Utrikesminister Tuomioja: EU, nordliga dimensionen och det finska ordförandeskapet i Barentsrådet

Utrikesminister Erkki Tuomiojas skriftligt uttalande vid seminariet EU, nordliga dimensionen och Barentssamarbetet på Sverigefinska folkhögskolan, Torget, Haparanda, tisdagen den 28 mars 2006.

Jag vill börja med att framföra mitt varmaste tack för möjligheten att komma hit och tala om EU, den nordliga dimensionen och Barents-samarbetet. Var passar det väl bättre att tala om gränsöverskridande och regionalt samarbete än här i Haparanda? Det är ju nämligen just det, som det är fråga om i den nordliga dimensionens politik och i Barents-samarbetet. Samarbetet mellan Haparanda och Torneå är ett modellexempel, som i dagens Europa har relevans och kan fungera som föredöme för många gränsstäder och -regioner.

Jag vill också passa på tillfället och kort påminna oss om hur drastiska de förändringar är som ägt rum i de politiska konstellationerna omkring våra nordliga områden. Under det kalla kriget utgjorde områdena en central del av de globala militärstrategiska motsättningar och de politisk-diplomatiska aktiviter som då var rådande. Det var fråga om den hårda sortens säkerhetsproblem, med upp- och nedrustningsfrågor i fokus. Dessa konstellationer har nu till stor del fått vika för helt nya säkerhetsrisker men också samarbetsmöjligheter. Nu är det klimatförändringen och andra miljöfrågor, den strategiska energipolitiska intressebevakningen samt välfärds- och sysselsättningspolitiken som står centralt på dagordningen.

Jag kommer att inleda med en kort översikt över det annalkande finska EU-ordförandeskapet, för att sedan gå in på en av prioriteterna för ordförandeskapet, nämligen förnyandet av den nordliga dimensionens politik. I den sista delen av mitt föredrag behandlar jag sedan en av den nordliga dimensionens aktörer, Barents euroarktiska råd, som Finland för tillfället är ordförande för.

Finlands EU-ordförandeskap börjar om ganska exakt tre månader. Det blir ett intensivt halvår, med allt som allt ungefär 3000 möten med en finländare som ordförande.

Mötena är av mycket varierande typ: allt från små expertmöten till stora konferenser och toppmöten på den högsta politiska nivån. Den största delen av mötena hålls i Bryssel, men som traditionen bjuder kommer en del av mötena också att arrangeras i Finland. Detta är naturligtvis ett sätt att visa för våra medborgare att EU inte fungerar enbart i Bryssels korridorer, men innebär också en möjlighet för ordförandelandet att presentera sig självt för de andra medlemsstaterna. Jämfört med vårt förra ordförandeskap hösten 1999 har vi nu 10 nya medlemsstater, som inte tidigare gästat oss i vår egenskap av EU-ordförande. Sist, men inte minst, erbjuder de i allmänhet till karaktären informella mötena i värdlandet en möjlighet för ordföranden att pejla positioner och förhandla i en avslappnad atmosfär, för att därigenom senare effektivt kunna nå resultat på de officiella mötena. Det största mötet, som nu kommer att hållas i Finland är EU:s och de asiatiska staternas ASEM-toppmöte, som med sina 3000 - 4000 deltagare blir det största möte (frånsett vetenskapliga konferenser) som någonsin ordnats hos oss. Det hålls i Helsingfors i september.

Det uppstår alltid överraskningar under ett ordförandeskap. En plötslig kris kan omkullkasta den planerade agendan och tvinga ordföranden att helt koncentrera sig på den akuta frågan. Men utgångspunkten är förstås den planerade agendan, som bygger på läget då Österrike överlämnar ordförandeklubban till oss den sista juni. På den agendan har vi följande stora ärenden:

- För det första: det konstitutionella fördraget. Finland är villigt att föra diskussionen vidare och därigenom förhindra att ett vacum uppstår. Men realism är, att någon lösning inte finns i sikte före valen nästa år i Frankrike och Nederländerna. Vi diskuterar som bäst internt i Finland huruvida vi, särskilt med tanke på ordförandeskapet, borde ratificera fördraget, men inga beslut har ännu fattats.

- För det andra: Europas konkurrenskraft. Det här innebär att vi kommer att fokusera på frågor som gäller tillväxt, sysselsättning och - framför allt - implementeringen av beslut för att främja tillväxten och sysselsättningen. De viktigaste enskilda lagstiftningsfrågorna är tjänstedirektivet och kemikaliedirektivet. För oss är det naturligt att i dessa sammanhang påminna om, att de väsentligaste hörnstenarna för vår konkurrenskraft och relativt lyckade anpassning till globaliseringen har varit den sk. nordiska välfärdsmodellen.

- För det tredje: Rättsliga frågor och frågor som har med säkerhet och trygghet att göra. Här är vårt mål att nå politiska riktlinjer för en rad redan fastställda prioriteringar: laglig och olaglig invandring, terrorismbekämpning, rättsligt samarbete över gränserna.

- För det fjärde: Utvidgningsprocessens fortsättning. Processen fortsätter enligt överenskomna principer: kriterierna står fast, varje lands egna meriter avgör. Rumänien och Bulgarien blir medlemmar år 2007 (eller 2008), förhandlingarna med Kroatien och Turkiet inleds. Här gäller det för den politiska ledningen, både i ordförandelandet och i de övriga medlemsstaterna, att påminna medborgarna om att EU är ett fredsprojekt och att en tudelning av Europa är något som hör till det förgångna. Utvidgningen är framför allt ett politiskt, inte ett ekonomiskt, projekt.

- För det femte: Unionens position i det internationella samfundet och stärkandet av dess internationella relationer.

I det här hänseendet är relationerna mellan EU och Ryssland en av prioriteterna för vårt ordförandeskap. Vi har två huvudmål: att nå ett gemensamt beslut om att EU och Ryssland inleder förhandlingar om ett nytt ramavtal för relationerna samt att gemensamt godkänna ett nytt ramdokument för den nordliga dimensionens politik. Jag skall nu gå litet närmare in på det andra av dessa två mål: förnyandet av den nordliga dimensionens politik.

Men allra först några ord om vad den nordliga dimensionen är och vilka resultat som har uppnåtts. Till och med i Finland frågas det nämligen emellanåt vad den nordliga dimensionen egentligen är och vad den har lett till i praktiken.

Den nordliga dimensionen är idag en del av EU:s utrikesrelationer. Den bakomliggande tanken är att samarbetet mellan EU och nordvästra Ryssland måste utvecklas, eftersom båda parter gagnas av det. Den nordliga dimensionen är därför på ett övre plan - man kan också tala om makroplan - en politik avsedd att få hela EU:s uppmärksamhet hit till Europas nordligaste områden, till utmaningarna och möjligheterna i den här regionen.

Men den nordliga dimensionen är inte enbart en abstrakt politik, som syns i festtal och på agendan vid olika möten, utan också något mycket konkret. Under den nordliga dimensionen har man grundat två partnerskap: miljöpartnerskapet och partnerskapet för hälsa och socialt välbefinnande. Därtill kan man säga att den nordliga dimensionen på det konkreta planet - mikroplanet - är alla de projekt som äger rum i nordvästra Ryssland och där EU eller enskilda EU-länder är med på något sätt. Alla projekt är förstås inte en följd av den nordliga dimensionens politik, men helt klart är, att en hel del av projekten är antingen ett direkt resultat av den nordliga dimensionens politik eller indirekt inspirerade av denna. På det konkreta planet rör det sig om stora pengar - ett faktum som är förvånansvärt litet känt både i Finland och annorstädes.

Miljöpartnerskapet har till dags dato genererat ca 2 miljarder euro för konkreta miljöprojekt i våra, Sveriges och Finlands, närområden. Den svenska insatsen i partnerskapet är 16 miljoner euro, den finska är 12 miljoner euro. Det här är alltså vår insats,"input", och slutresultatet,"output", är alltså 2 miljarder euro. Hur är detta möjligt? Jo, förklaringen ligger i hävstångseffekten. Många länder - EU-länder samt bland annat Ryssland och Norge - samt kommissionen har lagt pengar i partnerskapet. Dessutom utgör partnerskapets donationer bara en liten del av finansieringen för varje enskilt projekt: den största delen av finansieringen är lån, som de ryska samarbetsparterna upptar. Ryssland själv är alltså i högsta grad engagerat och involverat.

Partnerskapet har två huvudsyften: dels att få Kola-halvöns kärnavfall i tryggare förvar, dels att rena vatten och luft i nordvästra Ryssland. De fem första kärnavfallsprojekten, på en lista omfattande drygt 40 projekt, har just startat på Kola-halvön. Vatten- och luftreningsprojekten har kört igång redan tidigare. Det första projektet, St. Petersburgs sydvästra vattenreningsverk, är redan färdigt och i processen befinner sig ca 20 andra projekt. Projekt från både Murmansk och Arkangelsk finns med på listan.

Partnerskapet för hälsa och socialt välbefinnande är inte mindre viktigt. Dess fokus är att minska spridningen av smittosamma sjukdomar, såsom HIV/Aids och tuberkulos, samt att minska bruket av alkohol och droger. Inom Barents-samarbetet har man utvecklat ett omfattande HIV-Aids-program, som redan startat i Murmansk och nu kommer att börja tillämpas också på andra orter, även utanför Barents-området.

Mycket har alltså uppnåtts, många konkreta resultat kan redovisas. Det är därför naturligt att den finska regeringen som ett mål för EU-ordförandeskapet har ställt förnyandet och stärkandet av den nordliga dimensionens politik. Det nuvarande handlingsprogrammet löper nämligen ut i slutet av innevarande år. Därför har vi tillsammans med Sverige jobbat för att få alla berörda parter att komma med i förnyelsearbetet. Finland och Sverige har drivit frågan i mycket nära samarbete, vilket inneburit gemensamma seminarier på olika håll i Europa och gemensamma besök i EU-huvudstäderna samt Moskva.

Den viktigaste mellanetappen i det här arbetet nåddes i slutet av förra året, då utrikesministrarna från EU-länderna, Ryssland, Norge och Island samlades i Bryssel och godtog riktlinjer för den förnyade politiken. Den största förändringen i jämförelse med nuläget är att den nordliga dimensionens politik omvandlas från att ha varit EU-politik till att bli gemensam politik för EU, Ryssland, Norge och Island. Det här innebär att det ryska engagemanget ökar, vilket i sin tur är en förutsättning för ännu bättre konkreta resultat i framtiden.

Vårt mål är således att EU, Ryssland, Norge och Island i slutet av hösten godtar ett nytt ramdokument för den nordliga dimensionens politik. Därigenom kunde den förnyade politiken träda i kraft den 1:a januari 2007.

Vilket innehåll vill vi då att den nordliga dimensionen skall ha i framtiden?

Vi vill stärka de nuvarande partnerskapen och samtidigt bygga vidare på partnerskapsidén. Följande partnerskap kunde enligt vår åsikt byggas upp kring trafik och logistik.

Jag skulle också gärna i framtiden se en ökad satsning på samarbete gällande utbildning, forskning och kultur. Ett konkret och viktigt mål är att utöka studentutbytet mellan å ena sidan EU-länderna, Norge och Island och å andra sidan Ryssland. För tillfället ligger utbytet då man ser på antalet studerande i båda riktningar på en oförlåtligt låg nivå. Den nordliga dimensionens politik kunde erbjuda möjlighet till pilotverksamhet för universiteten, högskolorna och yrkeshögskolorna här i norr och ge extra drivkraft till det arbete som redan nu görs.

Vi vill också, med hjälp av den nordliga dimensionens politik, öka det regionala och gränsöverskridande samarbetet och på alla sätt underlätta kontakterna mellan medborgarorganisationer och lokala aktörer. Vi skulle också vilja öka samarbetet mellan å ena sidan de regionala råden - Nordiska ministerrådet, Östersjörådet, Arktiska rådet och Barents euroarktiska råd - och å andra sidan EU-kommissionen och därigenom ge råden bättre möjligheter att på sina egna sektorer utveckla samarbetet här i norra Europa.

Barents euroarktiska råd har sin styrka i det regionala samarbetet och är därför särskilt viktigt med tanke de konkreta resultaten av den nordliga dimensionens politik. Just kombinationen av nationell regeringsnivå och regional nivå gör Barents-samarbetet fruktbart.

Finland tog över ordförandeklubban i Barents euroarktiska råd i november förra året. Ordförandeskapet är tvåårigt och varar således till hösten 2007. Prioriteter för vårt ordförandeskapsprogram är miljö, social- och hälsovård samt gränsöverskridande ekonomiskt samarbete i regionen.

Ett av de viktigaste målen på miljösektorn är att understöda förverkligandet av Hot Spot -projekt på den ryska sidan av Barents-området. Samarbetet gällande klimatförändringar kommer att vidareutvecklas på basen av uppföljningsplanen för Arktiska rådets ACIA- klimatraport (Arctic Climate Impact Assessment). ACIA-rapporten har fått mycket uppmärksamhet, även globalt. Det är dramatisk lektyr, som jag rekommenderar att läsa. Sverige och Finland, liksom de övriga nordiska länderna, kan här vara föregångare. Förutom klimatförändringen vill vi också rikta uppmärksamheten på ett hållbart utnyttjande av energi och andra naturtillgångar, speciellt skogar. Naturresurserna har stor betydelse för utvecklingen av regionerna här i norr. I det här sammanhanget bör också ursprungsbefolkningens intressen beaktas.

På social- och hälsovårdssektorn fortsätter det HIV-Aids -program, som jag redan nämnde i samband med den nordliga dimensionen. Arbetet har också inletts för att utveckla nya initiativ.

Ett led i våra strävanden att öka det ekonomiska samarbetet i regionen var det femte "Barents Industrial Partnership" -mötet, som öppnades i Rovaniemi i dag. Det här forumet har visat sig vara ett bra redskap för ökade kontakter mellan myndigheter, näringsliv och andra intresserade parter. De små och mellanstora företagen besitter en potential, som inte utnyttjas fullt ut. Till exempel investeringsprojekt knutna till energisektorn i Murmansk och Barents hav kunde erbjuda möjligheter för små och medelstora företag.

Det är också viktigt att skapa förutsättningar för medborgarorganisationerna att utöka sitt engagemang. Vi skulle under vårt ordförandeskap vilja bidra till förbättrade förhållanden för unga människor och till utökade kontakter mellan ungdomar i regionens länder. Det här gäller förstås i minst lika hög grad ursprungsfolkens ungdomar.

Min bedömning av Barents-samarbetet, dess utveckling och potential, är således positiv. Barents-samarbetet kommer också i fortsättningen att erbjuda ett forum, som behandlar de frågor jag nämnt ovan, men också t.ex. kärnsäkerhet, männsikohandel och organiserad brottslighet. Tillsammans med våra partner i Barents euroarktiska råd och Barents regionråd kan vi arbeta för att ytterligare utveckla denna del av norra Europa. Regionerna spelar härvid en nyckelroll och kan ha ett allt större ansvar i framtiden.

Då jag förberedde mig för resan hit läste jag en utmärkt essésamling, som gavs ut vid tiden för vårt förra EU-ordförandeskap. Den heter "Det hotade landet och det skyddade" och behandlar den svensk-finska säkerhetspolitiska ödesgemenskapen. Skribenterna är ledande forskare, historiker och samhällsdebattörer från båda länderna. Volymen har fått sitta namn efter den svenska historikern, diplomaten och Finlands-kännaren Krister Wahlbäcks essé med samma namn. De olika skribenterna visar på olikheter mellan Sverige och Finland, betingade just av Finlands mer utsatta läge jämfört med det mer skyddade Sverige. Men essérna visar också hur nära sammantvinnade de två länderna är, i sin utveckling och i sina beslut. Sammantvinningen förekommer också på det personliga planet, i familjerna. Eftersom en av dagens värdar är Olof Palmes Internationella Center vill jag gärna avsluningsvis citera hur Olof Ruin, född i Finland, men bosatt i Sverige hela sitt vuxna liv, i sin essé skriver om familjen Palme, en av dessa med Finland nära sammantvinnade familjer. Så här skriver Ruin:

"Låt mig påminna om en konkret svensk familj med nära band till Finland som både under åren före 1917 och åren därefter aktivt arbetade för Finland i Sverige. Det var familjen Hanna och Sven Palme. Hon var född von Born, uppvuxen på Sarflax i Pernå och syster till Finlands siste lantmarskalk. Han var försäkringsdirektör och tidigare liberal ledamot av riksdagen. Under första världskriget var deras hem öppet för alla finländare som i Sverige arbetade för Finlands självständighet. Sven Palme var med om att organisera den svenska brigad av frivilliga som deltog på de vitas sida i striderna 1918. Deras äldste son, som hette Olof Palme, stupade i striderna kring Tammerfors i april 1918. Något år dessförinnan hade han skrivit en uppmärksammad broschyr kallad "Finlands öde och Sveriges trygghet". Under 1920-talet fortsatte familjen Palmes hem att vara en mötesplats för Finlandsengagerade. Det var också på 1920-talet som en annan son till Sven och Hanna Palme, Gunnar Palme, födde en son, som han gav namnet Olof efter sin i Finland stupade bror." Ruin slutar med att konstatera: "Att svensk socialdemokratis fjärde ledare har detta speciella samband med Finlands dramatiska historia var länge överraskande okänt i Sverige."

Till detta Ruin-citat kan jag göra en anmärkning som ytterligare breddar kontaktytan mellan familjen Palme och Finland. Den ovanämnda Sven Palme hade också en syster Anna, som flyttade till Cambridge och gifte sig med den indiska läkaren Upendra Dutt. Anna och Upendra hade tre barn, av vilka ett var Rajani Palme Dutt, som sedermera blev den ledande ideologen för det brittiska kommunistpartiet. Rajani Palme Dutt gifte sig år 1924 i Stockholm med Salme Pekkala (född Murrik), som var min mormors Hella Wuolijokis syster.





































































pohjoinen ulottuvuus