Utrikeshandels- och utvecklingsminister Kai Mykkänens tal
Utrikesminister Kai Mykkänens tal vid ambassadörsmötet måndagen den 22 augusti 2016.
Kära vänner,
Det sägs att världen förändras i allt snabbare takt, men vissa grundläggande saker verkar aldrig förändras. En del av er har varit med om balansgången under kalla krigets sista år och om hur Finland först försiktigt men hela tiden mer beslutsamt anslöt sig till väst.
Som ett resultat av det målmedvetna arbetet var Finland sedan mentalt, juridiskt och ekonomiskt färdigt när dammarna slutligen brast. Finland intog sin plats som en normal västerländsk stat utan större omvälvningar.
Det har talats mycket om Finlands särskilda relation till Ryssland också den här sommaren. Det har till och med föreslagits att Finland ska avstå från sanktionerna mot Ryssland fastän Minskavtalet inte genomförs, vilket ställts som villkor för att sanktionerna ska upphävas.
Jag anser att det är ett enkelt val. Det primära intresset för ett land i Finlands ställning är att få västvärlden att beslutsamt fördöma det att ett land har ingripit militärt i en annan stats angelägenheter i Europa.
Till all lycka är det lätt att korrigera den största missuppfattningen i sanktionsdebatten. Man får ofta höra att Finlands export till Ryssland har förbjudits. Eller att vår export har rasat på grund av sanktionerna. Så är det inte. Över 90 procent av den export vi hade till Ryssland innan krisen är fullständigt fri från sanktioner.
Finlands export till Ryssland har halverats på tre år, men det beror huvudsakligen på oljepriset och investeringsdepressionen i Ryssland. En kopp kaffe på Esplanaden kostar i rubel dubbelt så mycket idag som innan Krimkrisen. Samma gäller priset på en kraftverksmaskin tillverkad i Finland som säljs till Ryssland.
Den halverade köpkraften skulle i vilket fall som helst drabba också Valios yoghurt och Prisma i S:t Petersburg. Vi arbetar givetvis ändå för att Ryssland själv ska avstå från importförbudet gällande livsmedel så snart som möjligt.
Rysslands ekonomiska depression gör ändå inte landet betydelselöst som handelspartner. Vi kommer troligtvis ännu att få uppleva perioder av dyr olja. Därför är det klokt att bara några få finländska företag dragit sig ur Ryssland. Också under dessa omständigheter använder de finländska företagen sina kunskaper om handeln österut framgångsrikt. Och då stöter de på allehanda vardagliga problem som också jag blev bekant med när jag arbetade med företagsfinansiering i S:t Petersburg för cirka tio år sedan.
Ryssland är ett land där man ofta har konkret nytta av kontakter till myndigheterna på alla nivåer. Sanktionerna gäller som sagt bara en mycket liten del av våra handelsrelationer. Inom övriga sektorer lönar det sig att hålla relationerna i skick. Därför ska vi i november sammanträda i den ekonomiska samarbetskommissionen mellan Finland och Ryssland efter en paus på några år.
Jäsningen i offentligheten skymmer det faktum att handelsrelationerna mellan Finland och Ryssland är i bättre skick än man i allmänhet tror. Ryssland har lyckligtvis inte helt gett upp sina strävanden att höra till de globala marknadsekonomiska institutionerna. Det fick vi en uppmuntrande signal om förra veckan när Ryssland, efter att ha förlorat ett tvistlösningsförfarande med EU om saken, i alla fall preliminärt lovade sänka tullarna på kartongprodukter till den nivå som WTO fastställer. På fredagen offentliggjordes också ett för EU:s del positivt WTO-beslut angående exportförbudet på svinkött.
Finland är en del av väst och av Europa. Det ska inte enligt mig betyda att vi bränner broar eller vänder ryggen mot öst. Vi måste handskas med praktiska frågor. Det viktigaste i kontakten till Ryssland är ändå att minimera missförstånd. Missförstånd är en grogrund för bitterhet. Den saken har förblivit oförändrad i tusentals år.
***
Ärade ambassadörer,
förra veckoslutet var i själva verket årsdagen för en utrikespolitisk vändpunkt i Finland, fastän den egentliga årsdagen givetvis firades söder om Finska viken.
För 25 år sedan, sent på kvällen den 20 augusti 1991, beslutade den högsta sovjeten i Estniska socialistiska sovjetrepubliken att återställa Estlands statliga suveränitet.
Tidigt följande morgon rullade Sovjetunionens armé sina pansarvagnar intill tv-tornet i Tallinn. Samtidigt torkade Janajevs desperata kuppförsök i Moskva ihop och armén kommenderades snabbt tillbaka.
Estlands nya självständighet var ett av resultaten av östra Europas frigörelse som satt igång på allvar våren 1989. I historieböckerna kallas året 1989 det andra galna året, då frihet och demokrati tog jättesteg framåt.
Nu, år 2016, är stämningen nästan den motsatta.
Demokrati, frihet, öppenhet och internationellt samarbete är i hård motvind.
I Europa – Ukraina – har gränser flyttats med våld utan respekt för internationell rätt.
Europeiska unionen håller på att förlora en stor medlemsstat som representerade en liberal linje, Storbritannien.
Också inom EU ifrågasätts rättsstatens grundprinciper.
Runt om i Europa ökar invandrarfientliga, bakåtsträvande, nationalistiska krafter sin popularitet.
Allt detta har gjort många av oss villrådiga. Demokratins, internationaliseringens och öppenhetens segertåg verkar ha stannat upp, åtminstone tillfälligt.
Det känns som att hela den liberala västvärlden har förlorat sin självtillit, inte bara i Europa utan i hela världen. Se till exempel på Trumps framgångar i Förenta staternas förhandsval.
Det finns en risk att vi vänder oss inåt. Och att motsätta sig Europeiska unionen, frihandel och invandrare blir det nya normala. Vi går årtionden bakåt i historien.
Finlands frihandelsarrangemang i väst var ett känsligt ämne under kalla kriget. Trots det hade vi modet och målmedvetenheten att säkerställa vår export till väst genom anslutningen till EFTA och EES.
När jag idag lyssnar till riksdagens handelspolitiska debatter kan jag inte låta bli att tänka: Skulle dagens politiker gjort samma sak?
Kära vänner,
Vi får inte underkasta oss denna utveckling. Fastän det just nu känns svårt att försvara internationalism, öppenhet och liberala värden, får vi inte ge upp.
Jag anser att Finlands – fosterlandets – intresse kräver att vi försvarar öppenhet och internationalism. Och att vi gör det modigt och målmedvetet. I annat fall kommer Finland att förtvina.
I ärlighetens namn har det varit tunnsått bland dem som varit beredda att försvara ett öppet, internationellt Finland som deltar i internationell handel och uppmuntrar migration de senaste åren. De som är av motsatt åsikt i alla dessa frågor har varit betydligt mer högljudda.
Jag tror ändå inte att den mest högljudda gruppen representerar majoriteten i Finland. Enligt opinionsundersökningar är en klar majoritet av befolkningen för medlemskap i EU, stöder utvecklingssamarbete och förhåller sig positivt till invandring. Det verkar ändå som om majoriteten skulle vara tyst. Det måste bli en ändring på detta.
För att citera Martin Luther King:
"Vår tids tragedi är inte de onda människornas högljudda protester utan de goda människornas förfärande tystnad."
Nej, jag vill inte stämpla någon som en ond människa. Var och har rätt till sin åsikt. Människor har äkta och välgrundade bekymmer som vi måste finna svar på. Jag menar bara att de som vill försvara ett öppet Finland måste stiga fram. Försvararnas tystnad är förfärande.
***
Under min period som minister ska jag uttryckligen fokusera på detta: Att försvara Finlands internationalism, öppenhet, frihandel och europeiska gemenskap. Inte bara för att jag själv har liberala värderingar. Utan för att det verkligen är i Finlands eget nationella intresse.
Finlands välfärd har alltid grundat sig på internationell handel. Anders Chydenius skrev om det redan för 250 år sedan.
För 100 år sedan var Finland ännu ett fattigt, efterblivet och ojämlikt land i periferin. Vår väg till en av de främsta när det gäller levnadsstandard, bildning och jämlikhet är en framgånghistoria utan like. Ingen kunde förutspå det på förhand. Bakom oss har vi hårt arbete och finsk sisu – kanske också lite tur – men framför allt en rejäl portion frihandel.
I ett litet land kan man inte utnyttja specialisering och arbetsfördelning till fullo om man försöker göra allt själv. Vår välfärd har mångdubblats eftersom vi kan koncentrera oss på att producera det vi är bäst på åt hundra miljoner människor och sedan importera sånt som andra är bättre på. Det är just om detta Chydenius skrev.
Trots att de senaste åren varit svåra skulle det vara fel slutsats att börja stänga våra gränser och kämpa mot frihandel. Orsakerna till de senaste årens svårigheter ligger i strukturerna i vår egen ekonomi, i arbetsmarknadens bristande flexibilitet. Det har jag sagt tidigare och jag kommer att säga det igen.
***
USA – och varför inte också Kanada – är en allt viktigare partner för oss. Det är regeringens mål att stärka det transatlantiska samarbetet. Det innebär förutom utrikes- och säkerhetspolitiskt samarbete också handelsrelationer.
Anti-globaliseringsrörelsen har blivit starkare också i USA. Jag hoppas att de amerikanska väljarna förstår att Förenta staternas storhet grundar sig på landets starka ställning i den internationella handeln och politiken. Om USA drar sig inom sitt skal förlorar landet sitt inflytande och sin storhet. Här har kandidat Trump helt enkelt fel.
Under hösten är det viktigt att det omfattande handelsavtalet mellan EU och Kanada ros i land och verkställs. Det finns en risk att de populistiska strömningarna som motsätter sig frihandel fördröjer avtalets ratificering.
Också handels- och investeringsavtalet mellan EU och USA är ytterst viktigt för båda parter. TTIP ligger nu i motvind på båda sidorna om Atlanten. Det beror delvis på att man inte lyckats förklara nyttan med dessa viktiga avtal för folket, medan motståndarna nog lyckats få gott om uppmärksamhet för sina skräckscenarier.
Jag tror själv att Kanada-avtalet och ett TTIP-avtal utgående från EU:s mandat skulle öka graden av demokrati och rättsstat också i framtida frihandelsarrangemang. Kanada-avtalet är det första betydande förhandlingsresultatet där tvistlösningen angående investeringsskydd överförs till permanenta, oberoende domare. Också i andra avseenden är förhållandet mellan investeringsskydd och nationell lagstiftning tydligare avgränsat än i tidigare avtal. Nu vill vi att den här utvecklingen ska synas också i avtalet med USA.
Men vill USA kompromissa i en så svår fråga om EU inte ens lyckas ratificera Kanada-avtalet trots att där redan finns de element som vi nu kräver av amerikanerna? Hela EU:s handelspolitiska handlingsförmåga och trovärdighet är i verklig fara. Vi har mycket som står på spel och därför behöver vi frihandelns motangrepp.
Jag anser att Finland och de nordiska länderna kan ha en viktig roll i denna diskussion. Länder som vi drar mest nytta av frihandeln och därför måste vi också försvara den. Den nordiska välfärdsmodellen har fortfarande ett mycket gott anseende i det övriga Europa och i resten av världen, också i USA.
Om vi anser att ett avtal mellan EU och USA är en god sak kunde man föreställa sig att det skulle övertyga en del av de europeiska och amerikanska motståndare som är rädda för att avtalet ska tära på den sociala rättvisan, konsumentskyddet och miljöskyddet. I Finland och Sverige är också fackförbunden starkt för frihandel, vilket vi ska vara tacksamma för.
***
Samarbete, öppenhet och de lösningar som erkänner vårt ömsesidiga beroende prövas också i Europas interna politik. Europeiska unionen utsätts för splittringsförsök både utifrån och inifrån. Den interna splittringen har uppkommit i och med mottagandet av asylsökande, den ekonomiskpolitiska linjen och sättet att förhålla sig till de europeiska rättsstatsprinciperna.
Vad kommer man månne att lära ut om den europeiska närhistorien på 2030-talet? Det kan hända att tiden efter kalla kriget delas i två delar. De första 20 åren var frihetens och globaliseringens guldålder. Vi skapade euron, vi förenade det centrala Östeuropa, en del drömde på riktigt om en europeisk parlamentarism. Världsekonomin växte med rekordfart och detsamma gällde den finska välfärden.
Sedan kom finanskrisen och blåste grädden av kakan. De bittra rösterna började dominera. Vi förlorade vår självkänsla. Vi hemföll till populism, både i valbåset och som beslutsfattare. Det kan hända att 2030-talets historiker skriver om invandringskrisen och brexit som knuffade in EU i en ond cirkel av inåtvändhet. Gränshindren restes på nytt, förmågan att komma överens om nya regler gick upp i rök och ett splittrat Europa försatte sig själv i marginalen.
Vi måste förhindra att detta scenario blir verklighet. En gemensam och handlingskraftig Europeisk union ligger i Finlands intresse. Därför måste vi aktivt arbeta för att åstadkomma detta. Talen om att Finland borde träda ut ur euron eller hela EU är till skada för Finland själv.
Den europeiska integrationens legitimitet och godtagbarhet avgörs slutligen av den ekonomiska tillväxten och av om skillnaderna i människornas ekonomiska och samhälleliga ställning hålls på en rimlig nivå. Av dessa två är den ekonomiska tillväxten lättare att nå. Jag tror att Europa har hyfsade möjligheter att göra comeback, i synnerhet på de punkter i den internationella värdekedjan där fokus inte ligger enbart på kostnaderna. Men att hantera de socioekonomiska skillnaderna är svårt i en tid då produktivitetsklyftan mellan individerna flerfaldigas i och med att rutinuppgifterna försvinner. Samtidigt har den så kallade europeiska modellen stämts av så att den hellre tvingar in arbetsförhållandena i en och samma form än möjliggör variationer. Brexit vann, eftersom den äldre befolkningen i de gamla engelska industristäderna upplevde att de inte är delaktiga i den nya ekonomin. Jag tror inte att de har en lägre levnadsstandard än sina föräldrar på 1970-talet, men tron på en bättre framtid och stoltheten över det egna arbetet har smulats sönder. Den har ersatts med en känsla av frustration och utsiktslöshet.
Jag tycker att det viktigaste är att var och en får känna sig behövd. Med tanke på Europas framtid är det avgörande ifall vi ser mera av den förmåga att förnya arbetsmarknaden och höja sysselsättningsgraden som Tyskland och Sverige står för, eller om vi ser den oförmåga att dra slutsatser som är förhärskande i England och Frankrike och tyvärr också i Finland. Den tekniska utvecklingen framskrider och produktivitetsklyftan växer i vilket fall som helst av sig själva. Det är trist att inte kunna förnya sig, i synnerhet med tanke på den del av befolkningen som blir utanför. På den vägen ökar den förbittrade populismen.
Nycklarna till lösningen har nationalstaterna fortfarande själva. Vi kan emellertid göra mera också tillsammans, om vi låter EU visa lejonklon på de områden där unionen har kunnande. Den inre marknaden är en obestridlig framgångshistoria. Men vi kan göra ännu mycket mera. Till exempel en europeisk elmarknad finns det en växande beställning på, när sol- och vindkraftens tillväxt ställer krav på att effektvariationerna balanseras på ett mera vidsträckt geografiskt område. Vi vet att en miljard euro ökar välfärden på ungefär tjugo år.
Samtidigt måste vi också kräva att Europeiska kommissionen i sina lagstiftningsförslag koncentrerar sig på det väsentliga och helt lämnar bort onödiga rättsaktspropositioner. Jag hann sitta ett år i riksdagens stora utskott, där EU-bestämmelserna huvudsakligen behandlas. Mången gång kan man fråga sig om dessa regler, som i sig är välmenande, gör mera nytta eller skada när de ska införlivas i 28 nationella lagstiftningshistorier.
Förhoppningsvis är en positiv följd av brexit att vi äntligen hittar rätt sätt att avgränsa unionens nya lagstiftning så att den gäller det som den inre marknaden, de gemensamma miljöproblemen eller de gemensamma säkerhetsutmaningarna verkligen behöver.
***
Kära vänner,
Afrika ökar i betydelse. Det är klart att ekonomin och befolkningen växer snabbast söder om Sahara. Det är fråga om en enorm kontinent som består av tio sinsemellan mycket olika länder. Finland kan naturligtvis inte vara överallt och det ska vi inte heller försöka.
Vi koncentrerar oss på några länder i norra och östra Afrika. Vi hjälper sköra stater som till exempel Somalias. Med Zambia och Kenya omvandlas samarbetet från att ha varit utvecklingssamarbete till ett mera flerdimensionellt ekonomiskt samarbete. Vi fortsätter också vårt samarbete med Moçambique och Tanzania.
Den snabba befolkningstillväxten och urbaniseringen i Afrika är strategiskt viktiga faktorer också för Europa och Finland. Om det inte snabbt hittas hållbara lösningar på denna utvecklingstrend, står vi inför större befolkningsrörelser och en snabbare klimatförändring än tidigare.
Behovet av humanitärt bistånd är för närvarande enormt. Just nu är det mera fråga om politiska kriser som människorna har orsakat, även om det också finns tillräckligt av naturkatastrofer och epidemier.
Den mest akuta av de politiska kriserna torde vara situationen i Syrien. Hur vi klarar av att bemöta de humanitära kriserna i Syrien och på annat håll, är ett mått på den europeiska humanismen och mänskligheten. Vi måste erbjuda skydd och nödhjälp och sträva efter att lösa de problem som utgör rötterna till flyktingskap.
I ett hundraårsperspektiv är Europas största säkerhetsutmaning klimatförändringen. Om vi fortgår med förbränningen av kolväten i nuvarande takt, löper hundratals miljoner människor risk att bli tvungna att ge sig ut på vandring. Detta skulle bryta ner världsekonomin och utmana Europa med ett hundra gånger högre migrationstryck än det vi upplevde i fjol. I så fall hjälper det oss inte att Finlands eget klimat hålls lämpligt eller hur mycket vi än skärper kriterierna för en asylplats.
Finlands fotavtryck i kolutsläppen i världen är i klassen en promille, men om vi utvecklar och exporterar föregångarlösningar för behoven i söder, kan avtrycken av våra händer vara hundrafalt. Därför kommer jag för min del att betona att rena energisystem bör skapas genom vår utvecklingspolitik.
Det som Afrikas unga, snabbt växande och urbaniserade befolkning just nu törstar efter är framtidsutsikter. Sådana framtidsutsikter i vilka det ingår möjligheten att utbilda sig och få ett arbete och en skälig inkomst.
De är helt uppenbart att vi inte kan besvara denna utmaning enbart med offentliga medel. Den privata sektorns roll när det gäller att skapa arbetsplatser, producera tjänster och sprida ren teknologi är helt central, egentligen avgörande.
Därför ivrar jag för att Finland ska satsa en allt större del av sina biståndsmedel på att främja den privata ekonomin i utvecklingsländerna. Det är just det som behövs i våra partnerskapsländer. Och det är enda sättet att hitta trovärdiga lösningar på de enorma utmaningarna.
Under höstens lopp kommer jag att noga överväga hur Finlands satsning på privata investeringar kan ge en så stor positiv effekt som möjligt i utvecklingsländerna.
I detta sammanhang går jag inte ännu in på detaljer, men två huvudlinjer kan jag berätta om redan nu: Jag har för avsikt att koncentrera satsningarna på ett geografiskt begränsat område. Jag har också för avsikt att leta efter kreativa modeller av nya slag som kan förverkligas. Jag funderar bland annat på hur man i Finlands offentliga satsning kan få med så mycket privata pengar som möjligt så att den totala verkan på utvecklingen blir så stor som möjligt.
Jag är ute efter att göra Finland till en mera relevant aktör än tidigare. Även om våra resurser är små, kan det positiva avtrycket av våra händer vara stort.
Vid sidan av de privata investeringarna kommer vi naturligtvis att realisera också andra riktlinjer i den utvecklingspolitiska redogörelsen. Ett spetsmål för Finland är att stärka kvinnors och flickors ställning. I detta är utbildningen av flickor en central metod. Vi satsar också på de mänskliga rättigheterna samt på en fungerande rättsstat och demokrati i partnerskapsländerna. Dessa utgör den grund som allt bygger på.
I detta sammanhang vill jag tacka alla tjänstemän som har varit med om att föra den stora reformen av det finska utvecklingssamarbetet framåt. Det är varken enkelt eller trevligt att realisera inbesparingar. Men den inställning och professionalism med vilken ni har omsatt reformen i praktiken är beundransvärd. Ett stort tack för det ska ni alla ha! Vi fortsätter diskussionen om hur utvecklingen ska utvecklas med de beskickningar som är särskilt insatta i detta ämne i morgon vid frukosten.
***
Och Finland? Vad ska vi göra på hemmaplan?
Ny tillväxt ska komma från utlandet, från internationell export. För närvarande beror vår svaga ekonomiska tillväxt på den inhemska efterfrågan, men den har inte förutsättningar att ge någon snabbare tillväxt.
Finlands export är naturligtvis beroende av flera faktorer. Den globala efterfrågan är utan vidare central. En allt sämre efterfrågan i Kina och Ryssland känns även hos oss. Å andra sidan innebär den positiva andan i USA och i vissa europeiska länder ett lyft också för oss.
Det viktiga är att finländska företag är konkurrenskraftiga. Det förutsätter emellertid inte bara kontrollerade kostnader, utan också nya strukturer. Konkurrenskraftsavtalet i kombination med en låg samfundsskatt sänker kostnaderna. Nästa steg är att satsa på flexibilitet på arbetsmarknaden.
Nya arbetsplatser uppkommer i tillväxtorienterade företag, i allt högre grad i små och medelstora företag. Som jag redan konstaterat bör vi i fortsättningen söka tillväxt utomlands.
Mitt eget mål är att öka antalet företag som bedriver export. I dagens läge bedriver endast 12 procent av de små och medelstora företagen i Finland direkt export. Det är en mycket lägre andel än i det övriga Norden. Här måste det ske en ändring.
Jag vill först utreda vad den låga nivån beror på och hur den kan åtgärdas. I höst kommer jag att inleda en runda där jag kontaktar 50 finländska företag som enligt våra Team Finland-experter har goda förutsättningar att bedriva export, men som ännu inte gör det.
Med dessa företag vill jag föra företagsspecifika samtal där vi klarlägger företagens tillväxtplaner och erbjuder dem den bästa kunskap och kompetens som kan uppbådas inom Team Finland-nätverket.
Målet är att få så många företag som möjligt att pröva sina vingar ute i världen. Till att börja med t.ex. i Sverige eller i Norge. Den information som dessa samtal ger ska styra Team Finland-aktörerna.
Den finländska utrikesrepresentationens Team Finland-roll bör utvecklas. Vi har nyligen sänt ut sex nya Team Finland-experter som ska hjälpa våra företag på viktiga tillväxtmarknader. I juli ringde jag experterna, och jag var imponerad: de är alla proffs med gedigen industribakgrund och de är motiverade att arbeta för fosterlandets bästa. Nu testas vår förmåga att ta till vara denna nya typ av kunnande.
Jag ringde även Finpros sex regionchefer. Finpros utlandsresurser har minskat drastiskt när Finpro slutade sälja avgiftsbelagda konsulttjänster, vilket i sig var rätt beslut med tanke på marknadsarkitekturen. Finpros olika team, bestående av några personer, fokuserar nu på att öka sin expertis inom de teman som gäller för respektive geografiska område i enlighet med tillväxtprogrammen. Den allmänna brandkårsrollen kvarstår hos utrikesministeriet.
En välfungerande brandkår är kompetent, modig och snabb. I juli blev jag uppringd av verkställande direktören för Myllyn Paras, Pekka Savela. I maj hade jag fått fingra på havregrynspåsar försedda med Angry Birds-etiketter på kinesiska, färdiga att skeppas ut på den kinesiska marknaden.
Pekka ringde för att berätta att containrarna hade fastnat i hamnarna i Kina. Brandkåren var redan på plats, och jag gjorde mitt bästa för att hjälpa. Jag bad honom berätta att vi ordnar ett sådant tillfälle för undertecknande på ministernivå som Kina krävde, genast när de är redo för det.
Någon kanske påstår att verksamheten inte får bestå i att reagera på enskilda fall. Jag håller inte med. Vi har i två år uppmuntrat livsmedelsbranschen att leta efter en ersättande marknad till den ryska. När någon vågar försöka men möts av en stängd dörr är hjälp på sin plats. Tid är pengar i fråga om både bränder och affärsverksamhet. Angry Birds-filmen är aktuell i Kina just nu, inte nästa sommar. Myndigheterna har sin egen tidsuppfattning, och den hänger i allmänhet inte på oss finländare. Men vår uppgift är att säkerställa att Team Finland för släckningsutrustningen till brandplatsen i tid.
Team Finland är ett nödvändigt projekt. Jag är övertygad om att det har klargjort och befäst vikten av exportfrämjande i detta hus. Också samarbetet mellan olika förvaltningsområden har förbättrats betydligt. För egen del vill jag se ännu mera teamtänk och företagsfokus. I hemlandet kan en lyckad landskapsreform förverkliga principen om att få alla tjänster över en disk när NTM-centralerna, de regionala utvecklingsbolagen och landskapsförbundens näringslivstjänster hänförs till de nya landskapen. I vår utrikesrepresentation varierar såväl behoven som utbudet en hel del beroende på region.
För att det ska vara möjligt att förstå de landsspecifika behoven och få praktiska idéer kommer jag att utse en ny form av Team Finland-bedömningsgrupper för vissa målländer, och dessa ska bestå av företagsledare. Tanken är att bilda en grupp bestående av finländska landsansvariga som är väl förtrogna med t.ex. 3–5 målområden, och denna grupp ska stödjas av utrikesrepresentationen. Uppdraget är att beskriva företagens Team Finland-behov ur rent företagsperspektiv, identifiera flaskhalsar i tjänsterna och ge uppslag till lösningar.
Det här ska inte bli en tung process som faller i glömska och börjar leva sitt eget liv. Vi går på allvar in för att testa verksamhetsformen i vissa områden, och ser vad det leder till. Samtidigt vill jag också ställa er vissa frågor som hjälper mig att förstå pulsen i vårt arbete och vad som eventuellt täpper till flödet. Jag ber att varje beskickningschef senast den 15 september sänder mig en kort beskrivning av den viktigaste händelsen under de senaste två åren där ambassaden på ett konkret sätt har hjälpt finländska företag i deras export och internationalisering.
Samtidigt ber jag om ett kort svar på vad ni anser utgör den värsta flaskhalsen eller bromsklossen i ert stationeringsland med tanke på finländska företag. Jag ber inte om någon lång essä, svaret får gärna rymmas på en sida.
Hur mycket vi än arbetar kommer våra offentliga resurser att vara begränsade. Vi måste tillvarata potentialen hos dem som inte är statligt anställda. Jag avser Finlands honorärkonsuler, finska företagare som flyttat utomlands, pensionerade företagsledare – alla dem som kan lösgöra lite tid för att hjälpa finländska företag. Jag är medveten om att detta redan sker spontant på olika håll i världen, men jag vill att arbetet blir mer samordnat och strategiskt.
Bland alla tematiska prioriteringar lyfter jag här endast fram en av sommarens aha-upplevelser. Även en cleantech-människa som jag har märkt att utländska gäster visat störst intresse för den finländska skolan. Vad sägs om att börja skrida till verket på det område där vårt varumärke är som störst?
I detta syfte har vi inlett ett försök inom utbildningsexport. I fredags offentliggjordes det att Marianne Huusko har utnämnts till ambassadör för utbildningsexporten. Marianne kommer inte att komma lätt undan och inte heller tycka det finns för lite att göra. Vi bildar en styrgrupp med representanter för Finlands centrala läroinrättningar och utbildningsföretag. Vi vill se inom vilka tjänster och på vilka håll i världen marknaden är gynnsammast.
Lagstiftningen har nu ändrats så att internationella studielinjer kan bli exportprodukter. Kan till exempel export av lärarutbildning bli ett sätt att finansiera vårt eget utbildningssystem, internationalisera finländska universitet och årligen bidra till tusentals nya Finlandsvänner ute i världen?
Vad Team Finland-arbetet beträffar kommer vi att fortsätta diskussionen utgående från detta, och förhoppningsvis från många andra tankar, under ett Team Finland-möte torsdag morgon.
****
Bästa kolleger,
Mitt budskap kan sammanfattas i fem punkter:
1) Finlands relation till Ryssland bör vara rakryggad men aktiv. Vi ska inte surt stå med armarna i kors, utan kavla upp ärmarna.
2) Detta årtionde får inte bli en vändpunkt från frihetens guldålder mot inåtvändhet och isolation. Man återhämtar sig inte från baksmällan efter finanskrisen genom att vi sticker huvudet i sanden. Vi behöver en återställare i form av integration och frihandelns motangrepp.
3) EU måste visa framfötterna på de områden där det obestridligt är starkt: den inre marknaden, handelpolitiken och ledarskap i det globala miljötalkot. Överdriven reglering förbrukar förtroende och bör därför upphöra.
4) Den absoluta fattigdomen i världen har halverats. Nu är det dags att flytta fokus framåt och få utvecklingsländernas egen ekonomi på fötter. Det innebär att entreprenörskap i högre grad stöds genom riskfinansiering. Projektens kontinuitet och effektivitet bör förbättras med hjälp av hävstångseffekt.
5) Om man ser till företagen är utrikesministeriet framför allt Team Finlands brandkår. Låt oss ha den uppgiften klar för oss. Företagsledarna uppskattar er och personalen vid era ambassader. Vi är trots allt inte klara. Vi ska utvecklas i en ännu mer företagsorienterad riktning och finslipa goda resultat ytterligare.
I dag har jag varit minister i exakt två månader. Jag är den femte utvecklingssamarbetsministern inom loppet av drygt tre år. Enligt den statistiska prognosen är jag alltså snart halvvägs i mitt mandat. – Förhoppningsvis får och förmår jag verka mer långsiktigt, även om det ohjälpligen är hektiskt att vara minister. Jag ber redan nu om ursäkt för att det också kommer att synas i min inställning till processer.
Jag har med glädje insett att jag är omgiven av en mängd starka proffs på alla nivåer. Mina frågor har fått skarpa svar och visat på engagemang – och man har tagit tag i uppgifter snabbt, även om jag oftast kontaktat mottagaren under semestern.
Jag litar på er och önskar att vi under de följande två åren tillsammans kan säkra fosterlandet en bättre framtid. Det är mycket lovat i dagens ryckiga tempo, men det kan till och med lyckas med detta gäng!
Tack!