Utrikesminister Erkki Tuomioja: Kontrollen över globaliseringen och demokratins legitimitet - utmaningar i Europa

Föredrag i Friedrich Ebert Stiftung i Berlin 10.5.2000


Valdeltagandet har i Finland liksom på annat håll bland de stabila demokratierna i Västeuropa länge varit i sjunkande. Vid vårt senaste riksdagsval var det blott 68 procent och när valet till Europaparlamentet anordnades senaste juni samtidigt i alla EU-länder var deltagandet i Finland blott 31,4 procent. Ett undantag i den sjunkande trenden var intresset för det nyligen avhållna presidentvalet, då deltagandet steg till över 80 procent.

Då medborgarna upplever att de direkt kan avgöra någon till dem klart framställd fråga är de fortfarande mycket intresserade av att använda sig av sina rättigheter, men om makten, inverkan och beslutsfattandet är avlägsna och oklara räcker inte motivationen längre till för att utnyttja sina rättigheter.

Medborgarnas värderingar baserar sig givetvis på subjektiva intryck. Finlands president är inte längre, och i synnerhet inte i inrikespolitiken, en sådan makthavare som kunde förbigå en parlamentarisk regering eller ens inverka på dess beslut, men ur medborgarens synvinkel är personvalskonstellationen ändå frestande och klar. Europaparlamentet har å andra sidan verklig makt, men människorna låter ändå inte sitt röstningsbeteende påverkas av att makten används i för dem konkret viktiga ärenden.

Vi har här att göra med paradoxen om den globaliserade världen som skildras av Zygmunt Bauman i hans nyaste verk In Search of Politics. Samtidigt som den politiska friheten enligt den liberala demokratin aldrig tidigare förverkligats i lika stor utsträckning som idag, upplever människorna, i synnerhet i de gamla demokratierna, att de sedan demokratins genombrott aldrig haft så ringa verkligt inflytande på de beslut och förändringar som styr deras öden.

Min uppfattning om globaliseringen är att den är en utveckling som är oundviklig och i de flesta fall för med sig mera positiva möjligheter än nya hotbilder. I sin helhet har internationaliseringen, fördjupningen av arbetsfördelningen och öppningen av marknaderna effektiverat de begränsade resurser som behärskas av mänskligheten, påskyndat den ekonomiska tillväxten och skapat ett nytt välstånd. Detta kan man entydigt konstatera trots att fördelningen av tillväxten och välståndet ändå är olika inom olika stater och globalt håller på att förändras till alltmer ojämlik.

Varför är man rädd för globaliseringen?

Rädslan för följderna av globaliseringen är ändå stor också i de europeiska länder där ekonomins makrostorheter för sin del utvecklats gynnsamt såsom i Finland och Tyskland. I många länder frågar man sig om det inte finns några gränser för marknadskrafternas framfart och skärpningen av konkurrensen eller om småningom all aktivitet i samhället enbart kommer att behärskas av de anonyma och globala marknadskrafterna.

Om allting således är till salu leder då detta till att den s.k. nordiska modellen kombinerad med ett omfattande och på lagstiftning baserat socialskydd och offentliga välfärdstjänster som likvärdigt står till alla medborgares förfogande småningom kommer att försvinna?

Kommer detta att leda till att avtalssamhället som baserar sig på starka organiserade arbetsmarknadsparter och en reglementering av arbetslivet som är uppbyggd för att trygga arbetstagarnas ställning upplöses?

Kommer detta att leda till att den till den europeiska kapitalismen hörande nationella och regionalt ansvariga verksamhetsformen som också erkänner och tar i beaktande det samhälleliga ansvaret försvinner?

Kommer vi sålunda att övergå till en period av korta och osäkra arbetsförhållanden, till ett privatiserat socialskydd och till ett av shareholder value dominerat marknadssamhälle som kanske präglas av en lägre arbetslöshet än idag, men också av en ökning av skillnaderna i inkomst och förmögenhet, en växande utslagning och ett sönderfall av den sociala samhörigheten?

Jag är säker på att majoriteten av medborgarna i Europa entydigt vill förhindra en sådan utveckling. Men vad är då Europeiska unionens roll för att främja eller förhindra en dylik utveckling?

Jag hör till de finländare som understödde medlemskap i EU framför allt därför att vi såg i unionen en möjlighet att till det demokratiska beslutsfattandet återställa de medel för att styra marknadskrafterna och bygga välfärdssamhället under globaliseringsprocessen som det ena efter den andra undantagits det nationella beslutsfattandet.

Finland har målmedvetet sökt sig till unionens kärna, där Tyskland på grund av sin historia och sin geografi alltid befunnit sig. Medlemskapet i EU är dock inte för alla finländare något angenämt. Vid folkomröstningen i Finland om medlemskap i EU var 43 procent emot medlemskap och antalet medborgare som misstror medlemskap har förblivit ungefär likadant. Detta syns dock inte i vår europapolitik som i enlighet med vår vana sköts i en konsensusanda, realistiskt och pragmatiskt, där också de som är misstrogna mot EU deltar i politikens utformning.

Vad för en finalité?

Den finländska europarealismen är redo att utveckla unionen framför allt på det sätt som utvidgningen förutsätter, men inte på basis av någon obestämd och på förhand definierad finalité. Finalitétänkandet baserar sig på det efterkrigstida läget. Framsynta statsmän ville få till stånd en utveckling i det av två världskrig och talrika mindre krig härjade Europa som genom att fördjupa samarbetet genom att uppodla ett ömsesidigt beroende skulle omöjliggöra krig i Europa och stabilisera en demokratisk förvaltning. Alla uppfattade från första början Europeiska kol- och stålgemenskapen som ett projekt, vars verkningar inte var avsedda att blott gälla för arangemangen och regleringen inom två centrala industribranscher.

Ett dylikt byggande av Europa som skulle basera sig på euroelitens större insikt i vad som för alla är rätt och riktigt är idag inte längre befogat. Jag påminner om att det bakom den nu bortgångna Berlinmuren förskansat sig just ett sådant samhällssystem, där den leninistiska eliten ansåg det som sin rätt att på basis av en s.k. vetenskaplig världsåskådning för allas del definiera riktningen av den samhälleliga utvecklingen. Därför förstår jag om många central- och östeuropéer känner sig främmande inför den för dem bekanta säkerhet, med vilken man inom EU kan kräva en anslutning till en på förhand fastslagen finalité.

Visst behövs det framtidsvisioner och det är rätt och oundvikligt att man diskuterar öppet härom. Det kan dock inte vara så att det vid varje tillfälle blott finns en enda riktig och tillåten framtidsvision och i synnerhet inte i situationer när detta inte öppet diskuterats och godkänts i demokratisk ordning. Kommande européer kan ha visioner av och förverkliga en annan europeisk union än vad som idag förefaller oss att vara den riktiga och till detta bör de ha rätt och möjlighet.

Detta gäller i synnerhet för institutioner och uppgifter. Beträffande värden och fundamentala rättigheter bör man givetvis inte lämna så mycket rörelsefrihet för kommande släktled att detta kunde möjliggöra en återgång till ojämlikhet, våld och barbari som förtrampar de mänskliga rättigheterna.

Det rör sig här om värden som är centrala för européer och som Europeiska unionen bör övervaka, men med skicklighet. Kränkningar av demokrati och mänskliga rättigheter eller rasism är saker som européerna bland sig vid behov bör reagera kraftigt emot.

Däremot kan man inte slå vakt om de europeiska värdena genom diskriminering av eller sanktioner mot t.ex. sådana som förhåller sig negativt till Europeiska unionen eller dess utvidgning. Med detta hänvisar jag till att man bör avfärda tanken på att understöda eller på annat sätt gynna de s.k. europeiska politiska partierna och förbigå andra i övrigt demokratiska partier som inte vill förbinda sig till de i Bryssel fastslagna ramarna. Likaså är tanken på att foga paneuropeiska listor till valet till europaparlamentet helt konstlad.

Vad är då min vision av världen och Europa? Alltför ofta presenteras visionerna om Europa i en anda av någotslags Europa über alles. Jag önskar ett starkt Europa, men inte ett sådant vars styrka används till att underkuva andra eller ett som föreställer sig att den egna styrkan kan basera sig på vapen, protektionism eller annat slags förskansning. Ett starkt Europa behöver också starka grannar och samarbetspartners.

Ett starkt Europa

Styrkan föds ur god hushållning, konkurrenskraft, kunnande och en hållbar socialpolitik. Styrkan förutsätter inte konstgjorda förbundsstatskonstruktioner eller en utveckling av Europeiska unionen till en militär maktfaktor. För att garantera den kollektiva säkerheten för länderna i Europa har alla till sitt förfogande Organisationen för säkerhet och samarbete i Europa OSSE som ett mjukt instrument och Nato för dem som har behov av en fast säkerhet.

Försvarssamarbetet inom Europeiska unionen bör inte försvaga någondera. Krishanteringskapaciteten som baserar sig på besluten i Köln och Helsingfors för de s.k. Petersberg-uppgifterna är behövlig och kan accepteras men inte därutöver.

Det finns skäl att undvika en överbetoning av militär styrka som förekommer kring förberedelserna för krishantering. Historiens lärdomar om bruket av militär styrka för att förverkliga goda mål påminner oss om att enbart militär övermakt inte är nog för att lösa konflikter, utan att det alltid också fordras politiska lösningar med möjligast bred uppslutning samt det internationella samfundets insats för att trygga det civila samhällets och demokratins funktioner.

För den skull behöver EU:s militära krishantering vid sin sida också en utveckling av den s.k. civila krishanteringsberedskapen på motsvarande sätt. Bristerna i det internationella samfundet inom den civila krishanteringens områden, såsom polis- och rättsväsendet, räddningstjänsten och humanitärt bistånd, är mycket större än inom den militära krishanteringen.

Europeiska unionens omedelbara utmaning är utan tvivel en utvidgning till Central- och Östeuropa. Detta kräver att man under innevarande år kan slutföra regeringskonferensens arbete som syftar till att skapa förutsättningar för en utvidgning.

Hör en ökning av ett smidigt samarbete också till dessa förutsättningar? Personligen är jag skeptisk. Amsterdamavtalet erbjuder redan tillräckliga och hittills outnyttjade möjligheter till detta. Jag är inte förtjust i tanken att flexibiliteten skulle ökas genom att de stater som betraktar sig som EU:s kärna skulle förbehålla sig att fastslå processen inom regeringskonferensen och förbigå riktningen av EU:s kommande utveckling utan att de nya medlemsstaterna skulle få blanda sig i det.

Om Europeiska unionen behöver nya uppgifter som alla länder inte önskar eller kan delta i är Amsterdamavtalet tillräckligt för detta eller också genom en helt separat överenskommelse.

Vad behöver vi då Europeiska unionen till? Den fria rörligheten för människor, varor, tjänster och kapital inom den europeiska inre marknaden börjar för mången redan vara något så pass vardagligt och självklart att det kanske inte längre uppskattas tillräckligt. Till dem som ringaktar detta räknar jag förutom de fåtaliga EU-motståndarna också dem som kräver en fortsatt fördjupning och som varnar unionen för att enbart utvecklas till ett frihandelsområde.

Fördelarna med den inre marknaden är och förblir viktiga och de har inte ens ännu uppnåtts på alla områden. Det är emellertid sant att de frågor som regleras av stadgandena om den inre marknaden alltmer börjar vara ärenden som gäller vidare internationella överenskommelser än blott inom EU och som faller inom ramen för WTO, OECD och andra mera omfattande sammanslutningar och fördrag.

Europeiska rådet strävade i Lissabon efter att skapa en ny vision genom att uppställa det djärva målet att inom tio år lyfta Europa förbi USA till den ledande ekonomiska makten i världen.

I konklusionerna från Lissabon betonades öppnare konkurrens, en satsning på kunnande, ett fullt utnyttjande av informations- och kommunikationsteknologi, gynnande av företagsamhet och samarbete mellan socialpartners. Dels är det en fråga om att komplettera den inre marknaden och dels om att främja andra frågor genom samverksamhet, men ännu mera om ärenden som hör till och som också bör höra till medlemsstaternas eller regionernas verksamhets- och ansvarsområden. Ur finländsk synvinkel berör resolutionerna från Lissabon rätt långt frågor där vi redan varit föregångare och vilkas fortsatta bedrivande inte vållar oss problem.

Det finns skäl att göra det helt klart att Europas strävan efter att vara framgångsrikt i tillväxttävlan med USA inte förutsätter att man anammar den amerikanska sociala modellen. Vid utvecklingen av den europeiska konkurrensförmågan är inte vår sociala modell i allmänhet, t.ex. såsom den förverkligats i den tyska marknadsekonomins sociala modell och inte heller i den s.k. nordiska modellen, någon belastning utan en styrka som stöder den ekonomiska utvecklingen.

Detta betyder inte att man inte hela tiden borde se till hållbarheten i vår sociala modell och dess bärförmåga. Välfärdsstaten bör visserligen hela tiden uppmuntras till att förnya och utveckla sig på ett sätt som tryggar dess finansiella hållbarhet, minskar statscentreringen, godkänner erbjudanden om tjänster från privatföretagsamhetens sida, tillgriper anbudsförfarande mera än idag och förhåller sig mera fördragsamt än tidigare till olika individuella val av livsstil.

Enligt vår uppfattning är detta något som vi i Finland och de andra nordiska länderna hela tiden gjort. Trots det anser vi inte att vi uppfunnit hjulet på nytt och vi känner inget behov av att marknadsföra vår modell som exempel för andra. Vår bindning till värdena i den s.k. nordiska modellen och det inom dess ram förverkligade och hela befolkningen täckande omfattande socialskyddet samt utbildningen och bastjänsterna inom social- och hälsovården har snarare förstärkts än försvagats. Därför känner vi ingen dragning till tankar som utvecklats i andra förhållanden om en tredje väg, i varje fall inte om de framställs som någotslags paradigmskifte.

Demokratins legitimitet är hotad

Min rubrik förenar kontrollen över globaliseringen och demokratins legitimitet med varandra. Demokratin är nära att förlora sin legitimitet om den inte också och i synnerhet förmår svara på de globaliseringsutmaningar som gjort slut på politikens möjligheter att styra den ekonomiska och samhälleliga utvecklingen på ett sätt som motsvarar människornas förväntningar.

Dessa förväntningar riktar sig i de flesta länder till det demokratiska beslutsfattandet på den nationella nivån. Det är nämligen besvärligt att fördela demokratins legitimitet på olika plan. Människorna godkänner den och anser det för viktigt att de har såväl i det multinationella samarbetet inom Europeiska unionen som på det regionala och/eller lokala planet direkta och också på val baserade möjligheter att inverka. Samtidigt är det dock så att det i allmänhet blott finns ett plan på vilket demokratins legitimitet i första hand baserar sig.

Om det uppstår en konflikt om legitimiteten mellan beslutsfattandet på olika plan, så avgörs det i de flesta fall på basis av det nationella beslutet. Många av medlemmarna i Europeiska unionen beviljar inte en sådan självständig suveränitet åt unionens institutioner eller åt lokalförvaltningen i sitt eget land i vars hägn dessa själva kunde definiera sina befogenheter i förhållande till andra plan. Denna kompetenssuveränitet vilar i demokratiska länder hos folket och på det nationella planet på en nivå för beslutsfattande, varifrån man enligt överenskommelse kan sända frågan både högre upp till internationella organ och till lokalförvaltningen längre ner.

Detta står inte i konflikt med en ökning och förstärkning av EU:s befogenheter. Det utesluter inte heller möjligheten att denna definition av legitimiteten någon gång verkligen kan överföras till ett europeiskt plan. Detta är dock ännu inte fallet och vi har ingen rätt att försöka överföra den dit förrän detta är möjligt genom en naturlig utveckling. Förhastade försök kan blott försvaga hela legitimiten med demokratin och leda till konflikter som kan äventyra även den nuvarande integrationen. Dessa förhindras inte genom konstlade europakampanjer som i de flesta länder inte är ett fungerande sätt att uppfostra till ett accepterande av unionen.

Kontrollen över globaliseringen är ett mått på politikens hela prestationsförmåga. Svar på dessa utmaningar bör sökas på alla plan: genom nationella åtgärder, inom ramen för regionalt samarbete och genom globala åtgärder. Man bör pragmatiskt fråga sig vilka ärenden som förutsätter en förstärkning av det multinationella beslutsfattandet för att sköta en uppgift.

Detta förutsätter inte alltid att man utgår ifrån att i onödan inskränka de statliga befogenheterna. En förstärkning av EU:s sociala dimension är viktig, men den förutsätter inte ett förenhetligande av socialskyddet, utan det att man inte tillåter konkurrens om lägre socialutgifter eller om att avskriva ansvar för att locka till sig investeringar.

Protektionismen i en globaliserad världsekonomi är fortfarande ett hot, men en lika stor utmaning är behovet av att förstärka regeringarnas rörelsefrihet när det gäller att på olika sätt inskränka företagens handlingsfrihet, så länge begränsningarna inte baserar sig på nationell diskriminering.

Inom miljö-, social- och kulturpolitiken finns det värden vilkas främjande och skyddande förutsätter en möjlighet till en tillräcklig reglementering inom varje stat.

T.ex. beträffande hälso- och socialtjänster bör man se till att de inte i den fria ekonomins namn tvingas att öppnas för privat konkurrens på ett sätt som skulle underminera det nordiska välfärdssamhällets universalitet och omfattning.

Den formella handlingsfriheten garanterar dock inte längre verkliga möjligheter för staten att påverka marknadskrafternas verksamhet. För den skull kan man till demokratins förfogande återställa de från det nationella beslutsfattandet försvunna och/eller effektlösa hjälpmedlen för en ekonomisk styrning blott genom ett övernationellt beslutsfattande.

Torpederingen av OECD:s MAI-avtal var en viktig vattendelare. WTO:s misslyckade konferens i Seattle åtföljd av medborgarorganisationernas kraftiga protester tvingar oss äntligen att skriva om agendan för globala förhandlingar i en ny riktning som bättre motsvarar medborgarnas förväntningar och krav.

Finland hör till dem som kunnat dra full nytta av globaliseringen, men nackdelarna och hoten bekymrar också våra medborgare. Vi är därför beredda att komma med intiativ inom det internationella samarbetet för att lösa de globala utmaningarna. I det finländska regeringsprogrammet förhåller man sig positivt rentav till att införa den s.k. Tobin-skatten för valutatransaktioner för att minska osäkerheten på den internationella finansmarknaden. Om Tobin-skatten inte visar sig vara en realistisk eller fungerande lösning är det vår uppgift att presentera bättre fungerande metoder för att nå samma mål.

Alla dessa utmaningar beträffande globaliseringen kommer också att behandlas inom den WTO-arbetsgrupp som Socialistiska internationalen nyligen tillsatt och där jag kommer att fungera som ordförande.

Tack och hälsningar.






































































































EU