Europadomstolen gav sex domar gällande yttrandefrihet
Pressmeddelande 103/2010
6.4.2010
Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna, Europadomstolen, har i dag gett sex domar mot Finland gällande yttrandefrihet.
Fem av domarna gällde samma fall om gränsdragningen mellan yttrandefrihet och skydd för privatliv i anslutning till rapportering om en offentlig person. Rätten till yttrandefrihet som garanteras i artikel 10 i Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna, Europakonventionen, har enligt Europadomstolen kränkts i alla fem fall.
Den första domen gäller ett kombinerat brott- och civilmål, där A och B i en nationell domstol begärt skadestånd av tre chefredaktörer och en redaktör eftersom artiklar som publicerats i två tidskrifter kränkt B:s integritetsskydd.
Artiklarna handlade om en incident i A:s hem, som ledde till att A i tingsrätten dömdes till villkorligt fängelse och B till böter.
Hovrätten behandlade ärendet som sista nationella rättsinstans och dömde de fyra redaktörerna till böter för spridande av information som kränker privatlivet och till att betala B sammanlagt 8 000 euro i skadestånd och ersättning för rättegångskostnader. Redaktörerna klagade till Europadomstolen och påstod bland annat att deras yttrandefrihet begränsats på ett sätt som inte på ett förutsägbart sätt reglerats i nationell lag.
Europadomstolen noterade att om redaktörerna var omedvetna om huruvida ett avslöjande av B:s identitet skulle leda till straffrättsligt ansvar borde de ha bett om juridisk rådgivning eller låtit bli att avslöja B:s identitet. Professionella redaktörer kan dessutom antas vara medvetna om journalistiska regler och innehållet i beslut av Opinionsnämnden för massmedier.
Europadomstolen ansåg B vara en privatperson. B hade ändå varit delaktig i incidenten som omfattade den gifta offentliga personen A och haft ett förhållande med A. Både A och B dömdes på basis av incidenten till de straff som åklagaren yrkat. B hade därmed enligt Europadomstolen trätt in i offentligheten. Europadomstolen påpekade att artiklarna huvudsakligen byggde på en intervju med A, och ingen detaljerad information om B:s liv hade avslöjats. Att avslöja B:s identitet var av allmänt intresse. Europadomstolen noterade också att B:s identitet förekommit i medier redan tidigare och att artiklarna hängde nära samman med uppsägningen av A. Europadomstolen ansåg också att omfattningen av domarna mot redaktörerna inte stod i proportion till redaktörernas yttrandefrihet. Europadomstolen ansåg därmed att artikel 10 i Europakonventionen hade kränkts.
Europadomstolen ålade staten att ersätta de fyra redaktörerna med totalt 22 000 euro för materiell skada, var och en med 2 000 euro för immateriell skada och alla klagande sammanlagt med 5 000 euro för rättegångskostnader.
Den andra domen gällde ovannämnda fall. Där hade en tidning publicerat en stor bild av B. Hovrätten hade ansett att rapporteringen och publiceringen av bilden av B var omotiverade och därmed osakliga och ålagt förlagsaktiebolaget att betala 5 000 euro i skadestånd bland annat för psykiskt lidande. Hovrätten hade förkastat åtalet mot tidningens chefredaktör.
Europadomstolen ansåg enligt grunderna för den första domen att artikel 10 i Europakonventionen kränkts också i detta fall och ålade staten att betala förlagsaktiebolaget 12 000 för materiell skada och 4 000 euro för rättegångskostnader.
Även den tredje domen gäller incidenten i den första domen. Hovrätten hade dömt en av redaktörerna att betala B skadestånd eftersom redaktören behandlat B:s privatliv ingående i illustrerade tidningsartiklar och på ett sätt som enligt hovrätten kränkte B:s integritetsskydd. Hovrätten dömde redaktören till böter och till att solidariskt betala B 4 000 euro i skadestånd.
Enligt Europadomstolen behandlade artiklarna både A och B. Artiklarna där händelserna framställdes på ett färgstarkt sätt hade publicerats genast efter domarna gällande A och B. Europadomstolen ansåg på dessa grunder att artikel 10 i Europakonventionen hade kränkts och ålade staten att betala klaganden 2 000 euro för materiell skada och 3 000 euro för rättegångskostnader.
Också den fjärde domen gällde tidningsartiklar om B i anslutning till incidenten som nämns i den första domen. Artiklarna behandlade bland annat händelser i anslutning till incidenten och incidentens följder och gav information och bakgrundsfakta om B:s identitet. En del av uppgifterna hade publicerats för första gången och före domarna i incidenten. Uppgifterna om B hade i artiklarna huvudsakligen begränsats till domen B fick på basis av incidenten. Redaktörerna och förlagsaktiebolaget hade dömts till skadestånd i hovrätten. De klagade till Europadomstolen över skadeståndsdomen.
Europadomstolen ansåg på ovannämnda grunder att artikel 10 i Europakonventionen hade överträtts och ålade staten att betala alla klagande sammanlagt 12 000 euro för materiell skada, 2 000 euro per man till redaktörerna för immateriell skada och totalt 4 000 euro för rättegångskostnader.
I den femte domen i anslutning till incidenten som nämns i den första domen dömde hovrätten redaktörerna till böter för kränkning av B:s integritetsskydd. Redaktörerna dömdes dessutom att betala skadestånd tillsammans med förlagsaktiebolaget. Redaktörerna och förlagsaktiebolaget klagade till Europadomstolen över hovrättens beslut.
Även i detta fall ansåg Europadomstolen på ovannämnda grunder att artikel 10 i Europakonventionen hade överträtts och ålade staten att betala klagandena sammanlagt 39 000 euro för materiell skada och var och en av redaktörerna 5 000 euro för immateriell skada. En domare anmälde avvikande mening i målet.
Den sjätte domen hör inte till samma helhet som de ovannämnda domarna, utan gäller ett fall där en tidskrifts chefredaktör och redaktör i tings- och hovrätten dömts för grov ärekränkning till böter på grund av en artikel som publicerats i tidskriften. Tidskriften, chefredaktören och redaktörerna hade dessutom i båda rättsinstanserna dömts att betala totalt 89 000 euro för immateriell skada och rättegångskostnader. Artikeln påstod att spelare i ett bobollslag på mästerskapsnivå gjort sig skyldiga till våldtäkt. Ingen polisutredning av fallet hade inletts då artikeln publicerades.
Tidskriften, chefredaktören och redaktören klagade till Europadomstolen. Ärekränkningsdomen hade enligt klagandena kränkt deras yttrandefrihet. Enligt klagandena hade artikeln behandlat ett ärende av allmänt intresse, och det fanns enligt dem tungt vägande skäl att publicera artikeln vid tidpunkten. Artikeln hade baserat sig på ett skriftligt uttalande av offret till den påstådda våldtäkten, och uttalandet hade bekräftats av två vittnen. Det gällde en misstanke om grovt brott, och ingen spelare hade nämnts vid namn. Tidningen hade senare publicerat spelarnas bemötande.
Klagandena, regeringen och Europadomstolen var överens om att klagandenas yttrandefrihet hade begränsats i fallet. Begränsningen av yttrandefriheten var enligt Europadomstolen reglerad i lag och dess motiverade syfte var att trygga andra personers rykte eller rättigheter.
Europadomstolen noterade bland annat att artikeln inte var sensationslysten. Eftersom artikeln inte nämnde att utredningen av det misstänkta grova brottet ännu inte inletts, hade klagandena enligt Europadomstolen inte påvisat att publiceringen var av allmänt intresse. Artikeln hade enligt Europadomstolen kränkt spelarnas ära eftersom den påstådda våldtäkten presenterades som ett faktum trots att brottsutredningen inleddes först efter att artikeln publicerats. Ärendet handlade enligt Europadomstolen inte om redaktörernas källskydd då de inte i något skede under rättegången ombetts avslöja sina källor.
Enligt Europadomstolen skulle enskilda spelare få 4 000 eller 5 000 euro av skadeståndsbeloppet på 89 000 euro, som utdömdes i den nationella rättegången. Skadeståndsersättningen till de enskilda offren av ärekränkningen bevisade enligt Europadomstolen att de nationella domstolarna strävat efter att få skyddet för klagandenas yttrandefrihet i proportion till ärekränkningen. Europadomstolen konstaterade också att ett fängelsestraff som döms ut till en redaktör för ärekränkning endast i exceptionella fall skulle uppfylla kraven i artikel 10 i Europakonventionen.
Även om straffet i fallet var rätt allvarligt ansåg Europadomstolen att det var proportionerligt i dessa särskilda förhållanden, med beaktande av de motsatta intressena i fallet. Storleken på straffet för ärekränkning och skadeståndsbeloppet är något som lämnas åt staten att bedöma. Även om domen enligt Europadomstolen begränsade mediernas frihet måste det anses viktigare att trygga tredje parters rykte och oskuldspresumtion. Detta särskilt i ett fall som rörde påståenden om allvarliga sexualbrott. Europadomstolen konstaterade med rösterna 5-2 att artikel 10 i Europakonventionen inte hade överträtts.
Närmare upplysningar: enhetschef Arto Kosonen, tfn 09 1605 5729, lagstiftningssekreterare Martina Törnkvist, tfn 09 1605 5727, enheten för människorättsdomstols- och människorättskonventionsärenden