbetet framskrider i Tanzania.

Trots att bara kring fem procent av utvecklingsfinansieringen i Tanzania kanaliseras genom FN riktas det stora förväntningar på den när det gäller att genomföra Agenda 2030, berättar Alvaro Rodriguez.
Trots att bara kring fem procent av utvecklingsfinansieringen i Tanzania kanaliseras genom FN riktas det stora förväntningar på den när det gäller att genomföra Agenda 2030, berättar Alvaro Rodriguez.

De globala målen för hållbar utveckling, Agenda 2030, är utgångpunkten när Tanzania tar sikte på framtiden. FN:s landteam samordnar verksamheten mellan olika givare och aktörer. I Finlands långvariga partnerland Tanzania är det UNDP:s lokala chef Alvaro Rodriguez som håller i trådarna.

1. Vad innebär Agenda 2030 för FN:s verksamhet?

Den kommer att ha stor betydelse, men vi börjar bara långsamt känna av den i vårt arbete. Det är en historisk bedrift: aldrig tidigare har vi haft en så här omfattande ram för utvecklingssamarbetet. Alla länder står ju inte lika fast bakom varje mål – till exempel mål 16 om rättigheter och god förvaltning uppfattas olika i olika länder. Agenda 2030 är inte felfri, men den är säkert det bästa man kan uppnå inom en organisation där alla medlemsländer har olika intressen och olika administrativa strukturer.

Agenda 2030 underlättar också reformen Ett FN för att effektivera landteamens samarbete. Det har varit svårt för olika underorgan att avgränsa sin egen roll i förhållande till andra organisationer – mandaten är ofta omfattande eftersom utvecklingsproblemen är komplexa och sektoröverskridande. Genom Agenda 2030 är det lättare för organisationerna att vara en del av gemensamma lösningar: de 17 målen erbjuder en gemensam ryggrad och varje organisation kan välja sig egen bit som passar dess kompetens, och sedan bidra med den expertis som ger mest mervärde.

2. Hur har Tanzania lyckats med att skapa hållbar utveckling?

Tanzania var mycket aktivt i den internationella processen för att sammanställa de globala målen. Samma år som målen godkändes skrevs också en ny nationell femårsplan, vilket gjorde det lättare att förena de nationella och de globala målen. Den nuvarande förvaltningen har aktivt stärkt den nationella medelanskaffningen och beskattningen och riktat inhemsk finansiering till utvecklingen.

Det finns också många problem. Utgångspunkten för Agenda 2030 är att ingen ska lämnas efter i utvecklingen. Det är svårt att nå alla dem som behöver i hjälp i ett land med stor yta och 50 miljoner invånare. Det finns en diskrepans mellan servicen i städerna och på landsbygden, likaså mellan tillgängligheten för män och kvinnor. Regeringen arbetar fortfarande med att utrota skadliga traditioner, som till exempel könsstympning.

3. Var svarar du människor som frågar: ”Tanzania har fått stöd redan länge, varför sker ingen utveckling?”

Först och främst skulle jag säga att det inte stämmer, det har skett en massa! När man granskar statistiken över utbildning, mödrahälsa eller beräknad livslängd ser man att det skett betydande framsteg.

Samtidigt måste man minnas att det under årens lopp uppstått nya problem, som till exempel klimatförändringar. Därtill är befolkningstillväxten i Tanzania kraftig. Att landets ekonomi är beroende av råvaror bidrar också till osäkerheten. På världsmarknaden varierar priserna och Tanzania är långt beroende av import eftersom den industriella produktionen är småskalig. Under de senaste 15 åren har Tanzanias ekonomi vuxit med ca 7 procent per år, men man måste se till att också de fattigaste drar nytta av tillväxten. Utvecklingen i Tanzania måste också bedömas som en del av den globala helheten.

4. Hur ser du på FN:s och det traditionella biståndets roll när den privata sektorns roll växer, också som en part i Agenda 2030?

Jag anser att bistånd, handel och internationella investeringar är metoder som kompletterar varandra, och Tanzania behöver dem alla. Fastän handelns och investeringarnas roll växer kommer det alltid att finnas områden som vi inte kan nå med hjälp av dem.

Det gäller till exempel demokratisk förvaltning och mänskliga rättigheter. Eller klimatförändringen – den kommer att ha långtgående konsekvenser för befolkningen i områden som inte lockar investeringar. I det stora hela finns det utrymme och behov för båda.