Minister Stubbs tal vid Pohjola-Nordens seminarium
Nytt skede i Östersjöpolitiken
Tal av utrikesminister Alexander Stubb vid Pohjola-Nordens seminarium i Helsingfors den 10 november 2009.
Ändringar möjliga när talet hålls
Ärade åhörare,
jag är nöjd att få uppträda inför denna värdiga publik och tala om ett av mina favoritämnen – om Östersjön. Särskilt nöjd är jag över att få göra det tillsammans med min kollega Jonas Gahr Støre. Östersjön förenar oss förresten också med Norge. Vi har med Jonas just undertecknat ett avtal om att Finska vikens radioaktiva fyrar ska ersättas med säkrare modeller!
För Finland är Östersjön livsviktig. Ekonomiskt är det vårt fönster ut mot världen: över 80 % av vår utrikeshandel går över Östersjön. Också som miljövärde är havet centralt för Finland. Östersjön är en gedigen del av den finländska identiteten.
Östersjön är betydelsefull också i större skala. I omgivningarna runt Östersjön bor det ca 90 miljoner människor. På Östersjön transporteras omkring 15 procent av hela världens frakttrafik. Hela tiden är minst 2000 handelsfartyg i trafik och antalet beräknas öka med över 50 procent till år 2030. Förra året uppgick kuststaternas sammanlagda bruttonationalprodukt till över 12 procent av hela världens BNP.
Det är alltså inget under att Östersjön synligt har lyfts fram inom Europeiska unionen. Europeiska rådets oktobermöte godkände unionens nya Östersjöstrategi. Det är ett betydelsefullt resultat som stärker EU:s roll i norden.
Nu är det dock tid att se framåt igen. Vi står inför tre slag av utmaningar. För det första kräver verkställandet av Östersjöstrategin rejäla satsningar. Strategin är ett startskott, inte en slutpunkt. För det andra är följande utmaning att kraftigare engagera Ryssland i Östersjösamarbetet. EU:s Östersjöstrategi får inte bli en skiljemur. För det tredje måste vi slipa våra Östersjöverktyg i ännu vassare skick.
Verkställandet av Östersjöstrategin
För fem år sedan vaknade en grupp europarlamentariker till insikt om hur radikalt utvidgningen av EU skulle komma att omforma Östersjöregionen. Jag var med i gruppen som främst bestod av finländska, svenska och estniska meppar. I min rapport från 2006 ”The Baltic Sea Strategy for the Northern Dimension” sammanfattade jag gruppens tankegångar för parlamentet. Kopplingen till den Nordliga dimensionen var viktig, eftersom den är en del av unionens politik i regionen.
Kommissionen och medlemsstaterna tog initiativet till sig. I första ledet Sverige som beredde sig för sitt EU-ordförandeskap. I december 2007 gav Europeiska rådet uppdraget till kommissionen. Om vi lyckades bra med sådden i Europaparlamentet, såg kommissionen för sin del till att skörden blev riklig. Bryssel medgav att man inte satt på några nya visdomar om hur Östersjöregionens frågor borde ordnas. För att skissera upp substansen i strategin var det bäst att vända sig till medlemsstaterna och till andra aktörer i regionen. Också förberedelseprocessen var mycket öppen.
Nu sätter verkställandet av strategin för Östersjöregionen i gång. Det kräver ett intimt samarbete både mellan kommissionen och medlemsstaterna och mellan EU och Ryssland. Handlingsplanens 15 så kallade prioritetsområden har delats upp mellan EU:s medlemsstater så att varje område har en medlemsstat i Östersjöregionen som ansvarar för att verkställandet inleds och följs upp. Flera av de ca 80 projekt som har tagits med i planen är färdiga att genomföras och för merparten av projekten har verkställare redan registrerats. Det är viktigt att det konkreta arbetet kommer i gång redan i höst. Det tror jag vi kan lyckas med.
Östersjöprogrammet bygger på fyra pelare: miljön, ekonomin, regionens attraktivitet och förbindelser samt den interna säkerheten. När programmet verkställs måste vi lägga mest tyngd å ena sidan på de allvarligaste riskerna, å andra sidan på de största möjligheterna.
Först till riskerna, där den största gäller miljön. Östersjön är ett av världens mest förorenade hav. Den består av en exceptionellt grund brackvattenbassäng där vattnet byts långsamt. Så förbättras också tillståndet i havet långsamt. Det synligaste tecknet på det dåliga tillståndet är blåalgsblomningen om somrarna. Mängden näringsämnen som rinner ut i sjön, oavsett om de härrör från jordbruket eller från bosättning, måste på alla håll fås ner. Vidare måste vi bygga upp en reglering för hela Östersjön i syfte att förbättra sjötrafikens säkerhet. Den ekonomiska tillväxten och oljetransporterna ökar fartygstrafiken. Möjligheten att det sker en oljeolycka är en allvarlig risk.
Den viktigaste möjligheten är Östersjöns ekonomiska potential. För att den ska kunna utnyttjas krävs det en mycket tätare Östersjöintegration. Därför behöver vi en bättre fungerande inre marknad, starkare nätverk inom forskning och innovation samt bättre trafikförbindelser. Också energipolitiken är en gemensam utmaning. Klimatförändringen manar oss till att minska användningen av fossilt bränsle och öka användningen av förnybart bränsle. Samtidigt måste vi se till energisäkerheten och skapa en gemensam europeisk elektricitetsmarknad. Det här går vi inte i land med utan att Baltikums isolering från den övriga regionen avvecklas genom att vi bygger upp överföringsförbindelser för elektricitet och gas mellan våra länder.
Det finns flera exempel, men de här räcker för att visa att vi måste vara noggrannare med att uttryckligen ur Östersjöperspektiv se hurudan gemensam jordbrukspolitik, fiskepolitik, miljöpolitik och energipolitik vi bedriver i unionen. Det är det som är meningen med Östersjöprogrammet.
Verkställandet av Östersjöstrategin ligger framför allt på regeringarna. Det är dock klokt att erkänna att det inte är nog. Det behövs också ett omfattande samarbete inom den offentliga och den privata sektorn. Syftet med Baltic Sea Action Summit som ska ordnas i Helsingfors i februari är just att sätta fart på den här aspekten. I Helsingfors samlas då regionens stats- och regeringsöverhuvuden samt företag och organisationer som är beredda att genomföra konkreta projekt för Östersjön. Med denna modell omvandlas också unionens Östersjöpolitik från ord till handling.
Starkare rysk medverkan
Östersjön är inte EU:s ”innanhav”. Längs dess kuster finns ett land som inte hör till EU, Ryssland. Meningsfull Östersjöaktivitet kräver rätt ofta samarbete uttryckligen med Ryssland. Ryssland behöver Östersjön, men så också Östersjön Ryssland.
Trots de stora möjligheterna har Ryssland inte riktigt funnit sin plats i regionens i övrigt positiva dynamik. Utmaningen är att få till stånd ett samarbete med Ryssland som får landet att integreras tätare med Östersjöregionens gemenskap och samtidigt med en vidare europeisk region. När vi nu kan skönja 2010-talet är det hög tid för Östersjön att lösa ut förväntningarna som ställdes på den i början av 1990-talet som ett laboratorium för nya former av samarbete.
Förvisso förekommer det redan samarbete med Ryssland. Det gäller särskilt riskhantering, såsom bekämpning av oljeskador och organiserad brottslighet. Dessutom har miljösamarbetet långa traditioner i Östersjöregionen. Till exempel har miljöpartnerskapet inom den nordliga dimensionen, som jag återkommer till längre fram, utgjort en viktig del i en större inlärningsprocess som har lett till att man också i Ryssland börjar erkänna miljöfrågornas betydelse.
Också gasledningsprojektet Nord Stream i Östersjön kan ses som en inlärningsprocess. Faktum är att Östersjöns mångdimensionella roll de senaste månaderna har debatterats kanske mera än någonsin, tack vare Nord Stream. Nord Stream har både förbundit Östersjöländerna med varandra och skilt dem åt. Det lanserades som ett bilateralt projekt mellan Tyskland och Ryssland, men den politiska andan däromkring blev kanske starkare än avsett. Det behandlades inte som ett kommersiellt, europeiskt energisäkerhetsprojekt, vilket det dock i grunden är.
Tack vare Esboavtalet kunde ledningsprojektets miljökonsekvenser emellertid behandlas som en miljörisk för kuststaterna. Esboavtalet fungerade som en kanal genom vilken kuststaterna kunde delta och föra fram sina synpunkter på projektets miljökonsekvenser. Staterna är skyldiga att beakta dessa synpunkter i sina tillståndsprocesser.
Förra veckan gav statsrådet sitt samtycke till att Finlands ekonomiska zon ska få användas för ledningsbygget. Samtidigt gav även Sverige sitt samtycke. Nu ska Västra Finlands miljötillståndsverk ge sitt tillstånd i enlighet med vattenlagen. I fortsättningen kommer regeringen noggrant att följa med att de villkor man ställt iakttas. Säkerhetsaspekterna måste tas i beaktande i byggarbetet och miljökonsekvenserna ska hållas inom de på förhand beräknade gränserna.
Vad har vi då lärt oss? Åtminstone att en öppnare debatt och närmare kontakter från första början kunde ha dämpat de emotionella laddningarna och gett projektets betydelse rättare proportioner. Och förhoppningsvis också att framtiden måste byggas på en starkare grund. I fortsättningen kräver Östersjöregionens utveckling och undvikande av spänningar tätare samarbete och inbördes förtroende.
Östersjöstrategin utgör ett riktmärke för samverkan av ny typ. Det är bra för Ryssland och för andra länder utanför EU att unionen fäster uppmärksamhet vid de nordliga gränsområdena. Det är likafullt klart att vi inte kan förvänta oss att Ryssland och andra partner automatiskt ska börja verkställa beslut som EU har fattat internt.
Hur kan vi då knyta Ryssland närmare till Östersjösamarbetet? På Östersjöstaternas råds (CBSS) möte i Riga sommaren 2008 förde statsminister Vanhanen fram att det kommer att behövas en gemensam vision för hela Östersjöregionen när EU:s Östersjöstrategi har godkänts: Baltic Sea Vision 2020. Nu är tiden den rätta att inleda dessa gemensamma reflektioner med Ryssland och andra länder utanför EU. Baltic Sea Vision 2020 kan föra samman alla länder i regionen och EU för att på jämbördig grund bygga upp visioner och gemensam verksamhet.
Östersjöverktygen i skick
Utöver en gemensam Östersjövision behövs det också gemensamma Östersjöverktyg, uppdaterade till dagsläget. Jag vill fästa er uppmärksamhet vid två saker: en skärpning av Östersjöregionens samarbetsarkitektur och möjligheterna den nordliga dimensionen erbjuder.
När EU:s Östersjöpolitik förändras är det skäl att omvärdera regionens befintliga samarbetsstrukturer. En del av diskussionen handlar om Östersjöstaternas råd CBSS. Rådet inrättades efter det kalla kriget under en tid då av länderna i området endast Tyskland och Danmark var medlemmar i EU. CBSS, i tiden ett helt unikt samarbetsorgan, söker sig för närvarande en ny roll. På politisk nivå är CBSS-mötena fortfarande viktiga för medlemsstaterna, men tjänstemannakommittén och arbetet på sakkunnignivå har inom många sektorer förlorat sin betydelse. I nuläget kan de inte fullt ut svara mot de utmaningar det utvidgade och tätare Östersjösamarbetet ställer. Alla CBSS-funktioner har inte heller längre sin tidigare innebörd i ett läge där EU:s Östersjöstrategi och å andra sidan den nordliga dimensionen erbjuder mera utvecklade instrument för Östersjösamarbetet.
Hur kan vi trygga en fortsättning på de värdefulla högnivåmötena samtidigt som vi strömlinjeformar verksamheten? Det värdefulla arvet från CBSS kunde kanske i fortsättningen bäst tryggas genom att skapa en ny, lättare och mera flexibel organisation. Det nya arrangemanget kunde vara exempelvis N13, Northern 13, med de fem nordiska länderna Finland, Sverige, Danmark, Norge och Island, de tre baltiska länderna Estland, Lettland och Litauen, länderna vid södra Östersjön Tyskland och Polen samt Ryssland, Vitryssland och Europeiska kommissionen.
N13 kunde bli ett mera informellt forum för diskussioner på hög nivå, där också eventuella frågor av mera sensitivt slag kunde tas upp. Jag tror att ”diskussioner vid brasan” är ägnade att minska spänningarna, stöda tillkomsten av en gemensam Östersjövision och föra Östersjösamarbetet framåt på olika sektorer.
Vid sidan av ett diskussionsforum behöver vi också ett mera praktiskt arbetsredskap. Ett sådant har vi i EU:s, Rysslands, Norges och Islands gemensamma nordliga dimension som genom sina strukturer ger utrymme för jämbördigt beslutsfattande i utformandet av en gemensam Östersjöpolitik för EU och Ryssland.
I Finland har det långt gått oss förbi att den nordliga dimensionen de senaste åren har fått alldeles ny luft under vingarna. Den är inte den av kritikerna beramade ”sorgliga dimensionen”, utan i nuläget det delområde i relationerna mellan EU och Ryssland som kanske fungerar allra bäst. Det har gått att förnya den nordliga dimensionen till ett äkta och jämbördigt partnerskap, där alla parter konstruktivt deltar i samarbetet och bär ansvar.
Det dynamiska i den nordliga dimensionen kommer bäst till synes i att många viktiga nya initiativ börjar se dagens ljus. För det första togs det för två veckor sedan ett beslut om inrättandet av ett trafik- och logistikpartnerskap inom den nordliga dimensionen. Det här är en betydelsefull öppning i utvecklandet av trafiksamarbetet i Östersjöområdet och Barentsområdet. För det andra ska det i Stockholm senare i veckan också inrättas ett kulturellt partnerskap inom den nordliga dimensionen. Med det vill man främja tillkomsten av ekonomiskt lönsam kulturell verksamhet och öka utbytet av information om möjligheter till samarbete och finansiering. Kreativ ekonomi är ju ett sätt att öka tillväxten och välmåendet i Östersjöregionen.
För det tredje håller man parallellt med tjänstemannasamarbetet på att också ta fram ett samarbete mellan högskoleinrättningar och näringslivet inom ramen för den nordliga dimensionen. Om två veckor kommer Nordliga dimensionens institut att inrättas. Det är ett ypperligt exempel på hur den nordliga dimensionen väcker intresse och uppmuntrar till skapande verksamhet mellan universiteten. Affärslivets förslag om ett Northern Dimension Business Council är för sin del ett välkommet projekt som stärker möjligheterna till ekonomisk utveckling i de nordliga områdena. Intresset som affärs- och universitetsvärlden har visat den nordliga dimensionen är viktigt och ger oss företrädare för statsmakten tillit till att det vi gör och våra mål står på rätt grund.
För det fjärde har frågan huruvida Vitryssland ska tas med i den nordliga dimensionen varit aktuell de senaste månaderna. Vitryssland, som hör till Östersjöns avrinningsområde, är redan nu med i partnerskapet för trafik och logistik och kommer att delta i miljöpartnerskapet. Den nordliga dimensionen representerar ett sådant pragmatiskt samarbete som vi också vill knyta Vitryssland till, som en av staterna i regionen. Därför anser jag att det vore ett logiskt steg i utvecklingen att ta med Vitryssland som en jämbördig partner i den nordliga dimensionen.
För det femte står vi också när det gäller det finansiella samarbetet mellan EU och Ryssland på tröskeln till något nytt. Jag hoppas att vi i början av nästa år kan starta den nya generationens samarbetsprogram för gränsområden längs gränserna mellan EU och Ryssland. För första gången i EU:s historia kombineras här EU:s så kallade yttre och inre pengar inom ett och samma program, alltså i Finlands fall Finlands egna strukturmedel och Rysslandsfinansiering. Dessutom deltar Ryssland för första gången i EU–Ryssland-relationernas historia jämbördigt i programfinansieringen. Nyskapande är alltid utmanande och förhandlingarna är ännu inte slutförda. Om vi når en samsyn kommer undertecknandet av de finansiella avtalen mellan EU och Ryssland att bli det mest betydande resultatet av toppmötet EU–Ryssland nästa vecka. Det resultatet är ur allas synpunkt ytterst viktigt.
Vi ska alltså värna och fördomsfritt utveckla den nordliga dimensionen, som har alla chanser att fungera som ett centralt instrument för Östersjösamarbetet. I och med att den nordliga dimensionen förstärks bör vi också trygga en tillräcklig finansiering. Jag vill inte i det här sammanhanget tala om budgetlinjen, eftersom det i mitt tycke är vilseledande, men det är min önskan att EU:s finansiella instrument utvecklas så att de allt effektivare stöder det regionala samarbetet i norr.
* * *
EU:s interna ambitioner och mål har skrivits in i Östersjöstrategin. Nu står vi inför ett nytt skede i Östersjöpolitiken. Det krävs kraftiga tag för att verkställa strategin. Ryssland måste engageras starkare i Östersjösamarbetet. För att vi ska lyckas med det måste vi tillsammans skissera upp framtiden och också vidareförädla våra gemensamma Östersjöredskap. Ett diskussionsforum av ny modell, kontinuerlig utveckling av den nordliga dimensionen och en tillräcklig finansiering ger den extra kick som behövs.
Östersjön får inte bli endast en farled, där den accelererande aktiviteten ökar konkurrensen och spänningen. Tvärtom – vi måste kunna kanalisera Östersjöns betydelse till rörelseenergi som bygger upp samförstånd, förtroende och samarbete på alla plan.