Utrikesminister Tuomiojas anförande om Finlands utrikes- och säkerhetspolitiska situation vid Finlandsinstitutet i Stockholm
Med reservation för förändringar
Bästa åhörare,
I Finland pågår en omfattande diskussion om Finlands säkerhetspolitik. På grund av denna diskussion kunde man förledas till att tro att Finland drabbats av en djup identitetskris. Men så är inte fallet.
Vår nationella debatt har i praktiken präglats starkt av endera främjandet av eller motståndet till ett Nato-medlemskap, och en mängd andra viktiga och faktiska förändringar i vår säkerhetsomgivning har hamnat i skuggan av denna fråga. Finland har alltid varit en del av de demokratiska rättsstaternas gemenskap. Vår identitet är stark och kräver inga fortgående "trosbekännelser". Medlemskapet i EU utgör i dag både grunden för vår säkerhetspolitik och den viktigaste faktor som definierar vår ställning. Medlemskapet i unionen betyder också, att vi inte är neutrala och obundna när det gäller Europas och världens fred och säkerhet, vi bekämpar de säkerhetshot som är gemensamma för alla, och vi är aktiva och solidariska då det gäller av vår omgivning.
Vi har inte sökt medlemskap i något militärförbund. Vi är "militärt alliansfria" när det gäller skötseln av försvaret i dess militära bemärkelse. Detta konstaterande är en beskrivning av sakläget, inte någon programförklaring som skulle beskriva kärnan av Finlands utrikes- och säkerhetspolitik. Viktigare än ordlekar är innehållet i vår politik och viljan att påverka.
Ärade publik,
Den finska regeringen förbereder för tillfället en säkerhets- och försvarspolitisk redogörelse som skall överlämnas till riksdagen hösten 2004. Redan nu i förberedelsestadiet har det blivit klart att samtidigt som stabiliteten och säkerheten i Finlands närområden har ökat, tack vare EU:s och Natos utvidgning, har vår säkerhetspolitiska handlingsmiljö i och med de nya, sammanlänkade hoten förändrats i sin helhet, och denna förändring kan förväntas bestå. Just idag diskuterade regeringens utrikes- och försvarsutskott och Republikens president redogörelsens centrala linjedragningar som vägledning för det mer detaljerade fortsatta beredningsarbetet. Förutom den säkerhets- och försvarspolitiska redogörelsen håller man antingen på att antaga eller har nyligen antagit ett antal andra regeringsutredningar vilka alla sammantagna ger ett mycket omfattande perspektiv på det vidare säkerhetsbegreppet.
Befrämjandet av demokrati, mänskliga rättigheter och en rättsstatlig utveckling utgör allt tydligare grundelementen för säkerheten. Demokratiutvecklingen har minskat den traditionella krigföringens möjligheter. Å andra sidan har de väpnade konflikternas karaktär förändrats. Krig mellan stater är allt sällsyntare. Olika religiösa, etniska, ekologiska eller politiska faktorer binds samman med regionala konflikter och då staters handlingskraft faller samman förekommer det allt mer illegal vapenhandel, organiserad brottslighet, till och med terrorism och hot om spridning och användning av massförstörelsevapen. Konflikterna är också förknippade med ökade risker för befolkningsströmmar, miljöproblem och smittosamma sjukdomar.
Detta är en djupgående utmaning också för den finska säkerhetspolitiken. De så kallade nya hoten mot vår säkerhet i dess vidare bemärkelse har blivit allt viktigare faktorer som påverkar både medborgarnas säkerhet och samhällets vardagliga funktioner. Att förebygga och avvärja dessa hot kräver en annan typ av verksamhet än vad man traditionellt tänkt på i säkerhets- och försvarspolitiken. Det behövs ett brett urval medel, där de militära medlen inte nödvändigtvis överhuvud taget kommer till användning. Också det kollektiva säkerhetssystemet härrör sig från tiden då krigen mellan staterna utgjorde de huvudsakliga hoten.
En kombination av terrorism samt spridningen av massförintelsevapen och deras eventuella användning utgör för tillfället den värsta möjliga hotbilden - även i Europa. Terrorattackerna i Madrid har väckt alla i Europa till en ny verklighet där en helt ny typ av omfattande och långsiktigt samarbete behövs för att avvärja hoten och minska och eliminera bakgrundsorsakerna. När det är fråga om arbete som behöver utföras under ett flertal decennier innan synliga resultat uppnås, krävs det ett väldigt starkt engagemang. Ett likartat problem är till exempel de långsamt framåtskridande miljöriskerna, såsom klimatförändringen, vars omfattande verkningar inte riktigt blir begripliga innan det börjar bli för sent.
Beredskapen att ta ansvar för den globala säkerheten betonas alltmer i vår säkerhetspolitik. Som en del av detta ansvar består också betydelsen av ett eget, trovärdigt försvar. Förändringarna i vårt närområdes säkerhetspolitiska omgivning analyseras noggrant och försvarskapaciteten utvecklas enligt de utmaningar omgivningen uppställer. Den allmänna värnplikten och det territoriella försvarssystemet utgör grunden för Finlands försvar även i fortsättningen. Likaså fortsätter uppbyggandet av beredskapen att kunna ta emot hjälp i olika krissituationer.
Den militärpolitiska och teknologiska utvecklingen i Europa betonar flexibilitet och snabbhet. Detta är en naturlig tendens, då vi tänker både på nutida och framtida behov. Något storkrig hotar inte Europa. Däremot bör krishanteringsförmågan utvecklas. Detta betyder, att även Finland ser till att våra egna resurser och samarbetskapacitet är tillräckliga och att vi deltar i EU:s försvarskapacitetsarbete. Vi följer med stort intresse de reformer som görs i Sverige. Ett aktivt deltagande i det internationella krishanteringsarbetet är en viktig del av utvecklande av det militära försvaret.
Bästa åhörare,
I Finlands säkerhetspolitik är det multilaterala systemets funktionsduglighet en prioritet. Det är nästintill omöjligt att ensam avvärja de nya hoten och det går inte heller att skydda sig från dem genom att isolera sig bakom sina egna gränser. Samarbetets betydelse har ökat, samtidigt som det multilaterala systemet befinner sig i ett brytningsskede. Förenta Nationernas och i synnerhet av FN:s säkerhetsråds handlingskapacitet och effektivitet måste förbättras. Det är absolut avgörande att samtliga medlemsstater förbinder sig till detta.
Även fortsättningsvis är det viktigt att principerna i FN-stadgan fungerar som utgångspunkt när det bestäms om förutsättningarna för att använda militärt våld. Samtidigt är det viktigt att det internationella samfundet är berett att snabbt ingripa i alla konflikter, både för att lindra det mänskliga lidandet och för att förhindra att konflikterna tillspetsas och får rentav globala följdverkningar. Förstärkandet och utvecklandet av den multilaterala rättsordningen är central när man efterlyser nya sätt att hantera globala problem. Att den internationella brottsdomstolen har en stark ställning och handlingsförmåga är viktigt för Finland.
Vi har inte alltid varit vana vid att diskutera globaliseringen i samband med säkerhetspolitiken. Globaliseringen som företeelse är ju naturligtvis inte i sig någon säkerhetsrisk. Men den ojämna fördelningen av globaliseringens för- och nackdelar är ett problem som är bakom många av vår tids problem och som måste tacklas också med säkerhetspolitikens medel. En mer rättvis kontroll av globaliseringen främjar sökandet av de mest hållbara lösningarna.
Bästa åhörare,
I denna tid av förändring anser Finland det vara viktigt att EU och dess medlemsstater är beredda att utveckla sin verksamhet. Det är viktigt att utmaningarna blir besvarade av en stark och sammansvetsad union, som befrämjar de gemensamma värderingarna i sin verksamhet. Förstärkandet av unionens yttre handlingsförmåga är ett av de centrala målen i Finlands säkerhetspolitik. Vid sidan av det institutionella förstärkandet av unionen har Finland ansett det vara viktigt att effektivera den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken, också genom att utöka beslutsfattande med kvalificerad majoritet.
EU:s säkerhetsstrategi, vars tankesätt Finland starkt stöder, försöker svara på denna utmaning. Unionen håller på att bli en unik säkerhetsgemenskap. I utvecklandet av den utvidgande unionens handlingsförmåga behövs klara strategiska målsättningar och en konsekvent användning av alla till buds stående medel. Unionens uppfattning om säkerhetshot svarar väl mot den förutsebara utvecklingen: terrorism, spridning av massförintelsevapen, regionala konflikter, sammanfallande stater och organiserad brottslighet. De strategiska målen - att avvärja de ovan nämnda hoten, att öka säkerheten inom våra närområden och att effektivera det multilaterala systemet - ger en bra grund även för samarbetet med Förenta staterna.
Utvecklandet av ett fungerande transatlantiskt samarbetsförhållande som grundar sig på likvärdighet mellan unionen och Förenta staterna är viktigt för att i samverkan kunna möta de nya hoten. Samtidigt bör det ses till att samarbetet främjar hela det internationella samfundets säkerhet, och inte fördjupar klyftan mellan Nord och Syd eller tillspetsar förhållandena mellan olika kulturer.
Finland deltar fullt i utvecklandet och förverkligandet av unionens säkerhets- och försvarspolitik. Erfarenheterna från unionens första krishanteringsoperationer och det uppnådda samförståndet i EU:s regeringskonferens beträffande det konkreta utvecklandet av säkerhets- och försvarspolitiken förstärker unionen på ett riktigt sätt. Unionens enighet och en medveten strävan att undvika nya skiljelinjer tillsammans med ett inbördes ansvar och gemensamma åtaganden förbättrar unionens handlingsförmåga och ökar Finlands säkerhet.
Artikeln om s.k. säkerhetsgarantier är viktig även för Finland. Den kan anses höja tröskeln för att någon av medlemsstaterna skulle kunna bli utsatt för ett anfall, och den betonar tydligt att EU-länderna inte är neutrala i en eventuell konflikt som någon av medlemsstaterna dragits in i. Samtidigt ska vi dock komma ihåg att så länge EU inte är ett militärförbund, gör inte den blotta existensen av denna artikel medlemsstaterna militärt allierade.
Finlands och Sveriges konsekventa linje i unionen har varit att granska förebyggandet av konflikter och krishantering som en helhet. I fortsättningen blir detta allt viktigare. Den civila och militära krishanteringen bör planeras ännu mera intimt som en friktionsfri helhet - detta är en del av det unika i det urval av medel unionen har till sitt förfogande. Upprättandet av ett sådant planeringsorgan, som vid behov kan agera som operationsstab och där de civila och militära funktionerna förenas, är ett viktigt steg även ur denna synpunkt.
I den militära krishanteringen är snabbhet, flexibilitet och samarbetsförmåga nyckelorden. Det verkar också allt klarare att unionen speciellt på FN:s begäran, agerar också utanför Europa. Förra sommarens operation Artemis i Demokratiska Republiken Kongo var ett exempel på detta.
För Finland är det viktigt att vara aktivt med och utveckla detta arbete. Detta betyder i ett första skede ett deltagande med ett tillräckligt bidrag i utvecklandet av trupper för snabbinsats, och därutöver i utvecklandet av det s.k. struktursamarbetet. När vi i Finland och i Sverige håller på att förbereda beslut om deltagande i multinationella trupper för snabbinsats, där vi också kan utnyttja vårt särskilda nationella kunnande, är det naturligt, att vi här till fullo utnyttjar Finlands och Sveriges möjlighet till ett nära samarbete.
De växande behoven av civilkrishantering kräver större ansträngningar än planerat från alla medlemsstaters sida. Snabbhet och flexibilitet är viktiga också för civilkrishanteringens del. Civilkrishanteringens särart som ett övergångsskede från en konflikt till ett mer långsiktigt återuppbyggnadsarbete av samhället är värd att minnas. I fortsättningen kan det finnas behov att fundera på civilkrishanteringens tyngdpunktsområden, att till exempel betona främjandet av mänskliga rättigheter, jämställdhet och rättsstatsprinciper samt utvecklandet av civilsamhället. Här förväntas initiativ från Finlands och Sveriges sida alldeles säkert också i framtiden.
Som känt skiljer sig Finlands lagstiftning om deltagande i fredsbevarande verksamhet från motsvarande lagstiftning i de flesta andra EU-länder, inklusive Sverige, på så sätt att den militära fredsbevarande operationen alltid måste ha ett mandat från FN:s säkerhetsråd eller från OSSE för att Finland skall kunna delta i den. En eventuell omprövning av detta är en del diskussionen omkring den kommande säkerhets- och försvarspolitiska redogörelsen. I varje fall står det klart att vi alltid bestämmer från fall till tall om deltagande i samtliga operationer i den finska riksdagen.
Finland anser det vara viktigt att de olika medlen för att verkställa den s.k. solidaritetsklausulen både i unionen och i medlemsländerna utvecklas med en påskyndad tidtabell som en följd av terrorattackerna i Madrid. Finland är redo att bistå andra medlemsländer med alla medel vi har till vårt förfogande, om dessa blir utsatta för en terrorattack eller en naturkatastrof. Denna utmaning skall tas på allvar och den kräver långsiktig planering, för åtgärder kan behövas såväl i släckandet av skogsbränder, i begränsandet av skador i samband med översvämningar men också ifall av ett eventuellt bruk av kemiska vapen i en terrorattack. En traditionell och entydig indelning i militära resurser å ena sidan och det civila samhällets medel å andra sidan fungerar inte nödvändigtvis längre.
Ärade publik,
I och med den ökade betydelse de nya hoten fått utvecklar även Nato sin verksamhet. Både Natos inre omvandlingsprocess och utvidgningen av det yttre verksamhetsområdet är tillvidare i sitt inledningsskede. Finland utövar redan ett nära samarbete med Nato såväl genom partnerskapsprogrammet som genom EU-Nato-samarbetet. Natos utvidgning till ett förbund med 26 medlemsstater förändrar oundvikligen partnerskapsprogrammets karaktär. Vi strävar tillsammans med Sverige att aktivt utveckla och intensifiera Natosamarbetet i en riktning, som skulle vara till nytta för alla parter och även för andra partner i partnerskapsprogrammet.
I Finland har diskussionen förts kring de olika för- och nackdelarna med ett Nato-medlemskap. Vår utgångspunkt är att vi inte har något sådant säkerhets- eller inflytandeunderskott som kunde balanseras genom att alliera oss militärt. Vi kan därmed lika väl fortsätta med vårt nuvarande samarbete med Nato. I en situation där Natos framtida utvecklingstrender står mycket öppna, är en handlingslinje som kontinuerligt utvärderar Natos utveckling och betonar utvecklandet av ett europeiskt säkerhetssamarbete, väl grundad. Den kränker ingen och är inte i strid med någons intressen.
Samtidigt är det motiverat att vi bibehåller den så kallade Nato-optionen och möjligheten till att söka medlemskap i organisationen om förändringar i vår egen ställning eller i Natos utveckling ger anledning till detta.
Bästa åhörare,
Närområdena har fortfarande en central ställning i Finlands säkerhetspolitik.
Östersjöns betydelse blir allt större. Utvidgning av både EU och Nato under denna vår ökar områdets stabilitet och säkerhet. Det finns en ökad efterfrågan på samarbetet mellan de nordiska och baltiska länderna. Miljöproblem, som oljetransporter på Östersjön och risker för kärnkraftverksolyckor, organiserad brottslighet och andra gränsöverskridande säkerhetsproblem är alltmer centrala för vår säkerhet och kräver ett kontinuerligt utvecklande av samarbetsformerna.
Finland fäster en speciell uppmärksamhet vid utvecklandet av relationerna mellan Ryssland och EU. Ett fungerande partnerskap på olika områden är ett viktigt och vardagligt ändamål för oss stater inom närområdet, och inte enbart liturgi i högtidstal. Det är i grund och botten fråga om att stödja Rysslands demokratiseringsutveckling och närmande till Europa. I praktiken är det fråga om att gemensamt avvärja de många, gränsöverskridande problem som påverkar den vidare säkerheten, och inte så mycket om traditionella militära säkerhetsrisker.
Bästa åhörare,
Såsom ni har märkt (kommer att märka) har Finlands och Sveriges säkerhetspolitik så mycket gemensamt att det kanske hade räckt med ett gemensamt tal vid detta tillfälle. Det här ger oss, Finland och Sverige, en alldeles unik möjlighet att vara aktivt med och befrämja Europas säkerhet och att gemensamt svara för förebyggandet och avvärjandet av de globala säkerhetsproblemen. Denna möjlighet kommer vi inte att missa.