Utrikesminister Timo Soinis tal vid ambassadörsmötet
Utrikesminister Timo Soinis tal vid ambassadörsmötet måndagen den 22 augusti 2016.
(MED RESERVATION FÖR ÄNDRINGAR)
Bästa ambassadörer, kolleger,
Ett år är en kort tid för förändringar i världen. När man ser tillbaka på ett går som gått ser man ofta förändringarna i ett alltför dramatiskt ljus. I det långa loppet underskattar man ofta den förändring som skett.
När jag stod här i denna talarstol i augusti 2015 var flera av de frågor som vi ska diskutera i dag aktuella. Europa omgavs av konflikter som hela tiden ändrade form och av instabilitet som drog närmare. Idén om en period av djupgående fred var redan förlorad. Europeiska unionen kämpade med sina interna kriser. Konflikten i Ukraina hade redan gått in i en ställningsfas. Migrationen till Finland ökade kraftigt och skulle snart nå sin kulmen under hösten. Den radikala islamistiska terrorismen ingöt rädsla.
Men visst har det hänt nya saker under det gångna året. I slutet av september kom Ryssland kraftigt in som en part i kriget i Syrien och situationen i Mellanöstern. I november eskalerade situationen och en brytning med Turkiet var nära förestående. I juni började länderna bygga upp sina relationer på nytt, och i juli var det Ryssland som ringde det första samtalet efter att kuppförsöket hade skakat om Turkiet. Snabba rörelser.
Turkiets egen utveckling har varit ännu häftigare. Landet har upplevt en okontrollerbar flyktingström in och ut ur landet, den kurdiska konflikten har eskalerat, politiska val har delat folket, förhandlingarna med EU om migrationen har varit svåra ─ och allvarligast av allt: ett försök till militärkupp. Stämningen i Ankara är förståeligt nog känslig.
Det gångna årets nyheter har dominerats av terrordåd i Ankara, Paris, Bryssel, Kabul, Beirut, Bagdad, Orlando, Nice. En fullständig lista skulle vara betydligt längre. Det är givetvis inget nytt med terrorism i sig. Men det har börjat smyga sig in en ny känsla av maktlöshet och ett nytt ”normalläge” också i européernas sinnen: inte nu igen.
Med tanke på Finlands utrikespolitik var väl det som orsakade årets största nyhet ändå demokrati. Resultatet av folkomröstningen i Storbritannien är säkert den enskilda händelse med de mest långtgående konsekvenserna, en verklig ”var var du då?”-händelse.
* * *
Bästa åhörare,
Jag tänker inte ge mig in på någon uttömmande analys av världens tillstånd i detta tal. Jag kommer inte heller att gå igenom alla viktiga utrikespolitiska teman. Jag ska koncentrera mig på några av dem. Först talar jag lite om det internationella läget, särskilt om Europa och dess närområden. Sedan ska jag försöka gestalta vilka konsekvenser förändringarna har för Finland. Till sist ska jag säga några ord om hur jag anser att vårt eget hus, utrikesministeriet, bör reagera på förändringarna.
Jag börjar med Europa. Som ni vet tror jag inte själv på en integration som ständigt fördjupas. Nu börjar idén om en ever closer union också utmanas från olika håll. Dels prövas den av euroområdets fundamentala, olösta problem, dels av instabiliteten i närområdena och den tidvis okontrollerbara migrationen. Väljarna är missnöjda.
Stämningarna har skiftat. Senast i och med Brexit verkar misstanken om att det europeiska projektet håller på att falla sönder ha sipprat in också i euroelitens sinne. Håller raketen på att nå den punkt där den frigör sig från jordens dragningskraft? Håller cykeln på att stanna upp ─ och vad händer sedan?
På sätt och vis är det också fråga om historiens återkomst. En utopistisk tro på ständiga framsteg ger vika för en mycket äldre uppfattning om att historien inte har någon klar riktning. I stället för en rak linje kan man se vågrörelser eller till och med en cirkel.
I den enskilda medborgarens sinne har framstegstron inneburit att barnen ska få en bättre ─ eller i alla fall ungefär lika bra ─ levnadsstandard som sina föräldrar. När den här tron utmanas kan väljarna bli arga.
Missförstå mig inte. Jag tror inte på en integration som hela tiden blir djupare, men jag förväntar mig inte heller att EU ska falla sönder. Det finns alternativ. Vi behöver gemensamma strukturer. Vi behöver gemensamma diskussionsforum. Gemensamma problem kräver samarbete. Att dekonstruera stora strukturer medför risker.
Dessutom är Europeiska unionen också en säkerhetsgemenskap vars betydelse man inte bör underskatta. Som säkerhetsgemenskap motsvarar EU Finlands intressen. Även EU har en möjlighet att klara sig och anpassa sig. Det förutsätter visserligen att man står fast vid sådant som man kommit överens om.
Å andra sidan finns det också en värdegemenskap i Europa som är oberoende av Europeiska unionen. När Storbritannien lämnar EU måste vi finna nya former och strukturer för samarbete med britterna. Också goda saker kan komma ur den processen.
Ett gammalt gott exempel på en nära och välfungerande europeisk värdegemenskap oberoende av EU är Norden. De nordiska staternas grundläggande lösningar när det gäller utrikes- och säkerhetspolitiken skiljer sig från varandra, men det har inte hindrat oss från en unik samlevnad. Det exempel som står oss närmast är naturligtvis det speciella förhållandet mellan Finland och Sverige, där länderna också på ett ganska unikt sätt kompletterar varandras resurser. Jag återkommer till detta längre fram.
I Europas närområden fortsätter emellertid instabiliteten. Efter kalla kriget klarade Västeuropa av att stabilisera sina närområden, men i dag ser detta inte ut att lyckas. Det gäller både vårt södra och vårt östra grannskap.
Rysslands syn på säkerhetsarkitekturen i våra gemensamma närområden skiljer sig från vår. Maktpolitik är för Ryssland ett verktyg bland andra. Dialog är i allas intresse, men det finns vissa steg man måste följa som utformats under historiens lopp. Av ett litet land kräver en lyckad dialog med Ryssland kunskap, kvicktänkthet och att alla drar åt samma håll.
Dialog innebär inte, och får inte innebära, att vi kompromissar i vår linje som betonar internationell rätt och gemensamma grundregler. Tvärtom, i diskussionen måste de här utgångspunkterna framhållas gång på gång. Multilateralt erkända och etablerade forum, som OSSE, har stor betydelse.
Ryssland är alltid ett centralt område och en viktig granne för Finland. Vi varken vill eller kan vända ryggen åt Ryssland. Samtidigt måste vi förhålla oss ärliga till fakta: Genom den illegala annekteringen av Krim och sin verksamhet i Ukraina har Ryssland brutit mot de grundläggande principerna i det europeiska säkerhetssystemet.
Det är i allas intresse att Europa reagerar beslutsamt. Den gemensamma sanktionspolitiken måste hålla. Men här gäller också de bibliska visdomsorden: hata synden, inte syndaren. Det är på Rysslands eget ansvar att genom sina handlingar återupprätta den normala agendan i relationen mellan EU och Ryssland. Det finns fortfarande inga alternativ till Minskavtalet.
* * *
Mina damer och herrar,
”Den förändrade omvärlden för Finlands utrikes- och säkerhetspolitik kännetecknas av snabba förändringar och oförutsägbarhet.” Så står det i den utrikes- och säkerhetspolitiska redogörelse som statsrådet gav i juni. I redogörelsen redovisar vi för prioriteterna och målsättningarna i vår utrikespolitik.
Hösten 2016 är det inte oklart för någon att den europeiska säkerhetsarkitektur som baserar sig på multilateralt samarbete har utmanats. I själva verket har hela det internationella normativa systemet utmanats.
Instabiliteten i vår del av världen har ökat. Antalet osäkerhetsfaktorer har ökat. Om de etablerade regelbaserade strukturernas betydelse undergrävs, kan ett litet land gå under. Finlands intressen måste identifieras och försvaras.
Samtidigt har konflikternas profil förändrats. I denna komplexa värld där alla är beroende av varandra tar ”andra medel” vid där politiken tar slut, som Clausewitz berömda uttryck lyder. Men traditionellt krig är bara ett extremt exempel på "andra medel". Det finns också olika verktyg för politisk och ekonomisk påtryckning eller för att skapa oordning. Också Finland utsätts för hybridpåverkan. Vårt samhälles bärkraft och förståelse för den här typen av påtryckning måste bli starkare och det har den också blivit.
Ett annat uttryck för att konflikterna har förändrats är den internationella terrorismen. Under årets lopp har ISIL:s dragningskraft och strömmen av utländska stridande ─ också finländska ─ avtagit och den brutala organisationen har fått det allt svårare. Det här har emellertid tagit sig uttryck i ökad terrorism i Europa, fastän de mest förödande attackerna har gjorts i Mellanöstern.
Hotet från terrorismen är verkligt och minst lika verklig är den rädsla som den orsakar. Men riskerna måste ändå ses i rätt ljus. Jag säger nu det här klart och tydligt: terrorismens hatiska ideologi är inte ett verkligt hot mot vår samhällsordning. Den svarta fanan kommer aldrig att vaja över det här huset. Under det gångna året har jag upprepade gånger varit tvungen att säga att vi inte får ge efter för rädslan. Ett sinne för proportioner hjälper.
Fastän hotet från terrorismen är verkligt är det mycket litet för den enskilda individen. Det är bra att minnas att den internationella terrorismen hittills uppenbarligen inte har skördat ett enda finskt offer. Att fumla med telefonen på Tavastehusleden är en mångfaldigt större säkerhetsrisk än en terrorattack.
Men det är klart att det är fråga om ett allvarligt problem som vi på ett eller annat sätt måste ta ställning till. Vi måste stärka vår nationella framsyn och underrättelsekapacitet. Här är kopplingen mellan den inre och yttre säkerheten viktig. Utomlands kan terrorattacker innebära hektiska beredskapssituationer för ambassaderna, vilket vi blev påminda om i Ankara, Paris och Bryssel. Det här husets krisberedskap är i dag mycket imponerande, men den riktiga prövningen kommer först den dag det är finländare som drabbas. Förhoppningsvis ligger den dagen långt borta. Det har varit nära ögat många gånger.
Både i samband med hybridpåverkan och terrorism nämns ofta det öppna och demokratiska samhällets utmaningar. Enligt vissa är det öppna samhället illa utrustat för att handskas med asymmetriska hotbilder. Det är svårt att vinna när den ena spelar med öppna kort och den andra med dolda.
Men det är inte hela sanningen. Ett öppet samhälle kan verka sårbart eftersom det är mångstämmigt och eftersom det sällan ger tillbaka med samma mått. Men man ska inte underskatta hållbarheten i demokratiska system som baserar sig på lag och förtroende när klimatet hårdnar.
Omvärldens förändringar har ett allt mer direkt inflytande på Finland. Det fick vi en konkret påminnelse om i Torneå i fjol. I efterhand kan man konstatera att det svåraste med flyktingströmmen är känslan av att förlora kontrollen. När det ser ut som om ingen längre kontrollerar situationen, står vi inför mycket stora frågor. I detta avseende klarade vi av den värsta pressen relativt bra. De finländska parterna visade prov på problemlösningsförmåga och fungerande samarbete när det behövdes som mest.
Förändringarna är också snabbare och mer oväntade. Under de senaste åren har Finland fått lära sig betydelsen av framsyn. Samtidigt som vi upprätthåller vår försvarsförmåga måste vi hela tiden förbereda oss på nya överraskningar. Här spelar givetvis utrikesministeriet och utrikesrepresentationen en central roll.
Vi måste värna om Finlands försvarsförmåga och säkerhet. Som det konstateras i redogörelsen: för sin egen säkerhets skull kan Finland inte isolera sig. Vi måste fördjupa och intensifiera vårt samarbete. Våra internationella nätverk måste kontinuerligt stärkas på alla kontinenter. Det kräver att vi arbetar hårt och håller ribban högt också vid ambassaderna.
Sverige är och förblir vår närmaste och mest naturliga partner. Det är ett band som vi båda genuint vill stärka. Det kunde vi lätt konstatera senast i Stockholm förra onsdagen. Det är bara naturligt att också vårt försvarssamarbete framskrider målmedvetet. Tillsammans är vi starkare och vi stöder varandra.
Vi har naturligtvis också en speciell relation till Estland. De baltiska länderna återtog sin plats bland de självständiga staterna för 25 år sedan. Det självständiga Estland är en framgånghistoria och vårt broderfolk förtjänar all vår respekt.
Finland och Sverige har på ett framgångsrikt sätt fördjupat samarbetet med Nato. Det ligger i allas intresse att Finland och Sverige sitter kring bordet när frågor som rör Östersjön behandlas. När det gäller Finlands ansökan om Natomedlemskap är situationen oförändrad – vi ska inte ansöka om medlemskap nu, men möjligheten finns. Det som är avgörande för vår bedömning är hur säkerhetssituationen utvecklas i Europa. Jag ska vara så tydlig som möjligt: fastän vi inte nu ansöker om medlemskap i Nato är det bra för Finlands säkerhet att hålla dörren öppen.
Förenta staternas engagemang i Europas säkerhet är viktigt – vare sig det är en republikan eller en demokrat som sitter i Vita huset. Detta transatlantiska band är grundvalen i Europas säkerhet. Det ligger i Finlands intresse att sträva efter ett nära och praktiskt orienterat samarbete med USA. Det utrikes- och säkerhetspolitiska samarbetet med USA, det militära samarbetet och handeln med försvarsmateriel förbättrar Finland egen försvarsförmåga.
Som medlem av Europeiska unionen är vi inte utomstående om säkerheten i vår gemenskap är hotad. Att Lissabonfördragets solidaritetsklausul aktiverades efter terrorattackerna i Paris var ett viktigt steg som stärker EU som säkerhetsgemenskap. Vår vilja att bära det gemensamma ansvaret syntes också i vårt svar på Frankrikes begäran om bistånd. Vi fördubblade vår styrka i utbildningsinsatsen i Erbil, vi gav Frankrike flygtransporttimmar och stärkte vårt deltagande i UNIFIL-insatsen med ett kompani.
EU:s centrifugalkraft påverkar givetvis också Finland. Detaljerna i Brexit är ännu okända både i Helsingfors, Bryssel och London. Men kan ändå säga att Finland i och med Storbritanniens utträde förlorar en inflytelserik och i många avseenden likasinnad partner. Vi måste säkerställa att ingen bränner några broar eller hänger upp sig på småsaker när utträdet sker.
EU blir kanske inte ”Snövit och de 26 dvärgarna”, som vår kollega beskrev situationen, men balansen i unionen kommer i vilket fall som helst att rubbas permanent. Det betyder också att vi måste omvärdera vår roll och vårt arbete.
Ribban i utrikespolitiken kommer att höjas, så mycket är säkert. Vår ställning hänger i ännu högre grad på vår förmåga att påverka och avtala om saker utanför vårt lands gränser. I Europa, Nord- och Sydamerika, Asien och Afrika. Att knyta kontakter, påverka, förklara och till och med sälja Finland blir allt viktigare. För er innebär allt detta en högre kravnivå och ett ännu betydelsefullare jobb.
* * *
Ärade kolleger,
För ett år sedan hade jag nyss inlett mitt arbete som utrikesminister. Jag hade en positiv uppfattning om utrikesministeriet.
Idag är min uppfattning ännu positivare.
UM är fullt av kunniga, fiffiga och flexibla människor. Det är en sann glädje att få jobba i ett sådant hus. Ledarskapet har fått mycket uppmärksamhet, och vid ministeriet och ambassaderna ser jag i huvudsak glada män och kvinnor som litar på sig själva och som gillar sitt krävande jobb.
Jag har så pass länge haft att göra med att leda människor att jag nog märker när det fungerar och arbetsgemenskapen blomstrar. När kollegerna är samspelta ─ och det ser jag glädjande ofta att ni är ─ har arbetet både ett starkt sug och en stor inneboende kraft.
Nu vill jag särskilt lyfta fram familjernas roll vid ambassaderna. Under mina tjänsteresor har jag fått bekanta mig med många av er som följt med er partner och jag har blivit djupt imponerad. Jag vet av egen erfarenhet vilken viktig roll ens partner kan ha. Jag kan inte annat än beundra steget in i det okända som ni tar när ni följer med ut i världen.
För att använda en gammal metafor är ambassaden som ett skepp på öppet hav. Hemmet är långt borta och skepparen den som håller i rodret. Var och en, också familjen, måste kunna lita på att de behandlas rättvist och att de blir omhändertagna. Familjernas utkomststöd, hälsovård och ekonomiska ställning måste uppmärksammas mer.
Arbetsmiljön måste också vara i gott skick. Vi måste värna om utrikesrepresentationens verksamhetsförutsättningar. Resurserna är knappa, nu och i framtiden, men vi har inte längre råd med att förlänga täcket genom att förkorta det i fotändan.
I framtiden förväntar vi oss ännu mer påverkan och kontaktskapande av ambassaderna. Den traditionella övervakningen kommer samtidigt att minska. Den politiska rapporteringen försvinner ingenstans, men vi kommer att fästa allt större vikt vid informationens källor och värde. När det gäller påverkansarbetet måste vi ta ett par steg framåt, ställa upp mål och sedan uppnå dem. Redogörelsen innehåller en noggrannare handbok för hur de första stegen ska tas.
Bästa åhörare,
Makten ligger i språket. Den som berättar den bästa historien vinner. När hjulen i den internationella politiken rör på sig uppstår ett behov av nya nationella berättelser.
Alla känner inte till Finland. Därför bör vi på nytt placera vårt land där det förtjänar att stå ─ annars gör någon annan det för oss. Vi behöver skicklig och smidig kommunikation och vi måste väga våra ord väl.
Vår internationella ställning är beroende av de berättelser som berättas om oss. Det är antingen berättelser som vi själva berättar eller så är det någon annan som sätter ihop dem. Vi är en västerländsk demokrati, ett öppet samhälle som grundar sig på förtroende och en nordisk välfärdsstat ─ och jag menar varje ord. Vår historia är kanske inte lång eller ärorik, men det snart hundraåriga Finlands historia är ändå ganska bra.
Ni ska berätta Finlands historia ute i världen, med egna ord på ett sådant sätt att ni blir förstådda. Det är ett arbete som har en mening.
Tusen tack, jag önskar er lycka och framgång!