Utrikesminister Tuomioja: Undervisningen i finska språket i Sverige bör tryggas

"Sverige och Finland har kanske aldrig varit så nära varandra som de är i dag. Vi har ett intensivt och brett umgänge. Våra ekonomier växer samman. Vår syn på de centrala frågorna i världen är närmast identisk. Mot denna bakgrund är det lätt att diskutera även mer komplicerade frågor, till och med språkfrågor." Detta konstaterade Finlands utrikesminister Erkki Tuomioja i ett tal i Botkyrka den 31 augusti 2002.


Utrikesminister Erkki Tuomiojas tal i Botkyrka den 31 augusti 2002

Hyvät naiset ja herrat, mina damer och herrar

Sverige och Finland har kanske aldrig varit så nära varandra som de är i dag. Vid ett seminarium för Finlands ambassadörskår förra veckan i Helsingfors kunde jag tillsammans med min kollega Anna Lindh åter en gång konstatera att Finland och Sverige i utrikespolitiska frågor står närmare varandra än någonsin tidigare. Vi har ett intensivt och brett umgänge. Våra ekonomier växer samman. Vår syn på de centrala frågorna i världen är närmast identisk. Mot denna bakgrund är det lätt att diskutera även mer komplicerade frågor, till och med språkfrågor.

Antalet språk i världen minskar ständigt. Det låter överraskande, men antalet olika språk var störst för flera tusen år sedan, då antalet människor var mindre än en tjugondedel av dagens befolkning. Betyder detta att vi ofrånkomligen går mot en framtid där det till sist finns endast ett språk kvar? Och är detta önskvärt?

Med varje språk som dör ut, dör också en bit mänsklig kultur. Men för dem som använder språket är det mera ett redskap för mänskligt umgänge och kommunikationen är ett självändamål. Att som utomstående begära att alla världens små språk skall hållas vid liv är inte heller rimligt om de, vars språk det gäller, inte själva anser att språket bör bevaras i vardagen.

Många representanter för små och utdöende språk har själva valt att anpassa sig till ett större språk helt enkelt därför att det har varit gynnsammare för dem. Svenskan och finskan är inte hotade som levande språk. Sverige och Finland är starka och etablerade stater som bevarar sina nationella språk och bevakar deras intresse i det internationella samarbetet. I Finland gäller detta båda våra nationella språk, finskan och svenskan, som står på jämställd fot.

Det var länge sedan språkfrågor var ett viktigt valtema i de nordiska länderna. I det tvåspråkiga Finland begravdes de politiska passionerna även för språkfrågan år 1939. Under senare hälften av 30-talet, då Finland började orientera sig mot Norden, lades grunden för en ökad sammanhållning såväl vad gällde sociala som språkliga förhållanden och detta bidrog till att en enad nation kunde möta kristidens stormar. Efter 30-talet har ingen seriös politiker tagit upp språkförhållandena som valfråga. Inte heller i Norge, där en språkstrid utkämpats i över 150 år, verkar man vilja diskutera bokmålets eller nynorskans överlägsenhet.

Därför är det desto intressantare att notera att man i Sverige i samband med valet 2002 har talat mycket om just språket. Flera politiker har gett uttryck för sin oro över att rikets gemensamma språk - lingua franca – i detta fall givetvis svenska, nu håller på att förlora sin ställning. Man har redan tidigare talat om att engelskan håller på att ta över inom många områden i samhället. Vissa fruktar att det kommer att uppstå invandrarghetton, vars invånare av språkliga orsaker inte kan kommunicera med majoritetsbefolkningen och dess kultur. Från andra håll har det till exempel kommit förslag på att kunskaper i svenska skall vara ett krav för svenskt medborgarskap. Andra har krävt bättre svenskundervisning för invandrare.

I våras presenterades i Sverige ett betänkande, som innehåller mycket tänkvärt även för oss finländare. Många av er känner säkert väl till detta betänkande, Mål i mun, som innehåller ett handlingsprogram för svenska språket. Ett av kommitténs förslag är att svenskan i lag skall fastställas som huvudspråk i Sverige. Överraskande nog har Sverige till dags dato inte haft någon lag där svenskan förklaras vara officiellt språk. I Finland däremot säger grundlagen att landet har två officiella, jämställda språk, fins-ka och svenska. Detta är också den självklara utgångspunkten för den reform av vår språklag som är på gång.

Ett enspråkigt Sverige är ingen gammal tanke historiskt sett. Under århundraden hade det då gemensamma riket en östra rikshalva, där det talades finska. Under stormaktstiden hade Sveriges konung estniska och tyska undersåtar och år 1658 knöts ett flertal danska landskap till Sverige. Finska språket hade under århundraden hemortsrätt i Sverige. Gustav Vasa ville att hans söner även skulle kunna finska och man vet att Gustav III kunde lite finska. Förr i tiden förhöll man sig ofta väldigt praktiskt till språk. Som vetenskapens och kyrkans språk var latinet på sin tid en förenande faktor. I Bellmans epistlar ser vi tyskans starka inflytande på den stockholmska vardagen under 1700-talet. Med den nya dynastin blev franskan stark särskilt inom hovlivet under 1800-talets andra årtionde. Men man hittar knappast historiska dokument som visar att latin, tyska eller franska någonsin sågs som hot mot det svenska språket på samma sätt som man idag varnar för engelskans intrång i språket.

I sin färska bok Stockholms historia skriver Lars Ericson att man inte kan tala om Stockholms historia från och med medeltiden utan att nämna stadens finska inslag. Om detta vittnar också ordstävet "Mitt, sa finn' om Stockholm". Många sverigefinnar klagade över att detta tycktes ha fallit i glömska när staden firade sitt 750-års jubileum. Samtliga delar av riket var mer än bara tvåspråkiga. I Finland minns man ännu det gamla glada Viborg med sina fyra språk.

En kuriositet i vår gemensamma historia är C.A. Gottlunds misslyckade försök att grunda ett finskspråkigt län i Mellansverige i början av 1800-talet. Även om den östra rikshalvan förlorades för gott år 1809, var det först på 1880-talet som man aktivt började sträva efter att utrota det finska språket i landet - finskan var ett främmande element.

Fortfarande finns det, både i Finland och i Sverige, sådana som tror att invandrare bäst lär sig landets språk genom att överge sitt modersmål. För dem må forskare och pedagoger säga vad de vill - vulgäruppfattningar är som bekant seglivade. Bort med alla tvåspråkiga klasser och skolor, bort med modersmålsundervisning för invandrare, lyder stridsropet. I Finland talar man finska, i Sverige svenska! Ännu efter andra världskriget var det t.ex. i norra Sverige förbjudet att i vissa sammanhang tala det egna modersmålet. Ännu idag finns det människor som bestraffades i skolan för att de talade finska eller meänkieli på rasterna.

Alla vi som är här är säkert eniga om att det är mycket problematiskt, rentav olyckligt, om det finns folk ibland oss som inte förstår språket i det nya hemlandet. Men integrationssträvandena får inte in-nebära att intoleransen i samhället ökar. Jag vet att finska är ett svårt språk för folk utifrån och att svenska i många avseenden är ännu svårare. Särskilt för äldre kan obligatoriska språkkrav leda till orimligheter. För yngre är situationen givetvis en annan. Lösningen kan dock inte vara att redan andra generationens invandrare tvingas in i en enspråkig majoritetskultur. Det finns övertygande - och för individen djupt tragiska - forskningsresultat som visar vad som går förlorat om barn fråntas sin rätt till modersmålet. Då blir det ännu svårare att lära sig nya språk.

Att frånta åldringar rätten till modersmålet är oförlåtligt. Forskare har samstämmigt visat att många åldringar senare i sitt liv glömmer språk som de lärt sig utöver modersmålet. En människovärdig behandling måste innebära att äldre har möjlighet till att kommunicera på sitt eget språk. Det behövs självklart mer än matningsrobotar i åldringsvården.

De senaste åren har Sverige varit mycket aktivt i språkfrågor. Stiftandet av minoritetsspråkslagen får anses vara en historisk händelse. Men enligt den information jag har fått har lagen i praktiken ännu inte gett så mycket resultat. T.ex. enligt det svenska skolverkets egen statistik formligen rasade den finskspråkiga skolundervisningen i de svenska skolorna efter det att ansvaret för undervisningen i hemspråk (som modersmålet kallades tidigare) år 1991 övergick till kommunerna. Också situationen för utbildningen i finska språket på Sveriges universitet är oroande.

De finskspråkiga friskolorna har en viktig uppgift i att bevara och utveckla undervisningen på finska. Finland vill inte blanda sig i debatten om förhållandet mellan friskolorna och de kommunala skolorna. Vårt intresse är enbart att den finskspråkiga undervisningen för sverigefinnarna skall kunna bevaras.

Det nya handlingsprogrammet för svenska språket visar att det finns både vilja och förmåga i Sverige att utveckla minoritetsspråkens ställning. Som jag redan har konstaterat har vi mycket att lära av betänkandet också hos oss i Finland.

Även om jag väl förstår att språkdebatten i Sverige såhär inför valet främst är en inrikespolitisk fråga, vill jag ändå lyfta fram ytterligare en synpunkt, nämligen finska och svenska språkens gemensamma intressen i det nya Europa. Man borde inte se finska och svenska som nationella frågor, utan som en för Finland och Sverige gemensam europeisk fråga. Målen i handlingsprogrammet för svenska språket med avseende på EU är nämligen de samma som de mål som vi finländare har för våra två nationalspråk. På basis av programmet vore det fullt tänkbart att försöka få till stånd ett gemensamt agerande i den här frågan inom EU. T.ex. när det gäller översättning och tolkning har vi helt klart gemensamma konkreta behov och mål.

Ansvaret för att minoritetsskyddet fungerar och för att minoriteternas rättigheter förverkligas vilar inte enbart på myndigheterna. Minoriteterna har också själva ett ansvar. Vi vet alla att hur bra och progressiva lagarna än är, så är det medborgarnas egen aktivitet och vaksamhet som i slutändan garanterar att lagens anda följs. Finland stödjer naturligtvis sina medborgare och landsmän i deras berättigade strävanden, också utanför landets gränser. Men det är helt klart upp till den sverigefinska minoriteten själv att utföra det konkreta arbetet i vardagen för att ta vara på de rättigheter som nu tryggats i lag. Sverigefinnarna måste med förenade krafter kunna försvara sina intressen. Ni har de medel och organisationer som behövs. Jag önskar er framgång i detta arbete.

Men det finns ett område där sverigefinnarna med rätta har vädjat till finska staten. Det gäller frågan om dubbelt medborgarskap.

I det gamla nationalistiska Europa var det otänkbart att någon samtidigt var medborgare i två länder. Också i Norden har man känt sig främmande inför dubbelt medborgarskap, även om gränserna i övrigt under de senaste decennierna har luckrats upp i det nordiska samarbetets namn. De tydligaste exemplena på detta är väl passfriheten och den gemensamma arbetsmarknaden.

När nu både Finland och Sverige bilateralt och en stor del av Europa multilateralt knyts allt närmare till varandra, får det gamla nationalistiskt färgade medborgarskapstänkandet ge vika för en annan, mer praktisk inställning till det hela. Internationaliseringen betyder inte bara att varor och kapital fritt får röra sig över gränserna, utan också att allt fler människor under sitt liv bor och arbetar någon annanstans än i sitt hemland. Det finns ingen anledning för myndigheterna att begränsa eller rentav förhind-ra denna rörlighet. Det är inte mot Finlands intressen att det utanför vårt lands gränser bor personer som ges möjlighet att bevara sitt finska medborgarskap, även om de vill bli eller redan har blivit medborgare i sitt nya hemland.

Sverige har redan godkänt dubbelt medborgarskap och därmed kommit längre än Finland. Hos oss förbereder vi en liknande reform. Målet är att frågan tas upp i riksdagen redan i höst, och då skulle propositionen kunna behandlas före riksdagsvalet våren 2003. Då kan lagen i bästa fall träda i kraft nästa år. Lagförslaget innehåller en paragraf om hur medborgarna genom ett snabbt och enkelt anmälningsförfarande kan få tillbaka sitt finska medborgarskap, som de tvingades ge upp när de blev medborgare i ett annat land.

Under århundraden har Finland och Sverige länkats samman i en ödesgemenskap. Även om våra vägar skiljdes år 1809, finns den svenska tiden bevarad i Finlands förvaltningskultur och rättsväsende liksom i det övriga samhällslivet. Den svenske professorn Harald Hjärne konstaterade på sin tid att det faktiskt hade uppstått två svenska stater i Norden. Även i praktiken pågick övergångsperioden i flera årtionden. T.ex. inom handeln blev Finland från svensk synpunkt utländskt först år 1844. I ett nyutkommet historieverk talar den finländske professorn Max Engman om det långa farvälet.

Som jag redan nämnde står Finland och Sverige nu närmare varandra än kanske någonsin tidigare. Också samarbetet i språkfrågor är ett resultat av detta närmande. Det är klart att vi i Finland hoppas på att man ser finskan som en tillgång för Sverige, på samma sätt som vi i Finland alltid har uppfattat svenskan som en stor tillgång för oss. Och möjligheten till dubbelt medborgarskap i Finland kommer ytterligare att underlätta umgänget mellan våra länder.


















































Ruotsi