Utrikesminister Soinis tal under ambassadörsmötet 2017

Utrikesminister Timo Soinis tal under ambassadörsmötet 21. augusti 2017.

Det är inte första gången jag står här, men ändå är situationen ny för mig. Tidigare har jag haft flera roller samtidigt – statministerns ställföreträdare, Europaminister, partiledare och ordförande för ministergruppen. Nu har jag bara en hatt på huvudet – utrikesministerns.

Utrikespolitiken väger tungt i en värld som genomgår stora förändringar och en djupgående brytningstid. Vi kan inte se på utvecklingen med enbart positiva ögon, det finns risker.

Blodsdåden i Åbo visar att det förekommer terrorism också i Finland. Allvarlig till mods känner jag en obeskrivlig sorg.

Vårt hundraåriga land är byggt på laglig grund. Finland är en rättsstat. Endast som rättsstat kan vi vinna över terrorismen och som rättstat kommer vi också att besegra den.

Jag deltar i de anhörigas sorg.

Allt flyter, sade en grekisk filosof. Förändringen är kontinuerlig. Men i vilken riktning är vi på väg? Det är alltid en lika svår och aktuell fråga. En professionell utmaning.

Det finns de synliga förändringarna – de som orsakar stora rubriker – men det är de långsamma, gradvisa förändringarna som kan förändra världen och maktförhållandena på ett mer grundligt och permanent sätt. Det är dessa förändringar vi måste diskutera under detta ambassadörsmöte.

Världens maktförhållanden genomgår en kraftig omvälvning. Ryssland har blivit den som utmanar den internationella ordningen. Kinas snabba frammarsch har pågått under en längre tid, men en hurudan plats kommer landet att ta – och få – i det internationella systemet?

Klimatförändringen har oväntade och överraskande effekter.

Befolkningstillväxten orsakar utmaningar i en helt ny skala. Jag föddes till en värld med tre miljarder invånare. Snart är vi åtta miljarder.

Ofta när maktförhållandena förändras så knakar det till i världen då makten söker nya fåror.

Världen måste ses som en helhet och vi måste förstå det faktum, att orsak och verkan utgör långa kedjor. Den kedja av händelser som resulterar i att det dyker upp flyktingar på bron i Haparanda har inletts långt borta från våra gränser. En människa är aldrig ett problem, det är hennes situation som är det.

Förändringen gäller inte bara säkerheten. Tekniken kommer att revolutionerna mycket, såväl globalt som inom samhällen. Artificiell intelligens omskapar arbetslivet. 3D-printning förändrar den industriella produktionen. Energisystemen är i kraftig omvandling. Finlands ekonomi måste hela tiden söka nya riktningar och vara redo att förnya sig. Det kommer inte att vara enkelt, men det är nödvändigt.

Det säger sig självt att ni ambassadörer har en central roll i att observera och analysera internationella förändringar. I denna uppgift är ni oersättliga för Finland och ni står ofta inför svåra åtaganden. Jag tackar er för ett väl utfört arbete.

Men samtidigt utmanar jag er – det är viktigt att förstå, men ännu viktigare att kunna förutspå. Att ha visioner och att ifrågasätta är också välkommet. När världen förändras kan vi inte alltid förlita oss på gamla vägkartor.

Det hundraåriga Finland måste vara ännu flexiblare och snabbare i vändningarna eftersom förändringarna sker i allt snabbare takt.

Med flexibilitet avser jag inte principlös opportunism. I en osäker värld är det viktigare än någonsin att våra egna värderingar är kristallklara. Utan denna kompass är vi vind för våg.

De här värderingarna kan sammanfattas i välkända europeiska principer och grunden för det nordiska samhällssystemet – demokrati, rättsstatsprincipen, de mänskliga rättigheterna, jämställdhet, humanism.

Kristna värderingar fick inte i tiden nämnas i EU:s konstitution. Det anser jag var ett misstag.

Jag ska inte hålla någon lång predikan eller exposé över det internationella läget. Jag koncentrerar mig på brytningspunkter och risker, men samtidigt också på vad vi kan göra. Vi sitter inte på läktaren i den internationella politiken, utan vi är på isen med klubban i handen. Vi kan spela hårt mot hårt, men alltid enligt reglerna.

När man ser på världen med europeiska ögon är det uppenbart att utmaningarna vi står inför är tuffa. Europas närområden är inte längre den krets av stabilitet och vänner som vi hann kalla dem i början av 2000-talet.

Kriget i Syrien bara fortsätter och Mellanöstern är på flera sätt ännu mer instabilt och oberäkneligt än tidigare. Ryssland har åter utmanat den etablerade ordningen och den europeiska säkerhetens spelregler. Libyens instabilitet avspeglar sig på Europa. Kriget i Jemen har orsakat mycket lidande och det kan antända fler gnistor i regionen. Terrororganisationen IS har trängts in i ett hörn, men är inte besegrad. Listan är lång, men inte oändlig.

Problemen i våra närområden förutsätter att vi i Europa har bättre kapacitet att agera utåt – att stabilisera och utveckla, men vid behov också besvara maktpolitik med samma medel. Detta är avgörande. Detta är den röda tråden när vi utvecklar EU:s utrikespolitiska, säkerhetspolitiska och försvarspolitiska kapaciteter. En utveckling där Finland vill gå i täten.

Europa tävlar inte med USA. Dagspolitiken i Washington blir tydligen aldrig tråkig, men vi ska inte glömma vår gemensamma grund – USA och Europa förenas av många gemensamma band. Det är bättre att möta världens svårigheter tillsammans än var för sig. Ingenting är någonsin beroende av en enda man eller av de politiska konjunkturerna.

Europas egna kapaciteter ska inte utvecklas i konkurrens med USA, utan i samförstånd.

Nato förlorar inte något på att EU har allt större kapacitet, den europeiska beredskapen möjliggör en mer rättvis fördelning av bördan. Det är inte hållbart i det långa loppet att Europa är ekonomiskt starkt, men militärt svagt.

Brexit underlättar inte Europas problem. Det hela måste skötas väl, utan tankar på hämnd eller revansch. Avtalet måste vara rättvist för alla parter. En stadig grund skapar arbete och tillväxt, det gör inte småaktigt fifflande.

Afrika är en ödesfråga för Europa. Hur ska Afrika hjälpas in på den hållbara utvecklingens väg?

Vi har en kontinent som granne vars växande befolkning räknas i miljarder. Nu är afrikanerna lite över en miljard, om bara några årtionden är de två. Klimatförändringen försämrar levandasförhållandena i Afrika. Befolkningstillväxten är kraftig och många av länderna plågas av konflikter. Enbart i Egypten ökar befolkningen med Finlands invånarantal på två år.

Utan utveckling och säkerhet finns det inga verkliga utsikter att exempel migrationen skulle minska. Trycket lättar inte genom att vi bygger dammar. Flyktingströmmen finner sina vägar på sätt eller annat. Vi måste gå till botten med problemen.

Som konkret handlingsplan betyder det ekonomisk tillväxt och säkerhet, framför allt behöver Afrikas unga hopp.

Det betyder påverkan i stor skala. Det räcker inte att ett enskilt land – till exempel Libyen – kommer på fötter. Vi i Europa måste stödja Afrika ännu mer målmedvetet.

När jag talar med er om hotbilder och risker, talar jag inte på ett teoretiskt plan. Det finns gott om konkreta exempel.

Kärnvapen- och missilproven är påtagliga och uppenbara hot. De är det internationella samfundets gemensamma problem. De är ett gott exempel på frågor som inte kan lösas utan Kina.

Nordkoreas verksamhet är ett bra exempel på oberäknelighet. Jag tror och litar på att förnuftet vinner. Riskerna är verkliga.

Kärnvapnen är mänsklighetens gissel, men önsketänkande hjälper oss inte i denna situation. Vi fattade ett logiskt – om inte lätt eller populärt – beslut när vi ställde oss utanför förhandlingarna om det globala avtalet om kärnvapenförbud. Vi är intresserade av konkreta resultat, inte av enstaka lätta poäng. Vi kan inte nedrusta kärnvapen utan kärnvapenmakterna.

Nedrustning och vapenkontroll är ett område där vi hela tiden är ute efter att påverka.

Vår realistiska och pragmatiska linje syns i de många förtroendeuppdrag som vi fått, inom till exempel vapenhandelsavtalet och bekämpandet av kärnvapenterrorism, som statssekreteraren hänvisade till i sitt tal.

Hur ska vi göra? Hur kan vi påverka?

När jag började som utrikesminister fastställde jag vissa prioriteringar för vår verksamhet: i) ett intensifierat samarbete med Sverige, ii) säkerheten i Östersjöområdet, iii) de transatlantiska relationerna, iv) fredsmedling, v) Arktispolitiken.

Ordförandeskapet i Arktiska rådet är ett gott exempel på en ypperlig post för påverkan. Förenta staterna ska fortsättningsvis vara en del av det miljö- och klimatpolitiska samarbetet. Ryssland har genom rådet engagerat sig i ett konstruktivt regionalt samarbete. Även EU ska allt aktivare involveras i utvecklingen av politiken för Arktis.

Finlands ledarskap i Arktiska rådet får stor synlighet och detta bör vi utnyttja fullt ut för att stärka Finlands internationella ställning och för att göra det finländska kunnandet känt.

Bekämpandet av svart kol är ett utmärkt exempel – tack vare denna satsning gör vi konkreta framsteg till förmån för klimatet, bringar samman länderna i den arktiska regionen och får tillfälle att erbjuda den kompetens som finns i Finland.

Fredsmedling är konkret verksamhet för att finna lösningar på kriser och framför allt för att förebygga dem. Det gläder mig att riksdagsledamoten Jutta Urpilainen har tagit emot uppgiften som utrikesministerns särskilda representant.

Avsikten är att hon ska koncentrera sig på nyckelfrågor för hållbar säkerhet – kvinnornas ställning, de unga i Afrika. Pekka Haavisto har gjort ett imponerande arbete inom fredsmedling och jag vill tacka honom för det.

Med tillfredsställelse kan vi konstatera att Finland har förespråkat fredsmedling på ett mycket långsiktigt sätt. Nu är fredsmedling en av huvudströmningarna i FN och en av den nya generalsekreterarens prioriteter. Inhemska aktörer – såsom CMI och Kyrkans Utlandshjälp – hör till den internationella eliten inom området och vi är stolta över dem.

Säkerheten i Östersjöregionen är avgörande för oss, men spänningarna i vårt eget närområde har ökat till följd av Rysslands åtgärder. Vi accepterar inte Rysslands verksamhet i Ukraina.

Samtidigt måste vi arbeta för säkerheten i Europa. På denna front har republikens president tagit initiativ till att förbättra flygsäkerheten i Östersjöområdet, vilket har gett goda resultat och vunnit stort erkännande.

En viktig kanal för att påverka stabiliteten kring Östersjön är det samarbete som vi tillsammans med Sverige har med Nato. Detta 29+2-samarbete har framskridit exceptionellt väl, vilket vi har all anledning att vara nöjda med. Tack vare detta är vi placerade vid rätt bord.

Skillnaden mellan en medlem och partner är klar. Tack vare samarbetet är vi med i de diskussioner som har konsekvenser för oss.

Ett centralt mål i vår utrikespolitik är att bli hörda och att få vara med och påverka. Att få sitta vid samma bord i stället för att stå och vänta i hallen. För att inte tala om att irra omkring ute på gården.

Som jag tidigare konstaterade är det transatlantiska samarbetet viktigt för Europa. Jag sticker inte under stol med att Trumpförvaltningen innebär en helt ny situation för oss. I relationerna till Förenta staterna bör vi söka det vi har gemensamt och inte det som skiljer oss åt. Vi har mycket gemensamt. Det är viktigt att vi syns och kan påverka i Washington, på egen hand och tillsammans. De nordiska länderna är en förträfflig referensram.

Sverige är vår närmaste bundsförvant. Vi har ju varit delar av samma rike. När allt kommer omkring var det den svenska kronan och den romerska kyrkan som gjorde Finland till Finland.

Som ett resultat är vi en del av väst, inte av öst.

Inom försvarspolitiken är allt som det ska i samarbetet mellan Finland och Sverige. Om vi i nödens stund inte kan stödja oss mot varandra, vem har vi då? Detta samarbete bör vi stärka på bredare basis inom utrikespolitikens alla delområden.

Detta är jag tillsammans med min svenska kollega Margot Wallström starkt engagerad i. Tillsammans, som devisen för Finlands 100-årsjubileum.

Samarbetet mellan Finland och Sverige konkretiseras i vår relation till Nato. Vi söker ett djupare samförstånd även då det gäller att utveckla EU:s säkerhets- och försvarspolitik och Rysslandspolitiken. Det utrikespolitiska samarbetet mellan Finland och Sverige drivs framåt med fast hand.

I år firar vi det hundraåriga Finland. Finland har som nation gått en fantastisk väg, genom svårigheter till framgång. Från fattigdom till utvecklingens spets. Vi har byggt ett gott samhälle och befäst en stabil internationell position. Inga bragder är likväl bestående. Vi måste arbeta för att vidmakthålla dem. Vår domän är Finlands utrikespolitik.

I år har vi lagt en remarkabel utrikespolitisk vägvisare och strateg i gravens vila. President Mauno Koivisto stod vid rodret när Finland mötte omvälvningarna efter det kalla kriget. Det kommer alltid att finnas efterkloka besserwissrar, men vi kan lita på att han gjorde sitt bästa. Det finns mycket som kunde ha gått riktigt snett.

Koivistos grepp var säkert och riktningen klar. Han hade upplevt kriget och var välbekant med världens realiteter. Koivisto såg till att Finland fick en stark ställning i väst. Än i dag bygger vidare på detta arv.