Europeiska människorättsdomstolens domar i två mål om förbudet att åtala och bestraffa dubbelt

Europeiska människorättsdomstolens domar i två mål om förbudet att åtala och bestraffa dubbelt  

Pressmeddelande 31/2015
29.1.2015


Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna har den 29 januari 2015 avkunnat två domar som gäller Finland. Domstolen konstaterade att förbudet enligt artikel 4 i sjunde tilläggsprotokollet till europeiska konventionen om de mänskliga rättigheterna mot att åtala och bestraffa dubbelt (den s.k. ne bis in idem-principen) inte hade kränkts i någondera fall.  

Av fallen gällde det första ändringssökanden som bl.a. hade påförts bränsleavgift och tilläggsskatt och som senare hade dömts för grova skattebedrägeri I detta fall var det frågan om huruvida båda besluten hade fattats på grundval av samma fakta och om förbudet mot att åtala och bestraffa dubbelt kan tillämpas på fallet.

Människorättsdomstolen ansåg att bränsleavgiften och tilläggsskatten inte hade påförts på grundval av samma fakta som den senare domen beträffande grovt skattebrott hade grundat sig på. Processen i anslutning till bränsleavgifterna gällde ändringssökandenas användning av en billigare dieselolja än skattepliktig diesel i sina fordon utan vederbörlig anmälan. Straffprocessen gällde i sin tur den 234,138 liters dieselolja som ändringssökandena överfört från sina fordon till en separat behållare. Människorättsdomstolen ansåg att denna överföring gjorts av andra skäl än i syfte att reparera fordonen och att betalningen av importskatter, tullavgifter och meromvärdesskatter sålunda uteblivit.

Det andra fallet gällde en ändringssökande som hade påförts skatteförhöjningar och som senare hade dömts för grovt skattebedrägeri. Även i detta fall var det frågan om huruvida båda besluten hade fattats på grundval av samma fakta och om förbudet mot att åtala och bestraffa dubbelt kan tillämpas på fallet.

Människorättsdomstolen ansåg att skatteförhöjnings- och skattebedrägeriprocesserna grundade sig på skilda fakta. För det första ansåg människorättsdomstolen att fastän det var frågan om samma ändringssökande så hade ifrågavarande person agerat i olika egenskaper i de skilda processerna. I skatteförhöjningsprocessen hade den ändringssökande agerat i egenskap av egen person då ändringssökanden inte anmält medel som denne lyft från sitt bolag. I skattebedrägeriprocessen åter hade den ändringssökande agerat i egenskap av juridisk representant för sitt bolag, då denne låtit bli att anmäla vissa räkenskapsmässiga åtgärder i anslutning till bolagsverksamheten. Av denna orsak ansåg människorättsdomstolen, att ne bis in idem–förbudet inte kunde tillämpas på ifrågavarande fall.

För mera information: lagstiftningssekreterare Mia Spolander, enheten för människorättsdomstols- och människorättskonventionsärenden, tfn 0295 351 176