Utrikesminister Tuomioja: Förenta staterna och Europa inför ett äkta kompanjonskap
Samarbetet mellan Förenta staterna och Europa beträffande krishantering störs inte av ett delvis annorlunda betraktelsesätt, konstaterar utrikesminister Erkki Tuomioja. Han ansåg att samarbetet varit gott och effektivt när han tidigt på fredagen finländsk tid höll ett föredrag vid amerikafinländarnas sommarfest(Linkki toiselle web-sivustolle.) (avautuu uuteen ikkunaan) i Philadelphia. Tuomioja nämnde som exempel de amerikanska och europeiska gemensamma och varandra stödjande ansträngningarna i Mellanöstern, Makedonien och västra Balkan.
Tuomioja påminde om att Förenta staterna anses vara mera benäget än andra att besvara hot med militär makt samt vid lösningen av kriser. Europeiska unionen litar däremot mera på omfattande politiska och ekonomiska strategier. I Europa har man genom bitter erfarenhet lärt sig att bruket av berättigad och nödvändig militär makt inte allena kan lösa komplicerade kriser på ett bestående sätt. Det behövs också politiska, sociala och ekonomiska ansträngningar.
Tuomioja konstaterade att det finns vissa skillnader mellan små och stora länders sätt att bete sig under fredsbevarande operationer. De stora ländernas yrkessoldater håller sig till sina baser och sina pansarfordon och har inte mycket att göra med den lokala befolkningen.
De små länderna fungerar ofta på ett annat sätt. Till exempel de finländska fredsbevarande styrkorna går in för att knyta kontakter med de lokala befolkningsgrupperna, ibland i form av ett rent konkret brobyggande. Man handlar på detta sätt där det blott är möjligt, utan att dock ge avkall på militär förmåga och beredskap. Tuomioja hänvisade till erfarenheterna från Bosnien där soldaterna utnyttjar sina civila färdigheter och erfarenheter, t.ex. som snickare, sjukskötare eller korgbollstränare. Om de finländska fredsbevarande soldaterna kallas för socialarbetare är detta inte något ringaktande utan en verklig artighet, fastslog han.
Inom Europeiska unionen utformar man som bäst sin beredskap för civilkrishantering mot den militära krishanteringens nivå. Tuomioja konstaterade att civilkrishanteringen inte är något alternativ till den militära krishanteringen, utan ett komplement. Använda på rätt ställe och vid rätt tidpunkt kan civilkrishanteringsaktiviteterna dock göra en militär intervention onödig.
Ingen unilateral världspolitik
Tuomioja fäste i sitt anförande också uppmärksamhet vid hotet från unilateralism eller en ökande ensidighet inom världspolitiken. Den enda kvarvarande supermakten Förenta staterna skulle i sådant fall sträva efter att leda världen, snävt utgående från sina egna nationella intressen.
Tuomioja betonade att en av de mest vittgående följderna av globaliseringen är att den tvingar oss att ifrågasätta gamla uppfattningar om nationella intressen. Förr var det möjligt att tro på nationella intressen, som man kunde driva på andra folks bekostnad, rentav med militär makt.
Typiskt för dagens värld är det växande ömsesidiga beroendet samt de globala kontakterna och informationsförmedlingen i realtid. Hela världen utgör ett globalt samhälle som fördelar möjligheter och utmaningar på samma sätt, oberoende av om det gäller de möjligheter som den fria marknaden erbjuder eller hotbilder såsom aids och klimatförändring.
Tuomioja sade att det inte är möjligt att skapa ett bestående välstånd på andras bekostnad. De mindre länderna har erkänt denna situation snabbare än de större. Tuomioja påpekade att det inte enbart är storleken som gynnar de större ländernas medborgare. Endast genom samarbete och ett äkta kompanjonskap kan såväl små som stora länder dra bestående nytta av globaliseringen.
Idag erkänner man att isolering leder till en återvändsgränd. Likaså bör man medge att inte heller unilateralismen är berättigad eller hållbar, konstaterade Tuomioja. Förenta staterna och Europa bör sålunda tillsammans bygga upp ett äkta globalt kompanjonskap.