Utrikesminister Tuomiojas tal vid invigningen av den nya ambassadbyggnaden

Stockholm 23.4.2002

Kära vänner,

Vi har samlats här för att fira öppnandet av Finlands nya ambassadbyggnad på Gärdet. Detta stiliga hus är ett av bevisen på de fasta förbindelserna mellan våra länder och det är ett uttryck för den uppskattning som vi känner för vår kära granne. Vi har alltid förhållit oss till Sverige som till en storebror, men kanske tiden nu är inne för oss finländare att kunna möta Sverige och svenskarna naturligt och på jämställd basis.

Sverige har för oss alltid varit det närmaste landet i världen, och här tänker jag inte enbart geografiskt. Vår långa gemensamma historia har format våra samhällsstrukturer och vår mentalitet så att vi ligger närmare Sverige än något annat land.

Denna närhet har visserligen präglats av Finlands ställning som en före detta fattig svensk provins med allt vad detta kan innebära i fråga om känslor av underlägsenhet och överlägsenhet. Alltid då vi i Finland har hittat ett skäl för att känna oss bättre än Sverige, det kan ha varit i fråga om ishockey eller jämförelser mellan Ericsson och Nokia, så har vi tagit ut allt vi har kunnat.

Inom utrikes- och säkerhetspolitiken är Finland och Sverige närmare varandra än någonsin. Den svenska politiken definieras nu som militär alliansfrihet, syftande till att Sverige skall kunna vara neutralt i händelse av krig i närområdet. Detta innebär att neutralitet i ett läge där ett EU-land råkar in i en konflikt inte längre är vare sig en realistisk eller en eftersträvansvärd möjlighet. Detta för dock inte automatiskt Sverige in i en militär konflikt.

Den nya definitionen motsvarar den politik som Sverige de facto har fört sedan länge. Ändringen innebär att den svenska säkerhetspolitiken nu har en definition som är rätt identisk med den politik som Finland har utformat för sig allt sedan medlemskapet i EU. I fortsättningen är det ännu naturligare för de två alliansfria grannländerna att hålla jämna steg i säkerhetspolitiken. Vartdera landet bedömer sin ställning utifrån sina egna utgångspunkter, men det är svårt att tänka sig en situation där dessa kunde leda till väsentligt olika lösningar i framtiden. Mellan länderna har vi, med situationen efter den svenska EU-ansökan i gott minne, nogsamt utgått från att vi inte vill ordna överraskningar för varandra.

Det sägs att Finland och Sverige företräder lite olika synsätt i EU-politiken. Också här kunde det vara tid att föra länderna närmare varandra. I EU har ju de nordiska länderna långt fler gemensamma än från varandra avvikande intressen att driva och försvara.

Samtidigt kunde vi frångå den konstellation av underlägsenhet och överlägsenhet som jag nämnde tidigare. Det främsta förenande bandet mellan våra länder är, att vi med stöd i den nordiska välfärdsstaten har klarat oss igenom den ekonomiska nedgången på 90-talet och nått topplaceringar i internationella jämförelser som gällt konkurrenskraft, miljö och kunnande samt framtagande och användning av ny teknologi i IT-samhället.

Man kan inte längre påstå att det svenska välfärdssamhället i alla avseende har kommit längre än det finska. Vi har också starka områden som Sverige kunde lära sig något av. Men det finns också viktiga saker där Finland fortfarande har nytta av att snegla på Sverige.

Bästa vänner,

Jag är förvissad om att vår nya ambassadbyggnad utkristalliserar den vändpunkt som redan har skett, men som ännu behöver förtätas. Sverige och Finland har blivit ett intellektuellt sett jämbördigt par som har ett nära samarbete och som samråder med varandra också i internationella sammanhang. Vår nya ambassadbyggnad med sina eleganta faciliteter erbjuder ännu bättre möjligheter för ett allt fastare samarbete.



















EU
pohjoismainen yhteistyö