Utrikesminister Erkki Tuomioja: Utvecklandet av unionens yttre förbindelser som ett led i EU:s framtidsarbete, Riksdagen

Utrikesminister Erkki Tuomioja: Utvecklandet av unionens yttre förbindelser som ett led i EU:s framtidsarbete, Riksdagen


Stärkandet av Europeiska unionens externa insatser är ett centralt tema för unionens framtidsarbete. För Finland är det motiverat att EU är en stark internationell påverkare. Utvecklingen i vår omvärld återspeglas direkt i vårt lands säkerhet och välfärd, eftersom Finland är en typisk öppen ekonomi och ett öppet samhälle. Den globala utvecklingen har också gjort staterna allt mer beroende av varandra. Europeiska unionen erbjuder med sina värderingar och mål en lämplig ram för Finland där vi kan driva våra intressen och stärka vår ställning.

Redan nu är unionen en betydande global aktör. Den har en ledande roll i världen inom såväl handelspolitik som utvecklingssamarbete. Unionen har också aktivt arbetat för miljövård och ett stärkande av den internationella rättsordningen samt i anslutning till detta i betydande grad medverkat till genomförandet av betydelsefulla projekt såsom Internationella brottmålsdomstolen, klimatavtalet i Kyoto och inledandet av världshandelsorganisationen WTO:s förhandlingsomgång i Doha. Det finns ett stort behov av globala EU-insatser av detta slag. Därför måste konventet och den regeringskonferens som följer på det ha som mål att förbättra effektiviteten, koherensen och synligheten i fråga om unionens externa insatser.

I utkastet till konstitutionsfördrag presenteras principerna och målen för unionens externa insatser i sammandrag. Sådana viktiga utmaningar som globaliseringshanteringen, stärkandet av det multilaterala systemets ställning, en hållbar utveckling och kampen mot fattigdomen måste avspegla sig i unionens målsättningar. På denna punkt ger fördragsutkastet mycket väl uttryck för unionens särprägel som internationell aktör och motsvarar således de synpunkter som Finland har fört fram i konventet.

Finland anser det vara viktigt att öka koherensen, dvs. konsekvensen mellan de olika delområdena av unionens insatser på området för yttre förbindelser. Europeiska unionens gemensamma utrikes- och säkerhetspolitik, utvecklingssamarbete och handelspolitik måste knytas samman till en helhet. Dessa strävanden skulle gynnas av ett förslag i det utkast till konstitutionsfördrag som konventets presidium har lagt fram och enligt vilket alla bestämmelser om unionens externa insatser kunde samlas under en avdelning. Så skulle grundfördraget bli tydligare och man skulle ge en mer övergripande bild av unionens insatser på området för yttre förbindelser. Indirekt blir verksamheten också enhetligare om den nuvarande pelarindelningen slopas, vilket Finland förespråkar.

Vid den föregående regeringskonferensen arbetade Finland aktivt för att få till stånd fördragsändringar i fråga om handelspolitiken. Regeringen anser att de ytterligare ändringar som nu bereds måste beakta de utgångspunkter som Finland hade redan vid förhandlingarna om Nicefördraget. I dessa ingick, och ingår fortfarande, också att t.ex. våra möjligheter att tillhandahålla offentlig service på det sätt vi anser vara bäst inte får försvagas.

För utvecklingssamarbetets del finns det ingen anledning att göra några större ändringar i grundfördraget. Beslutsfattandet och förfarandena kan visserligen effektiveras också på detta område. Dessutom bör man överväga om finansieringen från den för närvarande fristående Europeiska utvecklingsfonden kunde kopplas samman med EU-budgeten.

De flesta av EU:s interna politikområden, t.ex. miljö, jordbruk samt rättsliga och inrikes frågor, har också en extern dimension eller avsevärda externa verkningar. Utöver koherensen mellan de olika delområdena av unionens insatser på området för yttre förbindelser är det därför viktigt att konsekvensen tryggas också mellan unionens inre politikområden och de externa insatserna.

Finland finner det viktigt att unionen gör en effektiv och aktiv insats i internationella organisationer och på internationella konferenser. EU:s ståndpunkter i dessa sammanhang bör samordnas bättre och om möjligt framföras av en och samma instans. Unionen måste också kunna bli medlem i internationella organisationer vid sidan av medlemsstaterna, om det behövs för att unionen skall kunna nå sina mål.

* * *

Europeiska unionen har en gemensam utrikes- och säkerhetspolitik. Det har likväl redan länge, och i synnerhet under de senaste åren, funnits ett växande behov av och stöd för en effektivering av denna politik. Europas medborgare, också finländarna, väntar sig detta, och Finland är av samma åsikt om denna målsättning. Detta måste synas i resultaten från konventet och regeringskonferensen. Vi stöder aktivt dessa strävanden.

Ett centralt element i utvecklandet av den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken är att beslutsfattandet görs effektivare och strukturerna förnyas. Beslut med kvalificerad majoritet bör vara huvudregeln också inom den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken, med undantag för säkerhets- och försvarspolitiska beslut, som också i fortsättningen bör vara enhälliga. Beslutsfattandet med kvalificerad majoritet måste inkludera en möjlighet att använda sig av en s.k. nödbroms och konstruktiv återhållsamhet. Reglerna för beslutsfattandet bör anges så noggrant som möjligt i grundfördraget. De bör inte få bli en senare uppgift för Europeiska rådet, vilket konventets presidium har föreslagit.

När det gäller förnyandet av unionens strukturer är en viktig reform att det inrättas en utrikesministerpost inom EU genom att de uppgifter som för närvarande sköts av den höge representanten och en kommissionsledamot som ansvarar för de yttre förbindelserna slås ihop. Finland har i sina ställningstaganden betonat att arrangemanget inte får påverka kommissionens behörighet eller rubba balansen mellan institutionerna. Därför bör ministerns befogenheter i fråga om de nuvarande gemenskapsfunktionerna och insatserna inom den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken tydligt skiljas åt. Ministern skulle vara vice ordförande för kommissionen. Å andra sidan skulle han eller hon lyda under rådet i frågor som gäller den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken och då ha en självständig initiativrätt som är oberoende av kommissionen och medlemsstaterna. Ministern skulle vara huvudansvarig för verkställandet av utrikes- och säkerhetspolitiken och kunna företräda unionen på det internationella planet i stället för ordförandestaten eller den nuvarande trojkan. Den rådskonstellation som behandlar yttre förbindelser bör också i fortsättningen ledas av en ordförandestat som bestäms på basis av ett rotationssystem. Möjligheten att skilja ministern från uppdraget bör regleras separat.

Den gemensamma säkerhets- och försvarspolitiken är en del av unionens gemensamma utrikes- och säkerhetspolitik. Finland ser det som positivt att denna utgångspunkt har accepterats också i utkastet till konstitutionsfördrag.

Även om den gemensamma säkerhets- och försvarspolitiken redan nu utgör en operationell del av den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken, är det av största vikt att se till att den funktionsförmåga som krishanteringen kräver byggs upp till alla delar.

Finland anser att unionens säkerhets- och försvarspolitik kan, och också skall, utvecklas ytterligare. Detta måste ske på ett sätt som gör unionen mer enhetlig. Vi är redo att öppet granska alla förslag som syftar till detta. T.ex. krishanteringen och den anknytande resursanskaffningen samt försvarsmaterielsamarbetet kan utvecklas utgående från de nuvarande principerna.

Vi ställer oss också positiva till en utökning av de s.k. Petersbergsuppgifterna i anslutning till krishanteringen. De ytterligare uppgifter som föreslås för unionen i fördragsutkastet hör tydligt till krishanteringsuppdragen och bygger i hög grad på de praktiska erfarenheter som redan finns.

En utveckling av krishanteringen kommer att kräva en ökning av unionens resurser. Finland är för egen del redo att medverka i den resursanskaffning som också i fortsättningen måste bedrivas som ett samarbete mellan alla medlemsländer som vill delta.

Samarbetet inom försvarsmaterielbranschen bör intensifieras genom att i unionen inrättas en försvarsmaterielmyndighet vars verksamhet alla medlemsländer har lika stor rätt att delta i. I myndighetens uppgifter bör dock inte — liksom över huvud taget inte i bestämmelser på grundlagsnivå — ingå att fastslå de olika ländernas kvantitativa utvecklingsmål för försvaret.

Vid sidan av den militära krishanteringen måste EU stärka den övergripande civila krishanteringsverksamheten; fördragsbestämmelser om detta bör slås fast. Finland har därför föreslagit att den civila krishanteringen får ett eget avsnitt i det kommande konstitutionsfördraget.

Vi anser också att den s.k. solidaritetsklausulen bör tas med i det nya grundfördraget. Härigenom stärks det redan existerande samarbetet mot terrorism.

Principerna för säkerhets- och försvarspolitiken måste kvarstå oförändrade. Alla medlemsländer som vill skall kunna delta. För skötseln av krishanteringsuppdrag bör inte bildas någon separat, sluten grupp bestående av bara vissa medlemsländer. Detta delar unionen och bidrar till att försvaga den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken. Utgångspunkten måste vara att man söker lösningar som alla unionsländer gemensamt kan vara med om att realisera. Man måste med öppet sinne försöka se vilka uppgifter i olika länders och gruppers förslag som kan tas med bland den europeiska säkerhets- och försvarspolitikens gemensamma uppgifter. Regeringen har ansett att om det saknas förutsättningar härför, måste verksamheten åtminstone följa de principer för närmare samarbete som ingår i de existerande fördragen. Det är t.ex. nödvändigt att ett tillräckligt stort antal medlemsstater deltar. Systemet måste vara öppet för alla samt respektera unionens institutionssystem och alla medlemsstaters intressen.

Finland anser att det inte stärker den gemensamma utrikes- och försvarspolitiken eller innebär något mervärde för unionen om en förpliktelse gällande ett gemensamt försvar tas med i unionsfördraget. Om en större grupp medlemsländer likväl vill avancera i riktning mot ett gemensamt försvar förutsätter också detta att de ovan nämnda principerna för ett närmare samarbete följs. Det är inte nödvändigt att nu ta ställning till om Finland bör medverka i samarbete av det aktuella slaget.

Finland utgår således från att unionens gemensamma utrikes- och säkerhetspolitik skall stärkas. Detta är också förknippat med utvecklandet av den europeiska säkerhets- och försvarspolitiken. Nu krävs en pragmatisk analys av vilka nya initiativ och projekt som behövs och hur dessa kan realiseras på ett sätt som tryggar enigheten inom unionen och dess gemensamma utrikes- och säkerhetspolitik.

Vi anser att detta tillvägagångssätt, som betonar ett stärkande av de gemensamma uppgifterna och går ut på att motarbeta upprättandet av nya skiljelinjer inom unionen, bäst tjänar ett inflytelserikt och enhetligt Europa. Vi kommer att arbeta aktivt för detta i de avgörande förhandlingsskedena.














































EU