Statssekreterare Torstilas tal vid honorärkonsulsmötet i Stockholm
Statssekreterare Pertti Torstilas tal vid honorärkonsulsmötet i Stockholm den 29 januari 2013
Bästa honorärkonsuler, kära vänner,
Jag är mycket glad över möjligheten att igen få tillfälle att besöka Stockholm och möta Finlands honorärkonsuler. Jag känner ju många av er, men ja ser också nya ansikten. Jag ser fram emot att under dagens lopp bekanta mig med er alla.
Låt mig genast från början konstatera att vi från Finlands och utrikesministeriets sida sätter mycket stort pris på det fina arbete ni gör. Som Finlands honorärkonsuler i Sverige innehar ni en central roll i upprätthållandet och utvecklandet det svensk-finska samarbetet som idag är intensivare än någonsin och i en internationell jämförelse unikt i sitt slag. Med era olika kompetenser, nätverk, näringslivskontakter och regionala kännedom utgör ni en ovärderlig resurs.
Uppdraget som honorärkonsul har under åren visserligen ändrat karaktär, men dess betydelse står fast och nya utmaningar väntar. Jag skall i slutet av mitt tal återkomma till detta tema.
Enligt uppdrag börjar jag med det inrikespolitiska läget.
Riksdagsvalet i april 2011 innebar en brytningsperiod i finländsk inrikespolitik. Det var för första gången som den moderata högern, samlingspartiet, blev största parti i riksdagen. Det tidigare ledande regeringspartiet, centern, förlorade sju procent och femton mandat och förvisades till fjärde plats. En stor omvävning var också det sannfinländska partiets framgång. Det gick fram från 4 till 19 procent, och fick bara drygt tusen röster färre än socialdemokraterna och blev bara 1,3 procent mindre än samlingspartiet.
Vilka var orsakerna till sannfinländarnas frammarsch? Sannfinländarna är inget nytt fenomen. Dess direkta föregångare var Finlands landsbygdsparti, ett protestparti av Veikko Vennamo som hade betydande framgångar på 1970-talet, innan det splittrades och krympte till ett småparti.
Bakom partiets framgång är ett allmänt populistiskt missnöje med de traditionella partierna, något som den karismatiske partiledaren Timo Soini utnyttjat till fullo. Partiets motstånd mot EU, problemen inom euro-området och de många stödpaketen till krisländerna försåg sannfinnnarna med politisk ammunition. Finland genomgick en mycket svår recession i början av 1990-talet och kom då utan hjälp helskinnat ur krisen. Efter det har man tillämpat en stram ekonomisk politik. Nu skall man stöda länder som enligt mångas uppfattning fört en ansvarslös ekonomisk politik och slösat med bidrag. Det här går inte hem hos många. Även invandrarkritiken gav partiet röster.
Det var inte lätt att bilda en regering efter valet. På grund av sin stora seger borde sannfinländarna i princip ha suttit i regeringen. Det ansåg även de andra partierna, men man kunde inte enas om EU-politiken, så sannfinländarna stannade utanför. Slutligen bildades i juni 2011 en koalitionsregering, sk. sixpack- regering bestående av samlingspartiet, socialdemokraterna, de gröna, kristdemokraterna, svenska folkpartiet och vänsterförbundet med samlingspartiets ordförande Jyrki Katainen som statsminister. Det är en verklig regnbågskoalition från höger till vänster.
Att ha breda, ideologiskt brokiga regeringar är ingenting nytt i Finland. Vi har en pragmatisk politisk samarbetstradition. Problemet med dessa regnbågsfärgade, heterogena regeringar är att de tenderar att föra “den minsta gemensamma nämnarens politik” för att hålla ihop.
Finland står inför svåra utmaningar som kräver radikala lösningar. Konkurrenskraften minskar. Exporten drar inte på önskat sätt. Arbetslösheten ökar och är nu 7 procent. På längre sikt är också statsskulden en utmaning, även om Finland i detta hänseende nog har det bättre ställt än de flesta andra EU-länder. Ett allvarligt strukturellt problem är den åldrande befolkningen. Arbetsgivarna har ställt krav på högre pensionsålder, branschvisa avtal med återhållsamma löneförhöjningar, t.o.m. lönesänkningar. Facket är av annan åsikt. Det traditionella goda samförståndet på den finländska arbetsmarknaden kommer att utsättas för svåra påfrestningar. Ändå tror de flesta bedömare att samlingspartiet och socialdemokraterna trots sina ideologiska motsättningar inte låter regeringssamarbetet gå på grund. Alltså sitter regeringen till nästa riksdagsval 2015.
I februari år 2012 fick Finland ett nytt statsöverhuvud. Presidentvalskampanjen under vintern 2012 var saklig och sansad. Förhandsfavoriten Sauli Niinistö med sin politiska bakgrund i samlingspartiet utgick med segern, vilket innebar att 30 år av socialdemokratiskt presidentstyre upphörde. Sauli Niinistö segrade klart i valet. Han fick 62,6 procent av rösterna, medan motkandidaten, de grönas Pekka Haavisto fich 37,4 procent. I kommentarerna till resultatet väckte det stor uppmärksamhet att presidentvalet nu stod i bjärt kontrast till riksdagsvalet senaste vår. Sannfinländaren Timo Soini, kandidat till presidentposten också, fick bara 9,4,procent i valets första omgång. EU vann valet, tyckte många.
President Niinistös första år har präglats av pragmatism. På det utrikespolitiska området har han starkt betonat det nordiska och arktiska samarbetet. Han har även framstått som en värdeledare. Niinistö åtnjuter enligt opinionsundersökningar stort förtroende bland befolkningen. Presidentens maktbefogenheter har under de gångna decennierna minskat, men han har fortfarande makt, över utrikes- och försvarspolitiken.
Utrikespolitik
Utrikespolitik är alltid ett stort tema i Finland. Vi har en lång tradition av livlig utrikespolitisk diskussion präglad av konsensus. Aktuella teman just nu är EU´s situation och framtid, ökat nordiskt samarbete och Islands luftrumsövervakning, regeringens färska säkerhets- och försvarspolitiska redogörelse och som alltid, relationerna med Ryssland.
Säkerhets- och försvarspolitiska redogörelsen, som publicerades strax innan jul slår fast att vår handlingslinje karaktäriseras av kontinuitet, öppenhet och ett starkt engagemang för det europeiska och internationella samarbetet. Man betonar vikten av att bygga säkerheten på goda bilaterala relationer, ett starkt inflytande i Europeiska unionen och ett omfattande samarbete med andra stater och internationella aktörer.
Utvecklingen av det nordiska samarbetet i olika former innehar en central roll i redogörelsen. Vi har förbundit oss att stärka den nordiska samverkan och utveckla det nordiska utrikes- säkerhets- och försvarspolitiska samarbetet. Där har vi alla mycket att vinna på och det är svårt att se några direkta gränser för hur långt samarbetet på lång sikt kan utvecklas. I dagens tuffa tider, med ökande sparkrav också inom utrikestjänsten och försvaret finns det klara ekonomiska incitament för ett utökat samarbete och effektivare användning av resurserna genom att sträva till fler gemensamma lösningar. Här kan det nordiska ambassadsamarbetet nämnas som ett exempel.
Det finns i Finland ett brett stöd för det nordiska samarbetet hos medborgarna. Man kan utan tvivel konstatera att det idag pågår en renässans inom det nordiska samarbetet. I en färsk opinionsmätning sade bara 3 % av finländarna nej till det nordiska försvarssamarbetet. I alla nordiska länder finns det en stark politisk vilja att satsa på, fördjupa och vidareutveckla samarbetet. Under de tre år som nu gått sedan publiceringen av Thorvald Stoltenbergs rapport år 2009, har vi kunnat se en ny dynamik i utvecklandet av det nordiska utrikes-, säkerhets- och försvarspolitiska samarbetet Konkreta och värdefulla resultat har uppnåtts.
Den nordiska solidaritetsförklaring som de nordiska utrikesministrarna antog vid deras möte i Helsingfors våren 2011 utgör en viktig bas för utvecklandet av nytt samarbete. Det är viktigt att vi fortsätter arbetet med att utveckla vår förmåga att förverkliga denna solidaritetsförklaring. Ett konkret exempel på utbyggandet av denna typ av förmåga är vårt samarbete inom cybersäkerhet. För att bekämpa potentiella IT-attacker har de nordiska länderna skapat ett samarbetsnätverk mellan de nationella myndigheter som ansvarar för avvärjandet av olika typer av cyberhot. Detta nätverk kommer att vara operationellt inom en snar framtid.
Det nordiska samarbetet inom försvarsområdet pågår aktivt. Trots att det här temat har fått synlighet i svensk och finsk media under de senaste månaderna, är det inget nytt tema. I och med etableringen av det nordiska försvarssamarbetet NORDEFCO år 2009 togs ett nytt steg mot ett fördjupat samspel inom detta område . Det nordiska försvarssamarbetet inkluderar i dag till exempel utbildning, övningssamarbete, övervakningsverksamhet och samarbete inom försvarsmaterial. Övervakningen av Islands luftrum är en fråga som fått mycket uppmärksamhet den senaste tiden och kan ses som en konkret möjlighet att intensifiera gemensamma aktiviteter. Samarbetet fördjupas, men någon försvarsallians blir det inte under överskådlig framtid. Det är både Finland och Sverige överens om.
Norden i all ära, men vi skall inte glömma att Europeiska Unionen är den viktigaste verksamhetsplanen i vår utrikes- och säkerhetspolitik. Finanskrisen har fört med sig ökande nationalism och populism och en fördjupning av krisen kan leda till instabilitet i medlemsstater. Men EU´s svårigheter förändrar inte Finlands förhållande till Unionen, tvärtom. Vi vill fortsättningsvis aktivt bidra till utvecklandet av det europeiska samarbetet och förstärkandet av EU´s politiska inflytande i världen.
Enligt tidigare nämnda säkerhets- och försvarspolitiska redogörelse sker det ingen förändring i vårt förhållande till Nato. Vi fortsätter som en aktiv partner till Nato men medlemskapsfrågan är inte aktuell under nuvarande regeringsfasen.
När det gäller vår närmaste omvärld i öst följer vi med och analyserar den politiska utveckling som pågår i Ryssland. Rysslands utrikespolitik, samhällsutvecklingen samt moderniseringen av de ryska väpnade styrkorna påverkar Finlands närmiljö. Ryssland är vår största handelspartner, men grannskapets betydelse är mycket större än bara ekonomisk. De omfattande relationerna innehåller en aktiv politisk dialog, myndighetssamarbete och en ökande interaktion på medborgarnivå. Ryssland har som ambition att bibehålla sin stormaktsställning och bli erkänt som en central aktör inom världspolitiken. Inom det forna Sovjetunionens territorium försöker landet bevara eller öka sitt inflytande. Makten är koncentrerad hos presidenten och reformarbetet sker långsamt. Demokratiutvecklingen, bristande respekten för rättstatsprincipen och den utbredda korruptionen oroar många.
FN-frågorna står högt på vår utrikespolitiska agenda. Vi fokuserade starkt på vår kandidatur till FN´s säkerhetsråd, men i valet i november gick Europas plats till Luxemburg, inte till Finland. Resultatet var naturligtvis en stor besvikelse till oss och Norden. Finland var ju en nordisk kandidat till rådet och Norden har inte haft en plats i säkerhetsrådet på länge. Under de senaste åren har även Sverige, Island och Danmark varit med om att förlora FN-omröstningar. Vi betonade under vår kampanj sådana teman som ligger oss nära hjärtat så som exempelvis rättstat, kampen mot korruption, kvinnors ställning och fredsmäkling. Eftersom valet genomförs med sluten omröstning är det svårt att analysera valresultatet, men kanske nämnda teman som vi satsade på inte är lika populära i alla FN´s medlemsländer. Varför lyckas inte Norden i FN? Det är viktigt att hålla i minnet att vi uppfattas som en enhet av omvärlden. Hur skall vi förhålla oss till det faktum att en betydande del av medlemsländerna är kritiska till en del av våra målsättningar i FN?
Ärade konsuler,
Sverige är överlägset Finlands konsulstätaste land. Vi har idag 23 honorärkonsulat här, två av dem honorärgeneralkonsulat. Det nordligaste konsulatet ligger i Haparanda, det sydligaste i Malmö.
Tyngdpunkten för konsulaten är i Mälardalen, där majoriteten av sverigefinnarna bor. Sverigefinnarna ger en specifik profil åt er verksamhet bland de 400 konsulaten runtom på vår glob. Ingenstans utomlands bor det så många finska medborgare som här.
Förr i världen behövdes en konsul för att ta hand om borttappade turister på Skeppshomens kaj. Numera behövs denna slags humanitära insats ytterst sällan- tack och lov. Men all hjälp har inte blivit onödig. Många av er har gjort en stor insats för åldrande sverigefinnar att hitta rätt till ex i äldrevården. Det faktum att ambassaden i Stockholm under många år har haft en expert på dessa frågor utsänd av vårt social- och hälsovårdsministerium (idag heter hon Anne Eriksson) visar att frågan är alltjämnt mycket viktig.
Finska språket och kulturen har under de senaste decennier upplevt ett uppsving i Sverige. Både språkundervisningen och den finska kulturen har fått ny fart genom den lagstiftning som landet gjort för att understöda minoritetsspråk och kulturer. Er konkreta insats i skapandet av förvaltningsområdena har varit viktig och kommer också i fortsättningen att behövas.
Förändringarna i den finska lagstiftningen har förenklat era uppgifter. Numera kan honorärkonsulaten inte t ex. motta passansökningar. Notariatuppgifterna har minskat och många av er frågar sig själv och ambassaden vad ni nu förväntas göra.
Med hjälp av er har vi möjligheter att nå ut till hela Sverige och förverkliga hela arsenalen av den branding och offentlig diplomati som i dagens läge är ett så viktigt instrument i den utrikespolitiska verktygslådan. Genom er kan vi också öppna de rätta näringslivsdörrarna såväl nationellt som regionalt.
Finlands och Sveriges välfärd bygger på exportindustrin. Ca.40-.50% av våra länders produktion går på export. En klar majoritet av er, ärade konsuler, är företagsledare, affärsidkare eller jurister med affärsjuridiken som specialitet. För er är det ett känt faktum att våra länder är ytterst viktiga handelspartners för varandra. Vi köper och säljer åt varandra, vi investerar i kors och vi har liknande utgångspunkt i utvecklandet av EUs inre marknad.
Finlands regering satsar hårt på utvecklandet av nätverken för export och handel. Det nya Team Finland – laget Finland - omfattar i Sverige den Finsk-Svenska handelskammaren, Finninvest, Finpro, Ålandskontoret och Finlandshuset i Stockholm. Här promoveras handel, investeringar, regionala ekonomiska kontakter och kulturutbyte. Ledare för Team Finland i Stockholm är ambassadören och koordinator ambassadsekreterare Laura Lindgren.
Det är på detta fält de nya utmaningarna för er står att finna. Jag hoppas att ni i framtiden skall samarbeta aktivt med Team Finland-strukturen för att understöda Finlands export, dess handel med Sverige och investeringar över Bottenhavet.
Ni är centrala personer i era hemorter med bra nätverk i näringslivet, media och kulturlivet. Fundera alltså hur ni aktivt kunde utnyttja era kontakter för ovannämnda ändamål. Det är inte fråga om ensidigt främjande av grannens export. I både handel och kulturutbyte gäller rörelse i två riktningar – jag säljer och köper, jag främjar min kultur också genom kunskap och kontakt med din kultur. På detta sätt tjänar ni som konsuler ert eget lands bästa samtidigt som ni främjar Finlands sak.