Vad innebär den nya språklagen i Finland?
Seminarium vid Finlands ambassad i Stockholm den 11 november 2003
Utrikesminister Erkki Tuomiojas avslutningsord, framförda av ambassadör Pertti Torstila
Titelfrågan för vårt seminarium var, 'Vad innebär den nya språklagen för Finland?'. Men jag är uppriktigt av den åsikten, att principerna för vår och likaså för Sveriges språklagstiftning är av ett allt större allmäneuropeiskt intresse. Devisen "en nation - ett språk" hör allt mera till det förgångna. Frågan om hur en smärtfri samlevnad mellan majoritets- och minoritetsspråk kan tryggas i vardagen runtom i Europa är en stor utmaning. Jag tror att de finska lösningarna har något att erbjuda i detta avseende, och då avser jag inte bara finskans och svenskans ställning. Jag tänker också på samerna och deras språkliga rättigheter. Rätten till och möjligheten att använda sitt eget språk både i officiella och vardagliga sammanhang stärker vars och ens identitet och samhörighetskänsla. Denna språkliga identitet och trygghet skapar också bättre förutsättningar för en integrering i samfundet som helhet, för en samvaro med de språkliga majoriteterna.
Den nya språklagen antogs i vintras av Finlands riksdag och den träder i kraft vid nyår - som vi har hört. Det råder alltså ett slags interregnum i väntan på det nya. Men vi har inte varit overksamma i mellantiden. Inom statsförvaltningen ser man nu över resurserna, rutinerna och - inte minst - attityderna. Och jag har den uppfattningen att man också inom kommunförvaltningen tagit itu med motsvarande uppgifter.
Myndigheterna kartlägger de konkreta behov som språklagen ger upphov till och kopplar dem till de resurser som står till buds eller tar behövliga initiativ för att få tilläggsresurser. Rutinerna för handläggning av ärendena på de båda nationalspråken studeras noga. Särskilt gäller det i det fallet att språket är i minoritetsställning, vilket oftast gäller för svenskans del. Handlägger vi ärendena på bästa möjliga sätt, så att medborgarnas i språklagen garanterade rättigheter verkligen tillgodoses? Finns det brister, arbetar vi slentrianmässigt, kan någonting göras bättre? Och hur uppfattar vi språklagen som sådan, inte bara dess bokstav, utan framförallt dess anda? Myndigheterna har också på den här punkten varit aktiva. Seminarier har ordnats, referens- eller stödgrupper har tillsatts och påbörjat sitt arbete. Avsikten här är givetvis att göra tjänstemännen uppmärksamma på språklagen och dess krav.
Ni kanske frågar er om man faktiskt behöver påminnas om allt detta, eftersom den gamla språklagen, som fortfarande gäller, stiftades redan 1922? Det är inte så att språklagen inte har varit känd inom administrationen. Visst har den varit känd och visst är den gamla lagen fortfarande känd! Den är ju ännu i kraft. Det finns emellertid ingen orsak att tro att den nya lagen inte noteras. För detta talar att den nya lagen är klarare formulerad och att den givetvis bättre svarar mot de behov det finska samhället har i dag. Men det viktiga för oss i Finland just nu är framförallt att informera - oss själva och varandra - och få oss att inse vad själva andan i den nya språklagen innebär. Här gäller liksom i fråga om vilken annan lag som helst: andan går före bokstaven. I fråga om den nya språklagen är det minst lika mycket fråga om pedagogik som om juridik!
Liksom i Sverige är kommunerna och deras förbund i nyckelställning då det gäller att garantera produktion av social- och hälsovårdstjänster och utbildningstjänster.
Gemensamt för länderna är också att ansvar och makt härvidlag har delegerats från det statliga planet till kommunerna. Detta har samtidigt ökat kommunernas ansvar för att språklagen, den gamla såväl som den nya, verkställs i praktiken. För detta ändamål är kommunerna klassificerade på basen av sin språkliga struktur i enspråkigt finska, tvåspråkiga med finsk majoritet, tvåspråkiga med svensk majoritet och enspråkigt svenska kommuner. Denna klassificering ligger till grund för kommunernas skyldigheter att producera samhällstjänster för de båda språkgrupperna. Lösningen innebär att språklagen betjänar båda språkgrupperna, oberoende av vilkendera som är i majoritet respektive minoritet i varje kommun.
Befolkningsökningen i södra Finland har i några fall ändrat språkförhållandena så drastiskt att den traditionella svenska befolkningsgruppen inte längre räcker till för att få kommunen klassificerad som tvåspråkig. Detta höll på att hända då Lojo stad sammanslogs med den kringliggande landskommunen, som traditionellt har en svensk befolkning. Ett glädjande uttryck för hur svenskan som kulturyttring uppskattas var den nya kommunens begäran att trots allt få kvarstå som tvåspråkig kommun, med de tilläggskostnader detta innebär för upprätthållande av service på svenska. Jag har förstått att detta exempel initierat en diskussion i Eskilstuna om stadens möjligheter att kunna föregå med gott exempel vad beträffar tjänster för den finska befolkningen.
Jag vill också fästa uppmärksamhet vid att Forskningscentralen för de inhemska språken i Finland i september utgav ett förslag till handlingsprogram för svenskan i Finland. Förslaget är utarbetat av Svenska språknämnden i Finland, vars ordförande, professor Marika Tandefelt i media och på ett antal konferenser har belyst innehållet närmare (Marika Tandefelt: "Tänk om... Svenska språknämndens förslag till handlingsprogram för svenskan i Finland", Forskningscentralen för de inhemska språken 2003)
Handlingsprogrammet sätter språket i ett större samhälleligt perspektiv. De strukturförändringar som präglar samhället i Finland i dag påverkar också medborgarnas språkliga villkor. Professor Tandefelt uttrycker härvidlag ett önskemål om att varje förändring inom den offentliga sektorn regelmässigt och på förhand skulle bli föremål för en språklig konsekvensbedömning. Det är angeläget att se dimensionerna rätt. Det är fråga om såväl de övergripande besluten på riksnivå som de lokala besluten kring t.ex. barns skolgång. Rapporten betonar vikten av en tydlig linjedragning: vad vill man uppnå och vad vill man bevara. Samhällets ansvar för den språkliga servicen är och kommer att vara stort, även under en ökande privatisering av de samhälleliga servicefunktionerna.
Jag vill uttrycka min uppskattning för svensk-finländska sammankomster som detta seminarium. Det är aktuellt för både Finland och Sverige att i positiv anda analysera möjligheter till nya tag utgående från de nya språklagar som antagits i våra länder. Det är ofta så att man förutser konsekvenserna av sina egna beslut tydligare när man är tillräckligt väl bevandrad i förhållandena i grannlandet. Den svensk-finländska dialog på Finlands ambassad i Stockholm som vi med gemensamma krafter inledde i februari i år har idag lyft fram många nya värdefulla aspekter som vi har all anledning att arbeta vidare med.